Alaska, artistnamn för María del Olvido Gara Jova, född 13 juni 1963 i Mexico City, är en mexikansk-spansk sångare, låtskrivare, skådespelare och programledare. Hon räknas som en av de mest framträdande gestalterna inom Movida madrileña, den kultur- och motkulturrörelse som växte fram i Madrid efter Francodiktaturens fall. Sedan slutet av 1970-talet har hon varit verksam i grupper som Kaka de Luxe, Alaska y los Pegamoides, Alaska y Dinarama och sedan 1999 i Fangoria.
Biografi Uppväxt (1963–1976) María del Olvido Gara Jova föddes den 13 juni 1963 i stadsdelen Iztapalapa i Mexico City. Hennes far Manuel Gara López kom från Gijón i Asturien och hade emigrerat till Mexiko efter det spanska inbördeskriget. Modern América Belén Jova Godoy var född i Kuba. Alaska var parets enda gemensamma barn, men på faderns sida hade hon två äldre halvsyskon.
Genom moderns släkt har hon påbrå från flera framstående personer i Kubas historia, däribland de tidigare presidenterna Osvaldo Dorticós Torrado och Miguel Mariano Gómez, samt filantroperna Marta Abreu och Rosalía Abreu.
År 1973 flyttade hon tillsammans med sina föräldrar och sin mormor till Spanien. Den stora kulturförändringen blev omvälvande för henne, och hon sökte sig till böcker, serietidningar och musik. Särskilt betydelsefull blev boken Gay Rock av Eduardo Haro Ibars, genom vilken hon upptäckte artister som David Bowie och Lou Reed. De kom att bli några av hennes viktigaste kulturella förebilder. Under sina första år i Madrid studerade hon estetiska ämnen och drama. Samtidigt drogs hon till glamrockens färgstarka uttryck, något som senare skulle komma att följa hennes offentliga framtoning som artist.
De första åren av Movida madrileña (1977–1979) År 1977 började hon regelbundet besöka marknaden El Rastro i Madrid tillsammans med vännen Fernando Márquez, mer känd som El Zurdo. De planerade att ge ut fanzinet Bazofia, och i samband med detta började hon använda artistnamnet Alaska. Namnet hämtade hon från Lou Reeds låt ”Caroline Says II”, vars textrad ”all her friends call her Alaska” gjorde starkt intryck på henne.
År 1977 grundade Alaska punkbandet Kaka de Luxe tillsammans med Carlos Berlanga, Nacho Canut, Fernando Márquez (”El Zurdo”), Manolo Campoamor och Enrique Sierra. Gruppen räknas som en av de första musikakterna inom den framväxande rörelsen Movida madrileña, en kulturrörelse och motkulturrörelse som växte fram i Madrid under Spaniens övergång till demokrati efter att diktatorn Francisco Franco dött.
Alaska spelade inledningsvis gitarr och gjorde sin scendebut med gruppen på klubben People i stadsdelen Argüelles i Madrid. Kaka de Luxe blev snabbt ett känt namn för den växande unga generation musiker i Spanien som inspirerades av brittisk punk, glamrock och new wave snarare än av den etablerade spanska musikindustrin.
År 1978 deltog gruppen i tävlingen Rock Villa de Madrid, där den kom på andra plats. Samma år gav Kaka de Luxe ut sin första EP, Kaka de Luxe, med fyra låtar.
Trots den uppmärksamhet gruppen fick blev dess existens kortvarig. Redan 1978 upplöstes Kaka de Luxe till följd av interna motsättningar och eftersom flera av de manliga medlemmarna kallades in till militärtjänst.
Alaska y los Pegamoides (1979–1982) Efter upplösningen av Kaka de Luxe 1979 bildade Alaska tillsammans med Nacho Canut, Carlos Berlanga och Manolo Campoamor gruppen Alaska y los Pegamoides. Medlemmarna hade insett att de delade en gemensam musikalisk och konstnärlig vision som skilde sig från övriga tidigare medlemmars. Gruppen genomgick flera medlemsförändringar under sina första år och kom så småningom att även omfatta Ana Curra och Eduardo Benavente, två personer som senare skulle bli viktiga namn inom den spanska postpunk- och gothscenen.
