Hajattackerna vid Jerseykusten var en serie brutala hajattacker längs New Jerseys kust i USA mellan den 1 och 12 juli 1916. Fyra personer dödades och en skadades svårt. Attackerna inträffade under en värmebölja och en polioepidemi, vilket drev tusentals människor till badorterna längs Jersey Shore. Sedan 1916 har forskare diskuterat vilken hajart som låg bakom attackerna och hur många hajar som var inblandade. Oftast har vithajen och tjurhajen pekats ut som de mest sannolika arterna.

Reaktionerna på dödsfallen, både bland allmänheten och på nationell nivå, utlöste en omfattande panik som ledde till storskaliga hajjakter. Syftet var att utrota de så kallade "människoätande" hajarna och skydda ekonomin i New Jerseys kustsamhällen. Badorterna satte upp stålnät runt sina offentliga stränder för att skydda badgästerna. Före 1916 byggde den vetenskapliga kunskapen om hajar till stor del på antaganden och spekulationer. Attackerna tvingade därför iktyologer (fiskforskare) att ompröva rådande uppfattningar om hajars förmågor och om hur hajattacker egentligen går till.

Attackerna blev snabbt en del av den amerikanska populärkulturen, där hajar ofta framställdes som symboler för fara i politiska satirteckningar. Händelserna har även skildrats i dokumentärer på History Channel, National Geographic Channel och Discovery Channel, bland annat 12 Days of Terror (2004) och avsnittet Blood in the Water (2009) i serien Shark Week.

Attacker och offer miniatyr|Karta som visar var hajattackerna skedde längs Jersey Shore. Mellan den 1 och 12 juli 1916 attackerades fem personer av hajar längs New Jerseys kust. Endast ett av offren överlevde vilket var ett barn.

Den första attacken inträffade lördagen den 1 juli i Beach Haven, en badort på Long Beach Island utanför New Jerseys sydkust. Charles Epting Vansant, 23 år gammal och hemmahörande i Philadelphia, var på semester tillsammans med sin familj på Engleside Hotel. Före middagen bestämde sig Vansant för att ta ett snabbt dopp i Atlanten tillsammans med en Chesapeake Bay Retriever som lekte på stranden. Kort efter att ha gått ut i vattnet började Vansant skrika hysteriskt. Badgästerna trodde att han ropade på hunden, men i själva verket hade en haj gått till angrepp och bet honom i benen. Han räddades av livräddaren Alexander Ott och en förbipasserande, Sheridan Taylor. Taylor berättade att hajen följde efter dem hela vägen in mot stranden medan de drog Vansant ur vattnet, som blödde kraftigt. Vansants vänstra lår hade bitits av helt och han dog senare av blodförlust på receptionistens skrivbord på Engleside Hotel.Fernicola, Twelve Days of Terror, sid. 1–9; Capuzzo, Close to Shore, sid. 88–103; Thomas B. Allen, Shadows in the Sea, sid. 3–4.

Trots den första attacken förblev stränderna längs Jersey Shore öppna. Observationer av stora hajar som simmade utanför New Jerseys kust rapporterades av sjökaptener som anlände till hamnarna i Newark och New York City, men dessa uppgifter avfärdades. Den andra attacken inträffade torsdagen den 6 juli 1916 i badorten Spring Lake i New Jersey, cirka 72 kilometer norr om Beach Haven. Offret var Charles Bruder, en schweizisk hotellportier på Essex & Sussex Hotel. Bruder attackerades medan han simmade cirka 120 meter från stranden. En haj bet honom i buken och slet av hans ben, vilket gjorde att blodet färgade vattnet rött. Efter att ha hört skrik meddelade en kvinna två livräddare att en kanot med rött skrov hade vält och flöt vid vattenytan. Livräddarna Chris Anderson och George White rodde ut till Bruder i en livbåt och insåg att han hade blivit attackerad av en haj. De drog upp honom ur vattnet, men han förblödde på vägen tillbaka till stranden. Enligt The New York Times blev ”kvinnor panikslagna och svimmade” när Bruders svårt stympade kropp fördes i land. Gäster och anställda på Essex & Sussex Hotel samt närliggande hotell samlade in pengar till Bruders mor i Schweiz.

