Hypocrites' Club (Hycklarklubben) var en av studentklubbarna vid Oxfords universitet i England. Dess motto på grekiska, från ett olympiskt ode av Pindaros, var Vatten är bäst. Detta ledde till att medlemmarna kallades hycklare (hypocrites), eftersom öl, vin och sprit var de utvalda dryckerna.

Ursprung Hypocrites' Club grundades 1921 av John Davies Knatchbull Lloyd, med smeknamnet "Widow" efter rakvattnet "The Widow Lloyd's Euxesis". För att undvika att äta i universitetets matsal anordnade Lloyd och hans vänner en insamling för att hyra två stora rum och ett kök ovanpå en cykelaffär, tidigare ett medeltida hus, på 31 St Aldate's (andra källor anger 34 eller 131). Rummen nåddes via en smal trappa. De betalade också för deltidstjänster som kock och tjänare och bartender. Efter att Evelyn Waugh introducerats till klubben av Terence Lucy Greenidge, följde många av hans samtida studiekamrater snart efter och klubben började förändras. Från att ha diskuterat filosofi blev det en plats att dricka och festa. Som Waugh senare mindes var det en "process av invasion och ockupation av en grupp hänsynslösa Eton-bor som snabbt upplöste ordningen". Waughs överdrivna drickande började på klubben, "Det var på universitetet jag började dricka, och upptäckte på ett grovt sätt de kontrasterande nöjena med berusning och diskriminering. Av de två föredrog jag under många år det förstnämnda." En tjänare på klubben sade: "De kallar sig konstnärsklubb men allt de ritar är korkar!"

Medlemmar Lord Elmley var klubbens ordförande och Waugh var sekreterare. Medlemmar inkluderade: Hugh Lygon; Lord Clonmore; Anthony Powell; Graham Pollard; Harold Acton; Robert Byron; Alfred Duggan; Mark Ogilvie-Grant; Arden Hilliard; Gavin Henderson; David Plunket Greene; Terence Lucy Greenidge; Raoul Loveday; Alastair Hugh Graham; E.E. Evans-Pritchard; Roger Hollis; Claud Cockburn; Anthony Bushell; Brian Howard; Tom Driberg; Christopher Hollis; H. D. Ziman.

Harold Acton När han talade om Harold Acton och klubben sade Emlyn Williams i sin självbiografi George (1961): "Han är Oxford-esteten,[...] han tillhör Hypocrites' Club tillsammans med Brian Howard och Robert Byron och Evelyn Waugh."

Robert Byron Robert Byron, som var den fasta underhållaren som sjöng viktoriansk Music hall, anslöt sig eftersom det gav honom en fristad för likasinnade "esteter".

Alfred Duggan Alfred Duggan gick med i klubben för att kunna fortsätta dricka efter att pubarna och barerna hade stängt. Han introducerade Anthony Powell för klubben under Powells första vecka på plats; medan Powell knappt hann dricka upp en pint av klubbens starka mörka öl, drack Duggan en bägare med bourgognevin, hans vanliga lunchdryck. Duggan gick sitt andra år på Balliol College och var son till en alkoholist, och på god väg att själv bli en själv.

Tom Driberg Evelyn Waugh introducerade Tom Driberg för klubben. Driberg mindes "att ha dansat med John F., medan Evelyn och en annan rullade runt i en soffa med (som en av dem senare sa) sina 'tungor slickande varandras tonsiller'."

Alastair Hugh Graham

Alastair Hugh Graham efterträdde Richard Pares som Waughs hjärtevän. Waugh kallade honom Hamish Lennox i sina skrifter och sade att "[han] hyste inget avsky för flaskan och vi drack mycket tillsammans. Ibland var han lika glad som vilken Hypocrite som helst, men det fanns alltid antydningar om den anda som under senare år gjorde honom till en eremit." Graham skickade ett nakenfoto på sig själv till Waugh, lutad mot en klippvägg och med armarna utsträckta, skinkorna synliga, och med texten som förklarade det bästa sättet att dricka vin: "Du måste plocka en persika och skala den, lägga den i en fingerskål och hälla bourgogne över. Smaken är utsökt. Med kärlek från Alastair och hans stackars döda hjärta."

