Vikingatåget till Medelhavet 858–862 var ett omfattande vikingatåg som enligt senare tradition leddes av hövdingarna Björn Järnsida och Håstein. Tåget utgick omkring år 858 från Loires mynning i det västfrankiska riket och uppges ursprungligen ha omfattat 62 långskepp. Expeditionen hör till de mest långväga vikingatågen under 800-talet och förde vikingar från Atlantkusten, genom Gibraltar sund och vidare in i västra Medelhavet.

Vikingaflottan seglade söderut längs den iberiska halvön och angrep områden i dagens Portugal och Spanien. Efter misslyckade försök att tränga uppför Guadalquivir attackerade vikingarna bland annat Algeciras, korsade sundet till Nordafrika och plundrade emiratet Nakur. Därefter fortsatte delar av styrkan längs den andalusiska Medelhavskusten, till Balearerna och vidare mot södra Frankrike. I Camargue upprättades ett långvarigt vinterläger, som användes som bas för räder i Rhônedalen. Färden präglades av både framgångar och betydande förluster. Städer, kloster och kustsamhällen plundrades, invånare togs till fånga och lösensummor krävdes. Samtidigt kunde lokala härskare och flottstyrkor på flera platser slå tillbaka angriparna. Expeditionen delades dessutom återkommande i mindre grupper.

Omkring år 860 nådde expeditionen Italien, där källorna nämner angrepp mot bland annat Luna, Pisa och Fiesole. Berättelsen om hur Håstein genom en skenbegravning skulle ha lurat sig in i Luna bygger på en senare och osäker tradition. Muslimska och kristna källor antyder dessutom att vikingarna kan ha fortsatt till Alexandria och det Bysantinska riket, men dessa uppgifter är omstridda och kan delvis ha sammanblandats med andra vikingaangrepp. Under återresan mötte flottan kraftigt motstånd vid Gibraltar sund. Endast omkring 20 skepp uppges ha återvänt till Loire år 862, medan andra delar av expeditionen sannolikt hade återvänt tidigare. Skriftliga källor om vikingatåget från tiden det hände, och andrahandskällor från århundradena efter, finns nedtecknade på arabiska, franska, latin, spanska och i den fornnordiska sagalitteraturen.

Bakgrund Vikingaräden mot Sevilla år 844

Håstein och Björn kände förmodligen till vikingatåget 15 år tidigare, år 844, till Córdobaemiratet. Då föll Lissabon och Sevilla plundrades innan vikingarna slogs tillbaka kraftfullt av emiren Abd ar-Rahman II. Därefter byggde emiren upp en stor flotta för att kunna slå tillbaka framtida attacker. Han byggde även katapulter på båtar för att skjuta den muslimska varianten av grekisk eld.

Håsteins plundringar i Västfrankiska riket Håstein hade fram till år 858 plundrat längs floden Seine i Västfrankiska riket. I början av det året gav den västfrankiska kungen Karl den skallige jord och pengar till Håstein för att få honom att sluta plundra kloster och städer. Håstein litade inte på kungen utan sålde jordegendomarna och använde pengarna för att bestycka en flotta med 62 långskepp. En del av båtarna och manskapet kom antagligen även från nordmännen som bodde på Irland. Resans mål var antagligen att utforska kusten söderut, eventuellt angripa Rom.

Utresan År 858 började tåget från Loires mynning, där vikingaflottan hade samlats, och gick mot Iberiska halvön, nuvarande Spanien och Portugal.

Asturien och Galicien Enligt den profetiska krönikan, som är den äldsta källan med en precis tidpunkt, kom vikingarna till Asturien i juli 858. De mötte, enligt några källor, stort motstånd i Asturien och Galicien, men de attackerade ändå Lissabon samma månad. Enligt en annan källa var den asturiska och galiciska kusten vid denna tid ganska glesbefolkad, och kusten är klippig, så det fanns inte så mycket att plundra. Därför fortsatte man längre söderut mot Córdobaemiratets Atlantkust i nuvarande Spanien, som styrdes av emir Muhammad I. Där hade man bättre tur med plundrandet.