De tre följande attackerna inträffade i Matawan Creek nära staden Keyport onsdagen den 12 juli. Matawan låg cirka 48 kilometer norr om Spring Lake och en bit inåt landet från Raritan Bay. Till skillnad från badorterna vid Atlantkusten liknade Matawan mer en stad i Mellanvästern än en kustresort. Stadens läge gjorde den till en osannolik plats för möten mellan hajar och människor. När Thomas Cottrell, en sjökapten och invånare i Matawan, fick syn på en 2,4 meter lång haj i bäcken avfärdade stadens invånare hans varning. miniatyr|Väggmålning på en bro nära platsen där attacken vid Matawan Creeks skedde. En grupp pojkar, däribland den 11-årige Lester Stillwell, lekte tillsammans i bäcken. En av pojkarna hade tagit med sig sin hund, som också simmade tillsammans med dem. På en plats som kallades ”Wyckoff Dock” såg de något som verkade vara ”en gammal, svart, bräda eller en sliten stock”. En ryggfena visade sig i vattnet, och pojkarna insåg att det var en haj. Innan Stillwell hann klättra upp ur bäcken drog hajen ner honom under vattnet.

Pojkarna sprang tillbaka till staden för att hämta hjälp, och flera män, däribland den lokale affärsmannen Watson Stanley Fisher, 24 år, kom för att undersöka saken. Fisher och de andra dök ner i bäcken för att leta efter Stillwell, eftersom de trodde att pojken hade drabbats av ett krampanfall. Efter att ha hittat pojkens kropp och försökt ta sig tillbaka till stranden blev Fisher själv attackerad av hajen inför stadsborna och förlorade samtidigt greppet om Stillwell.Hans högra lår skadades svårt och han förblödde på Monmouth Memorial Hospital i Long Branch. Stillwells kropp återfanns 46 meter uppströms från Wyckoff Dock den 14 juli.

Det femte och sista offret var den 14-årige Joseph Dunn från New York City. Han attackerades ungefär en halv mil (cirka 805 meter) från Wyckoff Dock, nästan 30 minuter efter de dödliga attackerna mot Stillwell och Fisher. Hajen bet honom i vänster ben och slet bort mycket av köttet, men Dunn räddades av sin bror och en vän efter en våldsam dragkamp med hajen. Dunn berättade för pressen att han kände hur hans ben drogs ner i hajens strupe: ”Jag tror att den skulle ha svalt mig.” Dunn fördes till Saint Peter's University Hospital i New Brunswick. Han återhämtade sig från bettet och skrevs ut den 15 september 1916.

Reaktioner på attackerna miniatyr|332x332px|Minnesplakett tillägnad offren för attackerna i Matawan Creek. När de nationella medierna riktade sin uppmärksamhet mot Beach Haven, Spring Lake och Matawan ledde hajattackerna vid Jersey Shore till en omfattande hajskräck. Enligt Capuzzo var denna panik ”utan motstycke i USA:s historia” och ”spred sig längs New Yorks och New Jerseys kuster via telefon och trådlös kommunikation, brev och vykort”. Till en början, efter händelsen i Beach Haven, var både forskare och pressen motvilliga till att skylla Charles Vansants död på en haj. The New York Times rapporterade att Vansant ”blev svårt biten i bränningarna … av en fisk, förmodligen en haj”."Dies After Attack By Fish," The New York Times, 3 Juli, 1916, sid. 18. Trots detta hävdade Pennsylvanias delstatsfiskekommissionär och tidigare chef för Philadelphia Aquarium, James M. Meehan, i Philadelphia Public Ledger att hajen egentligen hade jagat hunden och av misstag bitit Vansant. Han tonade särskilt ner hotet som hajar utgjorde för människor:

