namn=Greifswaldvalen|mini|Val, strandad vid Greifswald Bodden år 1545 (fresk i St. Mary's kyrka i Greifswald). mini|Skelettet utav en år 1825, utanför Rügen strandad sillval, i det Tyska oceanografiska museumet i Stralsund. Förekomsten av valar i Östersjön, särskilt stora valar, är ett sällsynt men regelbundet dokumenterat fenomen (även undantagna de utrotningshotade Östersjötumlarna). De betraktas huvudsakligen som solitära, då det är sällsynt att mer än en individ, eller valflockar, förirrar sig in i Östersjön genom felnavigering.Teilmann et al. (2017): Marine mammals in the Baltic Sea in relation to the Nord Stream 2 project. Aarhus universitet.

Levnadsvillkor för valar i Östersjön

På grund av de bräckta vattenförhållandena i Östersjön med dess låga salthalt, den begränsade födotillgången och det isolerade geografiska läget, så anses inte Östersjön utgöra någon naturlig levnadsmiljö för stora valar. Den enda i Östersjön naturligt förekommande och inhemska valarten är den utrotningshotade Östersjötumlaren. Endast ett antal hundra sådana individer lever ännu i centrala Östersjön och deras antal minskar alltjämt.

Den låga salthalten är besvärande för valarnas hud och ämnesomsättning, vilket kan förorsaka dem inflammation. Förbindelsen till Nordsjön går via de relativt smala passagerna i Kattegatt och Skagerrak. Grunda områden och sandbankar förorsakar ofta valstrandningar.

Dessa faktorer begränsar inflyttningen av marina arter i stort och därmed också tillgången till lämplig föda. Födoförsörjningen består huvudsakligen av mindre fiskarter och av zooplankton. Tillgången till krill, som är direkt avgörande för många bardvalar, är i stort obefintlig i Östersjön; tandvalar däremot, kan anpassa sig något bättre till den begränsade födotillgången.

Trots dessa för valar svåra levnadsförhållanden i Östersjön, så har likväl enskilda valar från olika valarter siktats i detta innanhav under flera sekler. Knölvalar, sillvalar, vitvalar, narvalar, kaskelotvalar och vikvalar har alla dokumenterats såsom tillfälliga besökare i Östersjön.

Orsaker till felnavigeringar och valstrandningar

Valarnas förekomst i Östersjön kan förstås på flera olika sätt. Viss forskning tyder på att denna främst beror på att enskilda valar först blir desorienterade och att de därefter migrerar från Nordsjön till Östersjön. Valstrandningar kan vara relaterade till solstormar, vilka stör valarnas inre magnetiska kompass. Även undervattensbuller från fartyg antas kunna försämra valarnas orientering. Marinbiologer hypotiserar också att samband föreligger mellan svåra vinterstormar och närvaron av delfiner i Östersjön, vars isolerade geografiska läge då kan nyttjas som en "trygg hamn".

Andra teorier betonar möjliga ekologiska förändringar, såsom klimatförändringar eller förändringar i förekomsten av olika fiskbestånd (jfr. sillperiod), som kan locka enskilda valar till området. Upprepade observationer av enskilda valar tyder på att åtminstone vissa djur medvetet söker sig till Östersjön. Knölvalar följer sannolikt sillstim in i västra Östersjön. Kaskelotvalar är specialiserade djuphavsjägare, vilka främst jagar bläckfisk men som också tillfälligtvis kan livnära sig på stimfisk, såsom skarpsill eller sill. Dessutom, så kan stora valar överleva i många veckor utan tillgång till föda. År 2014, befann sig tre knölvalar i Östersjön samtidigt. I mars 2015, så upptäcktes en knölval med en valkalv vid den svenska Östersjökusten. Valforskare tror att dessa två individer hade övervintrat i Östersjön.

Historiska och nutida observationer Rapporteringar om valar i Östersjön daterar sig ända tillbaka till medeltiden, och skedde då ofta i samband med valstrandningar eller lokal valjakt. Kaskelotvalar observerades i Östersjön mellan 1200- och 1400-talen, och år 1770 så strandade två kaskelotvalar vid Jyllands östkust. Systematisk, vetenskaplig dokumentation av valar i Östersjön förekommer främst från 1800-talet och framåt. Nuförtiden, så registreras observationer av valar i allt högre grad genom olika övervakningsprogram, vetenskapliga studier och medierapporteringar. Vanliga bevistelseområden för Östersjövalarna är i västra Östersjön och i dess södra kustområden.

Knölvalar har strandat eller observerats i Östersjön minst tjugofyra gånger mellan år 1578 och år 2016. I mars år 1911, så jagades en val av den tyska kejserliga flottan och av fiskare i Flensburgfjorden, vilken sedermera dödades med hjälp av en sprängladdning.

Förekomsten av valar i Östersjön anses vara indikatorer på ekologiska förändringar, vilka ger ledtrådar om stora, vattenlevande däggdjurs migrationsmönster. Samtidigt, så väcker denna förekomst av valar i Östersjön frågor om skyddet utav enskilda valar, eftersom miljöförhållandena anses vara olämpliga för många valarter på lång sikt.

