Guldrushen i finländska Lappland var en guldrush vid älven Ivalojoki i Lappland på 1870-talet.

I mitten av 1860-talet utforskade den norske geologen Tellef Dahll Tana älv och fann tecken på guld på flera platser. De mest lovande upptäckterna gjordes på den finländska sidan av älven, vilket rapporterades till myndigheterna i Helsingfors. En av statsmakten utsänd expedition under Konrad Lihr påträffade i september 1868 guld i så riklig mängd vid mellersta loppet av Ivalojoki, att vaskning ansågs lönande. Den finländska Senaten utarbetade en lag om guldletande i Lappland, som godkändes av tsar Alexander II i april 1870. Att leta guld blev tillåtet för alla invånare i Storfurstendömet Finland och kejsardömet Ryssland i övrigt. Detta framkallade en guldrush, och sommaren 1871 var inemot 500 personer sysselsatta med vaskning vid Ivalojoki. Guldfångsten minskade dock snart och verksamheten dog gradvis ut på 1880-talet. Från slutet av 1800-talet sökte sig guldletare snarare till Ivalojokis biflöden och till Luttojokis övre lopp.Guld i Uppslagverket Finland

För att övervaka guldletandet inrättade Kronan 1870 Kultala kronostation på norra stranden av Ivalojoki i Enare kommun, sydväst om berget Kehäpää.Ivalojoen Kultala (Gold Village) - Base Camp of Gold Prospectors på www.luontoon.fi Kronostationen användes ursprungligen för att övervaka guldbrytningen och handeln. Den anlades efter det att kejsar Alexander II utfärdat ett dekret om guldprospektering i Lappland och färdigställdes tidigt på vintern 1870 som administrationslokal för statliga myndigheter. Dessa delade ut prospekteringstillstånd, löste in vaskat guld, övervakade ordningen på guldmarkerna och upprättade kartor. Under de första åren hade stationen 38 anställda.

Källor Noter

Att läsa vidare Hans Olsson: Guldrush i Lappland, Zakuli förlag 2022,

Kategori:Guldrusher Kategori:Finlands historia Kategori:Enare kommun