Arden Hilliard

Arden Hilliard föddes 1904, son till Edward Hilliard, skattmästare vid Balliol College, Oxford, och Kathleen Margaret Alexander Arden (1877–1939). Han hade tre systrar: Heather Evelyn (f. 1899), Barbara Joyce (f. 1902) och Margaret Lilian Kathleen (f. 1907). År 1939 begick hans mor Kathleen Hilliard självmord genom att hoppa från taket på ett privat äldreboende där hon behandlades för psykisk sjukdom. Hilliard var grundutbildningsstudent vid Balliol College tillsammans med Anthony Powell, Matthew Ponsonby, Peter Quennell och Pierse Synnott. Han var särskilt god vän med Ponsonby. I sin självbiografi To Keep the Ball Rolling skrev Powell om Hilliard: "[Han] hade kommit till Oxford från Winchester, med en Balliol-utställning och en ohanterlig börda av gott utseende. Stilig, vänlig uppfostrade, mild i uppträdandet, gav Hilliard vid första mötet inte minsta antydan om sin förmåga att hamna i trubbel. De olika sätt på vilka han hamnade på fel sida av lagen under sin tid där han bodde (för tidigt avbrutet) var både kontroversiellt och fenomenalt. Han var en av de snällaste männen, i vissa sinnesstämningar nöjd med att leva ett lugnt, om än tråkigt, liv. Andra gånger agerar han med minsta möjliga diskretion, bortser helt från den traditionella rekommendationen att, om du inte kan vara bra, var försiktig. [...] En bild som stannar kvar i mitt minne från denna tidiga Balliol-period är när jag en natt vaknar och hittar Hilliard och Ponsonby stående vid min säng. Utan ett ord räckte en av dem fram ett gnistrande glas med glittrande rödvin. Jag tömde det, lika tyst." Senare, den 19 september 1982, när han läste dödsrunan över historikern John Edward Bowle, mindes Powell hur han alltid undvek honom vid Oxford. Hilliard och Ponsonby engagerade sig istället för Bowle, och övergav honom kort efter att hans dåliga humör kom fram. År 1926 gjorde Hilliard en resa till Korsika med Anthony Powell, som just tagit examen från Balliol College; på vägen tillbaka till Nice mötte de Hugh Lygon som bodde i W. Somerset Maughams villa. Hilliard började därefter med jordbruk. Under andra världskriget blev Hilliard infanterikapten. Han omnämndes i militära rapporter den 15 april 1941 i The London Gazette. Hilliard flyttade till Sussex och blev områdessekreterare för People's Dispensary for Sick Animals. Hilliard avled den 30 augusti 1976.The London Gazette (20 January 1977). "Notices Under the Trustee Act, p. 906.

Christopher Hollis Christopher Hollis skrev i sina memoarer Along the Road to Frome att "de två centra i mitt sociala liv som står mest levande kvar för mig är Hypocrites' Club och Offal-luncherna. Hypocrites' Club grundades av flera av dem som föredrog de mindre konventionella metoderna, långt bort från de vanliga matklubbarna som Gridiron eller Vincent's, som både var för dyra och, enligt vår mening, för strama. Det bestod av ett antal kala, rum utan mattor i ett par hus bortom Christ Church och strax före Folly Bridge."

Brian Howard Vid Oxford var poeten Brian Howard och hans vänner kända som Hearts, mestadels söner till adelsmän och blivande författare. Isis Magazine skrev "De är ganska oroväckande. De har lyckats plocka upp en hel rad intellektuella slagord med vilka de bländar sina vänner och skrämmer sina bekanta: och de är de enda jag någonsin mött som har reducerat oförskämdhet till en fin konst." Sir John Betjeman berättar historien om en Balliol-estetiker vid namn Michael Dugdale som brukade gå in på Brasenose College, dominerat av Hearts, med en käpp och halta, i hopp om att Hearts skulle vara för artiga för att attackera honom.