Santiago de Compostela miniatyr|Vikingaskepp vid festivalen i Catoira, Spanien. Enligt flera källor skall vikingarna ha attackerat Santiago de Compostela år 858. De skall först ha attackerat Iria Flavia vid kusten, och sedan följt floden Ulla till Santiago, som de belägrade. De fick en lösensumma för att ge sig av. Trots det fortsatte de belägringen tills greven Pedro Theon de Pravía kom med en kristen armé till stadens undsättning och körde bort vikingarna.

Det finns dock både arkeologiska och skriftliga källor som motsäger detta. För det första grundades Santiago de Compostela på 820-talet som en "helig plats" vid en kyrka och var varken en stad eller by 858.

För det andra började man bygga murar runt Santiago först närmare ett sekel efter den tänkta belägringen. En vikingahär behövde inte belägra en stad som inte hade någon stadsmur, även om den skulle ha haft en träpalissad runt sig, vilket det saknas arkeologiska belägg för här.

För det tredje var det väldigt ovanligt att vikingar tog emot lösen och inte gav sig iväg. Flera historiker skriver att alla gånger en kung betalade tribut till en vikingahär så tog de emot den och lämnade sedan platsen för att inte återvända. Detta brutna löfte skall ha beskrivits i ett brev till påven Nicolaus I, påve mellan 858 och 867, som en anledning till att biskopsätet skulle flytta från Iria Flavia till Santiago, allt enligt en kyrkoreformatör i Santiago under 1100-talet. Enligt de forskare som har sökt i arkiven och i historiska referenser existerar inte brevet, och det nämns första gången på 1100-talet. Dessutom flyttades inte biskopsätet till Santiago förrän på 920-talet, långt efter den tänkta attacken.

Som en sista pusselbit som visar att det inte förekom någon attack mot staden år 858 så ser man inga omnämnanden om någon återuppbyggnad av någon kyrka, eller donationer för detta, i källorna från år 858 och några år framåt. Utifrån dessa historiska bevis så kan man anta att myten uppstod under 1100-talet och inte har några historiska belägg. Detta hindrar dock inte att den i allra högsta grad är levande och lyfts fram i det post-Franco nyvunna historieintresset för vikingarna på Iberiska halvön. Córdobaemiratet, Atlantkusten Emiratets kustbevakningsbåtar lyckades fånga två långskepp som rekognoserade framför huvudflottan, och redan då var skeppen fulla med skatter och trälar. Tåget gjorde sedan ett misslyckat anfall mot Niebla, nära Huelva i sydvästra nuvarande Spanien, och åkte därefter vidare mot floden Guadalquivir. Målet var antagligen Sevilla som ligger en bit upp i floden. Dock stoppades de av emirens flotta som använde eldkastande vapen, liknande grekisk eld, från sina båtar mot långskeppen, så de flydde söderut. Vikingarna skall ha förlorat några skepp vid den attacken.

Algeciras Efter den misslyckade attacken mot Sevilla åkte de vidare till Algeciras, nära Gibraltar. Där lyckades de inta staden efter tre dagars attacker tills invånarna flydde upp i bergen. De plundrade de rika kvarteren och brände sedan de två största moskéerna, De las Banderas och Aljama. När Stadsborna såg den stora moskén brinna gjorde de en motattack in i stadens medina och lyckades driva ut vikingarna och övertog två långbåtar. När de återuppbyggde Aljama använde de virke från dessa båtar till moskéns dörrar.

Vikingarna fortsatte sedan över till Afrikas nordkust. De hade då tagit sig genom Gibraltar sund, som de kallade Nörvasund.

Emiratet Nakur, Nordafrika År 858 attackerade de Mazimma i det nordafrikanska Emiratet Nakur, nära dagens Bni Bouayach i Marocko. De mötte bara lite motstånd från lokala styrkor, och lyckades hugga ena handen av kungen så de skrämde bort soldaterna. Där stannade de och plundrade i åtta dagar och tog många slavar, däribland blåmän - det vill säga svarta slavar. Två av kung Wakif ibn-Mu'tasim ibn-Ṣāliḥs döttrar, Ama Al-Rahmān och Khanūla, var bland de tillfångatagna efter räden, och emiren av Córdoba betalade sedan en stor lösen för dem.

Efter Nakur splittrades flottan och en del åkte, enligt vissa källor, tillbaka till Irland rikt lastade, och gjorde en del plundringar på tillbakavägen.

De övriga åkte vidare till dagens Spanien och Córdobaemiratets och Murcias kust vid Medelhavet.

