Jason Edward Hickel, född 1982 är en swaziländsk ekonomisk antropolog och akademiker. Han är professor vid Institute of Environmental Science & Technology (ICTA-UAB) vid Barcelonas autonoma universitet, ledamot av Royal Society of Arts, gästforskande senior fellow vid International Inequalities Institute vid London School of Economics, och var ordförande för global rättvisa och miljö vid Universitetet i Oslo. Han är ledamot av en arbetsgrupp om klimat och makroekonomi vid The National Academy of Sciences.
Hans forskning fokuserar på politisk ekonomi, ojämlikhet och ekologisk ekonomi. Han är en förespråkare för nerväxt-rörelsen och kritiker av kapitalism, nykolonialism och användningen av BNP-tillväxt som ett mått på framsteg. Hickel har argumenterat för demokratisk ekosocialism.
Bakgrund Hickel föddes och växte upp i Swaziland, där hans föräldrar Jack och Josie Hickel var läkare. Han är barnbarn till den tidigare guvernören i Alaska, Wally Hickel. Han avlade en kandidatexamen i antropologi vid Wheaton College 2004. Han avlade doktorsexamen i antropologi vid University of Virginia i augusti 2011.Disk 1690-000, Diss.Anthrop 2011.H53, XX(5587297.3) University of Virginia Library Hans doktorsavhandling är Democracy and Sabotage: Moral Order and Political Conflict in KwaZulu-Natal, South Africa. Han undervisade vid London School of Economics från 2011 till 2017, där han hade ett Leverhulme Early Career Fellowship, och vid Goldsmiths, University of London, från 2017 till 2021.
Han tjänstgjorde i det brittiska Labourpartiets arbetsgrupp för internationell utveckling 2017–2019. Sedan 2020 har han varit verksam i Harvard-Lancet-kommissionen för gottgörelse och omfördelande rättvisa, den rådgivande panelen för FN:s rapport om mänsklig utveckling, och i den rådgivande styrelsen för Green New Deal for Europe.
Forskning
Hickel och Dylan Sullivans studie i tidskriften World Development, ifrågasätter konsensus bland ekonomiska historiker att nästan alla människor innan 1800-talet levde i absolut fattigdom vilket sedan började avhjälpas i och med den industriella revolutionen. Hickel argumenterar i The Divide att samhällen innan kolonisering inte var fattiga. Han påstod att de var "ganska nöjda" med deras livsstil och att det var kolonialism som försämrade deras liv. Han hävdar att det dominerande narrativet om framsteg inom internationell utveckling är överdriven, och att fattigdom förblir ett utbrett och ihållande inslag i den globala ekonomin, som återskapas genom maktobalanser mellan det globala nord och det globala syd. Hickel hävdar att den internationella fattigdomsgräns, 1,90 dollar per dag (justerat för köpkraftsparitet, PPP, i 2011 års priser), vilket är Världsbankens definition av extrem fattigdom, används för att underbygga narrativet om framsteg. Enligt Hickel saknar den empirisk förankring i faktiska mänskliga behov och är otillräcklig för att säkerställa grundläggande näringsintag och hälsa. Hickel menar att det krävs 7,40 dollar per dag för att tillgodose behoven av näring och hälsa. Många andra ekonomer håller med Hickel om att använda en högre dagsinkomst för att definiera fattigdomsgränsen, vissa av dem förespråkar en fattigdomsgräns på 15 dollar om dagen. På grund av befolkningstillväxt har antalet människor som lever under denna gräns ökat från 3,2 miljarder 1981 till 4,2 miljarder 2015, enligt data från Världsbanken. Enligt Hickel har majoriteten av framstegen i kampen mot fattigdom uppnåtts av Kina och östasiatiska länder som inte implementerat strukturanpassningsprogram. Enligt Hickel har inkomstökningarna bland de fattiga varit mycket små och otillräckliga för att lyfta människor ur vad han definierar som fattigdom. Alla forskare, inklusive Hickel, är dock överens om att inkomsterna för världens fattigaste har ökat sedan 1981. Sullivan och Hickel menar att fattigdomen består under den nutida globala kapitalismen, trots dess höga produktivitet, för att stora skaror arbetande människor har blivit uteslutna från gemensam mark och gemensamma resurser, saknar ägande och kontroll över produktionsmedlen samt att deras arbetskraft "tilegnas av en härskande klass eller en främmande imperialistisk makt", vilket upprätthåller en extrem ojämlikhet.
I en artikel i Monthly Review argumenterar Sullivan och Hickel vidare för att denna ojämlikhet är nödvändig för att kapitalismen ska fungera som ett globalt system. Detta, enligt Sullivan och Hickel, förklarar varför systemet har misslyckats med att helt avskaffa extrem fattigdom, trots att världsekonomin producerar tillräckliga resurser för att göra det. De menar att kapitalackumulation kräver tillgång till stora mängder billig arbetskraft eftersom systemet annars skulle sluta fungera. De ställer detta i kontrast till de kommunistiska länderna, främst under 1900-talet, som enligt dem "uppnådde bättre sociala resultat än sina kapitalistiska motsvarigheter vid varje given nivå av nationell produktion, däribland högre förväntad livslängd, bättre utbildningsresultat och lägre barndödlighet". I detta sammanhang citerar de ekonomen Amartya Sen, som med hänvisning till framsteg inom hälsa och läskunnighet världen över konstaterade att "en tanke som oundvikligen dyker upp är att kommunism är bra för att avskaffa fattigdom".
Noah Smith har kritiserat Hickel för att använda en enda fattigdomsgräns, 7,40 dollar om dagen, och för att bortse från inkomstökningar under denna gräns. Smith menar att en inkomstökning från 1,90 till 7,39 dollar om dagen skulle förändra livet i grunden, men att Hickel inte skulle räkna detta som fattigdomsbekämpning. Smith anklagar Hickel för att betrakta fattigdomsminskning uteslutande som en fråga om att passera en enda mållinje. Dessutom sätter Hickel denna gräns tillräckligt högt för att kunna hävda att fattigdomen inte har minskat. Enligt Smith är det viktigt att se till fördelningen snarare än en enda mållinje. Forskning av Shaohua Chen och Martin Ravallion visar att oavsett var fattigdomsgränsen dras så minskade andelen av världens befolkning som levde under denna gräns mellan 1981 och 2008.
Sociologiprofessorn Tibor Rutar granskar Hickels verk i en uppsats från 2024 där han undersöker sambandet mellan kapitalism och extrem fattigdom. Enligt Rutar visar uppgifterna tydligt att fattigdom, och även en tillvaro relativt nära extrem fattigdom, om än strax ovanför den nivån, utgör en obestridlig och inte ovanlig verklighet i många förkapitalistiska länder. Till skillnad från Hickel hävdar Rutar att övergången till kapitalistiska institutioner i länder som England inte ledde till en försämring, utan snarare till en stabilisering eller förbättring av levnadsstandarden. Regioner som ännu inte genomgått kapitalistisk utveckling, såsom delar av kontinentaleuropa, upplevde ofta en nedgång i reallöner och livsmedelstrygghet.
Journalistik Hickel skriver om global utveckling och politisk ekonomi och har skrivit för bland annat The Guardian, Foreign Policy, Al Jazeera, Jacobin och Monthly Review.
Bibliografi
(2018). The Divide: Global Inequality from Conquest to Free Markets. WWNorton.
Referenser
Kategori:Antropologer Kategori:Swaziländare Kategori:Alumner från University of Virginia Kategori:Alumner från Wheaton College, Illinois Kategori:Levande personer Kategori:Födda 1982 Kategori:Män