Hugh Lygon Hugh Lygon, Waughs tredje kärleksintresse vid Oxford, var lika hårt drickande och självdestruktiv som Waugh och Graham. Lygon rörde sig runt i Oxford som en vilsen pojke. Terence Lucy Greenidge mindes att han bar på en nallebjörn. Greenidge, som beundrade Hughs klassiskt vackra utseende, charm och elegans, sade att han var "ganska tom." Lygon, tillsammans med Robert Byron, Patrick Balfour och Brian Howard, var en av de mest sexuellt aktiva av Hypocrites. Efter att Waugh publicerat A Little Learning skrev Harold Acton till honom och klagade på att han avslöjat hans homosexualitet, samtidigt som han utelämnade Byrons, Balfours, Howards och Lygons promiskuiteter. Tamara Talbot Rice, en av de få kvinnliga studenterna vid Oxford, mindes hur John Fothergill lät Waugh få rum på puben Spreadeagle till ett särskilt veckotidspris så att han och Lygon kunde träffas privat.

Anthony Powell Anthony Powell skrev: "Eftersom vi kom från olika college brukade vi äta lunch eller middag flera gånger i veckan på denna billiga och dåligt möblerade klubb över en cykelaffär nära Folly Bridge. Lokalerna, som sägs vara Tudor, var verkligen mycket rangliga. Medlemskapet, lika oregelbundet, höll på att byta från lekande bohemer till kostymklädda esteter. En av de mest stökiga medlemmarna var Evelyn Waugh, en av de mest sofistikerade var Harold Acton."

E.E. Evans-Pritchard E.E. Evans-Pritchard levde ett estetiskt och bohemiskt liv, en reaktion på fasorna under första världskriget. Som student var han medlem i Hypocrites' Club. Det finns ett fotografi av Evans-Pritchard på en maskeradfest där han är klädd i arabisk klädsel och ser ut som T.E. Lawrence. Evans-Pritchard blev senare antropolog.

Evelyn Waugh Anthony Powells första möte med Evelyn Waugh var en iakttagelse av honom på Hypocrites där han satt i knät på en annan medlem, Christopher Hollis. Waugh retade senare författaren Christopher Sykes för att han inte haft någon homosexuell fas. Även om Waugh var vän med Terence, Lucy Greenidge och Harold Acton, excentriker och galna, var han romantiskt attraherad av sköra, vackra pojkar som Alastair Hugh Graham och Richard Pares. Efter att Waugh lämnat Oxford fortsatte han att återvända, och den 12 november 1924 accepterade han en lunchdejt med John Sutro, som faktiskt var en överraskningsfest där Sutro bjöd in alla Waughs "gamla vänner": Harold Acton, Mark Ogilvie-Grant, Hugh Lygon, Robert Byron, Arden Hilliard och Richard Pares. Den kvällen hamnade Waugh i Balliol och kastades ut genom ett fönster för att ha hånat Hilliard och Powell. Det var detta besök som Waugh senare tillskrev sin "nedgång" i alkoholism.

H.D. Ziman H.D. Ziman blev litterär redaktör för The Daily Telegraph och var inne på sitt fjärde år när han träffade Anthony Powell, en förstaårselev. Det var Ziman som senare satte Powell i kontakt med den amerikanske förläggaren Ken Giniger, som ville producera en bilderbok med Powells romanserie, A Dance to the Music of Time.

Inslag i klubben Harrow School Många av dem som gick med i klubben hade tidigare varit elever vid Harrow School. John Betjeman mindes att "när polisen gjorde razzia på Hypocrites' Club eller Coconut Club, '43 eller Blue Lantern, så fanns det alltid Harrovians där.""

Homosexualitet Några av klubbens medlemmar, som poeten Brian Howard, var homosexuella, men de flesta var det inte. Men i vilket fall som helst fanns det en skylt på väggen där det stod "Gentlemen får springa men inte dansa." ("Gentlemen may prance but not dance") Vid den tiden var grundutbildningsstudenter förbjudna att dricka på pubar och det var olagligt att utöva homosexualitet, därför var klubbar som Hypocrites platser att göra båda i en säker miljö. Waugh skulle minnas att klubben blev "ökänd inte bara för fylleri utan också för flamboyans i klädsel och uppträdande, vilket i vissa fall var uppenbart homosexuellt". Den "homosexuella gruppen" i Hypocrites' Club bestod av Arden Hilliard, Hugh Lygon, Harold Acton, Mark Ogilvie-Grant, John "The Widow" Lloyd, Robert Byron och Gavin Henderson.

Railway Club