Córdobaemiratet, Medelhavskusten När de kvarvarande skeppen kom över till nuvarande Spanien från Afrika plundrade de Andalusien och Murcia. För att kunna plundra så mycket som möjligt verkar det som om de, enligt källorna, delade upp sig i mindre flottor.

Balearerna Innan de åkte vidare mot Västfrankiska rikets sydkust åkte de över till Balearerna och plundrade Formentera, Ibiza, Mallorca och Menorca.

Västfrankiska rikets Medelhavskust miniatyr|Klosterbyggnad vid Arles-sur-Tech, som attackerades år 858. Efter Balearerna åkte de tillbaka till fastlandet och Costa Brava, där de åkte upp längs floden Ter och angrep ett kloster. och mot grevskapet Roussillon i sydvästra Frankerriket, där de attackerade Perpignan. En liten grupp tycks sedan ha attackerat klostret Sainte-Marie d'Arles-sur-Tech vid Arles-sur-Tech, som ligger i inlandet och plundrade det i tre dagar, år 858. Möjligtvis attackerade de även två andra kloster längs med floden Tech på väg mot Sainte-Marie, klostret i Saint-Génis-des-Fontaines och Sant Andreu de Sureda. Därefter intog de Narbonne.

De skall ha slagit vinterläger på en ö i Camargue, ett deltaområde vid floden Rhônes utlopp. Där stannade de minst åtta månader, byggde hus och ett försvarsverk. Med Camargue som bas har de sedan gjort plundringsexpeditioner upp i floderna. Bland annat plundrade de upp i den nedre Rhônedalen och attackerade städer som Nimes, Arles och även så långt upp i floden som Valence och möjligtvis även klostret Saint-Barnard i Romans-sur-Isère.

Alla plundringar i floden var inte framgångsrika. Det finns noteringar att Abbot Lupus från klostret Ferrières, Ferrières-en-Gâtinais, hedrade greve Gerard av Provence (före detta greve av Paris) för att han lyckades köra iväg plundrarna. Efter detta åkte merparten vidare österut i Medelhavet. Inte alla åkte dock vidare mot Italien, utan några stannade kvar och bevakade lägret och fortsatte plundra från det. miniatyr|Försvarskyrkan Saintes-Maries-de-la-Mer i Camargue. Den byggdes som skydd mot inkräktare under 800-talet över en äldre kyrka. Det antas att ett av de mest eftertraktade bytena på plundringstågen från Camargue var barn, då både pojk- och flickbarn var högt eftertraktade på de muslimska slavmarknaderna. En av de största slavmarknaderna var i Tortosa, i nuvarande Spanien, bara några dagsetapper bort.

Italien När expeditionen lämnat Camargue åkte de mot nuvarande Italien, och där är tre större attacker noterade i källorna år 860, Luna/Luni, Pisa och Fiesole, men även andra ställen blev plundrade.miniatyr|Byst av St. Ceccardus, biskopen som lurades av Håstein och dödades och därefter helgonförklarades av katolska kyrkan.

Luna Munken Dudo av Saint-Quentin skrev runt år 1000 Gesta Normannorum där han berättade legenden om attacken mot Luna.

Håstein hade hört om en stor stad som hette Rom och var världens största, så han tänkte plundra den. När de kom till Luna, som är känd för sin marmor, blev de betagna av dess storlek och utseende och skall ha trott att de nått Rom. Staden var för välbevakad, så de var tvungna att ta till list. Håstein låtsades vara sjuk och de sa att de sökte skydd och mat för de var i exil med sin sjuka ledare. Staden var tveksam, men lät dem stanna utanför och få skydd.

Några dagar senare kom hans män och sa att Håstein hade avlidit och de ville begrava honom i vigd jord. Biskop Ceccardus släppte in en del av de sörjande vikingarna, med Håsteins kista. Dessa tågade fram till katedralen, där de ställde ner kistan. Då hoppade Håstein ut ur kistan fullt krigsklädd och dödade biskop Ceccardus och så slog sig vikingarna fram till stadsporten som de öppnade och släppte in resten av krigarna. Vikingarna plundrade staden, och när Håstein hörde att det inte var Rom brände han staden och beordrade att alla män i staden skulle dödas. Flera skepp återvände från Luna till Camargue lastade fulla med gods och slavar, medan resten fortsatte söderut.