Konstnärliga och kulturella uttryck

Även under föregående sekler, så fann valarna i Östersjön sin väg in i den kulturella och konstnärliga uppfattningen om Östersjökusten. Valarnas förekomst tolkades inte bara som ett renodlat naturfenomen, utan även som en symboliskt laddad händelse, vilken betraktades som ett tecken för tur respektive otur, alltefter sammanhanget. Dessa tolkningar återspeglas särskilt i kyrkliga avbildningar, såsom i väggmålningar och annan inredning i vissa nordtyska kyrkor, vilka daterar sig till specifika valstrandningshändelser.

Greifswaldvalen (se bild ovan) är välkänd: en späckhuggare, vilken strandade i Greifswald Bodden den 30 mars år 1545 och vilken avbildats såsom en fresk i naturlig storlek i Mariakyrkan i Greifswald. År 2009, så upptäckte kyrkorestauratörer också spår av en över sju meter lång valmålning i Nikolausdomen i Greifswald. Enligt historiska källor, så fick alla de tre kyrkorna i Greifswald valmålningar efter det att späckhuggaren hade siktats där år 1545. På grund av deras stora symboliska betydelse, så förevisades traditionellt även valben i olika kyrkor. Ett skelett av en sillval från år 1825, som förvaras vid det Tyska oceanografiska museumet i Stralsund, dokumenterar en valstrandning i april år 1825 väster om Rügen. Valskelettet (se bild ovan) finns upphängt i koret i ' Sankt Katarinasalen' i Katharinenhalle i det tidigare klostret där.

Sammantaget, så är det uppenbart att valar i Östersjön tidigt blev projektionsytor för religiösa, kulturella och emotionella betydelser, så att valarna därmed ingav ett varaktigt konstnärligt och kulturellt uttryck, som sträckte sig bortom deras biologiska utseende.

Strandade valar i Östersjön och deras regelbundna återkomst

Strandade valar i Östersjön omfattar huvudsakligen enskilda individer, särskilt knölvalar, som migrerar från Nordatlanten till det grunda innanhavet Östersjön. Sådana valar har observerats upprepade gånger i västra Östersjön och utanför Rügens kust. År 2010, observerades en kaskelotval utanför Bornholm. År 2016, så stannade en ung knölval i Greifswald Bodden i flera månader och kolliderade därtill med en segelbåt. År 2024, så simmade två knölvalar in i Flensburgfjorden. År 2026, så strandade en knölval utanför Niendorf. Efter strandningen, så observerades även en sillval nära Wismar och en vitval i närheten av Årøsund och Flensburg. I de flesta av fallen, så försvinner valarna från observationsområdet efter en tid, eller så återfinns de döda. Många marinbiologer betraktar därför i allmänhet Östersjön som en "dödsfälla" för stora valar. Södra Östersjön liknar således en stor "valfälla", med Bälten och Öresund som "valfällans ingång" och från vilken valarna, under en allt ökande stress, inte längre kan hitta någon utgång.

Det finns dock ett fåtal dokumenterade, från Östersjön tillbaka till Nordsjön återvändande valar, såsom knölvalarna med smeknamnen "Ossi" (under år 1978-79) och "Bucki" (under år 2008). Den förra nådde ända till skärgården utanför sydvästra Finland och siktades senare åter i Nordsjöns öppna vatten. Knölvalar, som felnavigerar eller som hittas döda, har i många fall kommit i kontakt med fisknät. Hinder, såsom fisknät, är svåra för valarna att upptäcka.

Ett centralt problem för valarna är själva återresan. Förbindelsen mellan Östersjön och Nordsjön består av flera (ibland mycket smala) sund, främst Öresund, Stora Bält och Lilla Bält. Dessa sund bildar en hydrologisk och geografisk flaskhals, som är svår för stora valar att navigera förbi. Östersjöns akustiska miljö utgör en särskild utmaning. Valar förlitar sig starkt till ljud för att orientera sig men pga. det grunda kustområdet och den tunga sjötrafiken, så uppkommer en miljö med mycket komplexa ljudreflektioner och ökad bullerförorening. Dessa faktorer är ytterligare försvårarande för valarnas orientering och komplicerar samtidigt riktade räddningsinsatser, eftersom ytterligare buller i närmiljön leder till en ökande oförutsägbarhet i valarnas beteende.

Därför, så följer havsmyndigheter och forskningsinstitut i allmänhet en försiktigare strategi, endast inriktad kring observation, riskförebyggande åtgärder och att låta valarna återvända till djupare vatten på egen hand. Eskorteringsoperationer av valar ut ur Östersjön anses ofta vara kontroversiella på grund av den stress de orsakar valarna och någon sådan har ännu inte framgångsrikt genomförts för några stora valar i Östersjön, med eventuellt undantag för eskorteringen från Östersjön till Nordsjön utav knölvalen Timmy.

Se även Valar i svenska vatten

Referenser

Externa länkar wale-in-der-ostsee Stiftung Meeresschutz – Wale in der Ostsee (tyska) Världsnaturfonden - "Rädda Östersjötumlarna" Världsnaturfonden - "Fakta om tumlare i Östersjön"

Kategori:Valar Kategori:östersjön de:Wale_in_der_Ostsee es:Ballenas_en_el_mar_Báltico fr:Baleines_en_mer_Baltique