Mediernas reaktion på den andra attacken blev betydligt mer sensationell. Stora amerikanska tidningar som Boston Herald, Chicago Sun-Times, The Philadelphia Inquirer, The Washington Post och San Francisco Chronicle placerade händelsen på sina förstasidor. The New York Times rubrik löd: "Shark Kills Bather Off Jersey Beach". Den växande paniken kostade ägare av badorter i New Jersey uppskattningsvis 250 000 dollar i förlorade turistintäkter, vilket motsvarar cirka 7,4 miljoner dollar i 2025 års penningvärde. I vissa områden minskade solbadandet med 75 procent. Den 8 juli 1916 hölls en presskonferens på American Museum of Natural History, där forskarna Frederic Augustus Lucas, John Treadwell Nichols och Robert Cushman Murphy deltog som panelmedlemmar. För att lugna den växande paniken betonade de tre männen att ett tredje möte med en haj var osannolikt, även om de medgav att de själva var förvånade över att hajar över huvud taget hade attackerat människor.

Trots detta varnade Nichols – den enda iktyologen i gruppen – badare för att simma för långt från stranden och uppmanade dem att använda de nätförsedda badområden som hade installerats vid offentliga stränder efter den första attacken.Fernicola, Twelve Days of Terror, sid. 22–23.

Lokala myndigheter i New Jersey försökte skydda badgästerna och ekonomin från människoätande hajar. Fjärde avenyns strand i Asbury Park spärrades av med ett stängsel av stålnät och patrullerades av beväpnade motorbåtar. Den förblev den enda stranden som hölls öppen efter Everingham-händelsen. Efter attackerna mot Stillwell, Fisher och Dunn nätade man in Matawan Creek med nät av hårt material och sprängde dynamit i ett försök att fånga och döda hajen. Matawans borgmästare Arris B. Henderson beordrade tidningen Matawan Journal att trycka affischer där en belöning på 100 dollar (motsvarande cirka 3 000 dollar i dagens penningvärde) utlovades till den som dödade en haj i bäcken. Trots dessa insatser fångades eller dödades inga hajar i Matawan Creek.

Badortssamhällen längs Jersey Shore vädjade till den federala regeringen om hjälp med de lokala försöken att skydda stränderna och jaga hajar. Representanthuset anslog 5 000 dollar (motsvarande cirka 150 000 dollar år 2025) för att utrota hajhotet i New Jersey, och president Woodrow Wilson planerade ett möte med sitt kabinett för att diskutera de dödliga attackerna. Finansministern William Gibbs McAdoo föreslog att kustbevakningen skulle mobiliseras för att patrullera Jersey Shore och skydda solbadare. Hajjakterna spred sig därefter längs New Jerseys och New Yorks kuster.

Som The Atlanta Constitution rapporterade den 14 juli:

New Jerseys guvernör James Fairman Fielder och lokala myndigheter erbjöd belöningar till personer som jagade hajar. Hundratals hajar fångades längs USA:s östkust till följd av attackerna. Detta har beskrivits som ”den största djurjakten i historien”.Fernicola, Twelve Days of Terror, sid. 72.

Identifieringen av ''människoätaren från Jersey'' miniatyr|271x271px|Tysk-amerikanska Michael Schleisser med en vithaj som fångades i Raritan Bay, vilken misstänktes vara den haj som låg bakom attackerna vid Jersey Shore 1916. Efter den andra attacken började forskare och allmänheten lägga fram teorier för att förklara vilken hajart som låg bakom attackerna vid Jersey Shore, eller om flera olika hajar var inblandade.

Lucas och Nichols föreslog att en ensam, kringdrivande haj som simmade norrut var ansvarig. De trodde att den så småningom skulle nå New Yorks kust:

Ögonvittnen till den dödliga attacken i Beach Haven uppskattade att hajen var omkring 3 meter lång. En sjökapten som bevittnade händelsen trodde att det var en sandtigerhaj som hade drivits bort från Karibiska havet flera årtionden tidigare genom bombningarna under det spansk-amerikanska kriget. Flera fiskare hävdade att de hade fångat ”människoätaren från Jersey” under dagarna efter attackerna. En blåhaj fångades den 14 juli nära Long Branch, och fyra dagar senare hävdade samma Thomas Cottrell som hade sett hajen i Matawan Creek att han hade fångat en högfenad haj med fiskenät nära bäckens mynning.