Under denna period övergav Alaska rollen som gitarrist och blev gruppens huvudsakliga sångare. Samtidigt började Pegamoides utveckla ett sound som förenade punkens energi med influenser från new wave, synthpop och den framväxande alternativa musikscenen i Europa. Gruppen blev snabbt en av de mest synliga representanterna för den unga kultur- och motkulturrörelse som senare kom att kallas Movida madrileña.
I februari 1980 deltog gruppen i den uppmärksammade minneskonserten för José Enrique Cano Leal (“Canito”), trummis i gruppen Tos, som omkommit i en trafikolycka. Konserten brukar ofta betraktas som en av de symboliska startpunkterna för Movida madrileña. Vid framträdandet använde gruppen för första gången en trummaskin i stället för en traditionell trummis.
miniatyr|vänster|Alaska och Nacho Canut under en konsert med Pegamoides i juni 1982. Samma år gav Alaska y los Pegamoides ut sin första singel, ”Horror en el hipermercado”, producerad av Julián Ruiz. Singeln följdes 1981 av ”Otra dimensión” och bidrog till att etablera gruppen som en av de mest omtalade akterna inom Madrids alternativa musikliv.
Parallellt med Pegamoides växte flera andra projekt fram ur samma vänkrets. Nacho Canut och Eduardo Benavente bildade Parálisis Permanente, som utvecklade ett mörkare postpunk- och gothinfluerat uttryck, medan Ana Curra och Benavente även startade gruppen Los Seres Vacíos. Samtidigt deltog Alaska i musikprojektet Negros S.A. tillsammans med Ana Curra och medlemmar ur Los Nikis.
Den 20 maj 1982 utgav Alaska y los Pegamoides sitt enda studioalbum, Grandes éxitos. Albumet innehöll gruppens största framgång, singeln ”Bailando”, som blev en av den tidiga spanska popmusikens mest välkända låtar och senare kom att betraktas som en klassiker från Movida-epoken.
Under gruppens korta existens experimenterade de med sitt visuella uttryck, från färgstark popestetik till mörkare influenser från punk och goth. Samtidigt växte motsättningarna mellan medlemmarna. Redan under arbetet med albumet lämnade Carlos Berlanga gruppen. Under samma period började han tillsammans med Nacho Canut arbeta med det nya projektet Dinarama. Trots ytterligare singelutgivningar under 1982 blev de interna konflikterna allt svårare att överbrygga, och Alaska y los Pegamoides upplöstes definitivt i slutet av året.
Genombrottet med Alaska y Dinarama (1983–1985) Efter att Alaska y los Pegamoides hade splittrats drog sig Alaska tillbaka från musikbranschen under en period. Hon ägnade mycket tid åt att läsa, och intresserade sig särskilt för medeltida historia, mystik och pilgrimsleden Jakobsleden (). Samtidigt fann hon sig i ett konstnärligt vägskäl; skulle hon inleda en solokarriär, eller vore det bättre att starta ett nytt band?
miniatyr|höger|Alaska och Ángel Altolaguirre vid ett uppträdande 1983. Under samma period började Carlos Berlanga och Nacho Canut utveckla sitt nya musikprojektet Dinarama. Gruppen bildades samtidigt som Canut fortfarande var engagerad i Parálisis Permanente och genomgick flera förändringar innan den fann sin form. De första framträdandena gjordes med Carlos Berlanga som sångare, medan Alaska ännu inte ingick i gruppen.
Alaska var till en början tveksam till projektet, och upplevde att gruppens tidiga framträdanden saknade en tydlig identitet. Hon testade samtidigt andra möjligheter och repade bland annat med punkbandet P.V.P.. Samarbetet med PVP blev dock inte särskilt långlivat.
Berlanga och Canut var fast beslutade om att Dinarama behövde en kvinnlig sångare och lyckades till slut att övertala Alaska att ansluta sig, och vad som från början var tänkt som ett tillfälligt samarbete utvecklades snart till ett permanent medlemskap. Därmed återförenades Alaska med de två tidigare Pegamoides-medlemmar som hon stått närmast, och den gruppkonstellation som för eftervärlden skulle bli känd som Alaska y Dinarama tog form.
När Carlos Berlanga kallades in till militärtjänst ersattes han som gitarrist av Ángel Altolaguirre, som tidigare hade varit ljudtekniker vid Alaska y los Pegamoides turnéer. Alaska stod honom nära och fick samtidigt ett växande inflytande över Dinaramas musikaliska inriktning. Hon bidrog både till urvalet av låtar och till gruppens utvecklande sound, som hämtade inspiration från gothrock, postpunk och ett mörkare uttryck.
Vid sidan av Dinarama medverkade Alaska även på två låtar av Loquillo y los Trogloditas, ”Quiero un camión” och ”El ritmo del garage”, vilka ingick på albumet El ritmo del garaje. Hon deltog dessutom tillsammans med Ana Curra i projektet Negros S.A., ett sidoprojekt initierat av Los Nikis, där de kvinnliga artisterna stod för sång medan gruppens medlemmar svarade för låtskrivande och musikaliskt framförande.
I maj 1983 utgav Dinarama debutalbumet Canciones profanas, följt av gruppens första turné tillsammans med Alaska som frontfigur. Samma år skakades den musikscenen i Madrid av ett svårt bakslag när den tidigare bandmedlemmen Eduardo Benavente omkom i en trafikolycka.
Dinaramas två första singlar, ”Crisis” och ”Perlas ensangrentadas”, släpptes 1983. Ingen av dem blev lika stora framgångar som Alaska y los Pegamoides tidigare hit ”Bailando”, men de mottogs ändå väl.
När Carlos Berlanga återvände från militärtjänsten tillförde han nytt material som väckte entusiasm hos både Alaska och Nacho Canut. Gruppen spelade därefter in en ny version av ”Rey del Glam”, där bland andra Loquillo och Jaime Urrutia medverkade som körsångare. Singeln blev en betydande framgång och markerade ett kommersiellt genombrott för Dinarama.
vänster|miniatyr|260x260px|Alaska i Casa de Campo år 1985. Under 1984 påbörjades arbetet med gruppens nästa album. För att utveckla sitt sound rekryterades nya musiker, däribland gitarristen Luis Miguélez och trumslagaren Toti Árboles. Gruppen eftersträvade ett mer internationellt och ambitiöst uttryck än på debutalbumet, med influenser från samtida brittisk pop och orkestrala arrangemang. Resultatet blev albumet Deseo carnal, som gavs ut i september 1984 med ett skivomslag av formgivaren Juan Gatti.
Samma höst började Alaska även leda det nya TVE-programmet La bola de cristal, som kom att bli ett av de mest uppmärksammade och inflytelserika barn- och ungdomsprogrammen i Spaniens tv-historia. I programmet framförde hon bland annat låten ”Abracadabra”, som blev starkt förknippad med serien.
Albumets första singel, ”Cómo pudiste hacerme esto a mí”, klättrade snabbt upp till förstaplatsen på de spanska topplistorna. Framgången följdes av ”Ni tú ni nadie”, som blev en ännu större hit och gjorde Alaska y Dinarama till en av de mest framgångsrika grupperna i Spanien under 1980-talet. Under de följande månaderna marknadsfördes albumet i Spanien och Latinamerika samtidigt som Alaska fortsatte sitt arbete med La bola de cristal.
Vid slutet av 1985 hade Deseo carnal sålt över en halv miljon exemplar i Spanien och över en och en halv miljon exemplar internationellt, vilket gjorde albumet till en av de största kommersiella framgångarna i Alaskas karriär.
No es pecado och A quién le importa (1986–1987) Efter de stora framgångarna med Deseo carnal stod Alaska y Dinarama inför utmaningen att följa upp ett av 1980-talets mest framgångsrika spanska popalbum. Samtidigt genomgick gruppen flera förändringar. Några av musikerna lämnade gruppen och den fasta sättningen kom därefter att bestå av Alaska, Nacho Canut, Carlos Berlanga, Luis Miguélez och Juan Carlos Aured.
Gruppens tredje studioalbum, No es pecado, gavs ut i november 1986. Jämfört med föregångaren hade detta album av ett mer elektroniskt sound med inslag av discomusik och soul. Detta var det första albumet där Alaska ensam stod för all sång.
Albumets första singel, A quién le importa (ungefär ”Vad angår den nån annan?”), blev en omedelbar framgång och nådde förstaplatsen på de spanska topplistorna. I refrängen sjunger Alaska: ”Vem angår det vad jag gör? Vem angår det vad jag säger? Jag är som jag är och kommer aldrig att ändra mig.” Budskapet kom med tiden att göra låten till en av de viktigaste hymnerna inom den spanskspråkiga HBTQ-rörelsen.