Den afrikanska fuktperioden, ibland omnämnd som det gröna Sahara eller Afrikas fuktiga period, var en historisk period mellan cirka 12 000 och 3 000 f.Kr. Perioden, som inträdde direkt efter den senaste istiden, kännecknades av en relativt hög nederbörd för större delen av Nordafrika och en motsvarande växtlighet. Sahara var då täckt av savanner, sjöar och floder, vilka underhölls av kraftiga monsunvindar.
Denna period med ökad nederbörd är bara en av en stor mängd afrikanska fuktperioder. Dessa har de senaste åtta årmiljonerna inträffat regelbundet, med cirka 40 000 års mellanrum, och till stor del som följd av förändringar i jordaxelns lutning.
Historik
Förhistoria och introduktion Under den senaste istiden var Sahara täckt av omfattande sandöknar och mestadels helt obebott av människor och andra djur. Det torra området var mycket större än idag, och både Victoriasjön och Vita Nilen var antingen uttorkade eller mycket mindre vattenförande.
Även tidigare har Afrika påverkats av fluktuationer i klimatet, och klimatologer har identifierat sammanlagt 230 fuktperioder i Nordafrika under de senaste 8 miljoner åren. Under dessa skeden har migrationer av människor och andra arter mellan Afrika och Eurasien underlättats, eftersom fuktperioderna fungerat som "gröna korridorer".
Istidens avslutning följde på en förändring i jordaxelns lutning, där vegetationsförändringar och damm från Sahara förstärkte den afrikanska monsunen och ökade mängden växthusgaser. Den följde på en "Heinrich-händelse", där en stor mängd kalvande glaciärer i den nordamerikanska inlandsisen ökade på mängden sötvatten i de norra delarna av Atlanten. Detta var senglacial tid, när isranden på norra halvklotet successivt drog sig tillbaka till nuvarande nivå.
Utveckling För ca 12 800 år sedan inträdde den afrikanska fuktperioden. Då bredde trädbevuxna savanner ut sig över större delen av det som numera är Sahara.
Under den nya fuktperioden över norra halvan av Afrika bildades och expanderade floderna och sjöarna i framför allt norra och östra Afrika. Tchadsjön ökade till flerfaldig storlek, glaciärer växte på Kilimanjaro och Saharas gräns drog sig norrut.
Under perioden täcktes dagens Sahel och södra hälften av Sahara av savann, medan den norra halvan av Sahara täcktes av grässtäpp. Savannlandskapet sträckte sig så långt norrut som till bergsmassiven i Ahaggar och Tibesti, liksom till norra Sudan och Mali. Andra har spekulerat i att även hela västra Sahara var täckt av savann, medan den Libyska öknen även då var utpräglat torr i nordöst.
Den afrikanska fuktperioden ledde till en omfattande mänsklig bosättning av både Sahara och Arabiska halvön. Detta hade en djupgående betydelse för olika afrikanska kulturer, och den ledde till födelsen av den tidiga egyptiska högkulturen.
I Sahara levde människor som jägare-samlare, och de tämjde nötboskap, getter och får. De efterlämnade arkeologiska fyndplatser och artefakter som några av de tidigast påträffade kanoterna.
I sydvästra Libyen, i savannområdet Takarkori, levde ett folk med en isolerad släktlinje som inte förts vidare till nutiden. De ägnade sig främst åt boskapsskötsel och var bland de tidigaste folken som mumifierade sina döda släktingar.
Avslutning Den fuktiga perioden, med omfattande mänskliga bosättningar och jordbruk, avslutades för cirka 5000 år sedan. Tidsskalan är inte helt klarlagd, men upptorkningen av Sahara, Sahel och Östafrika gjordes under en 2 000 år lång period från 5000 till cirka 3000 f.Kr. Det nuvarande utseendet på Sahara nåddes någon gång i början av 900-talet e.Kr.
När fuktperioden avslutades, övergav människor successivt de växande ökenområdena, till förmån för områden med säkrare tillgång på vatten – inklusive Nildalen och Mesopotamien. Där kom de att ge upphov till födelsen av de tidigaste högkulturerna.
Se även Klimatförändring i Afrika
Referenser
Noter
Kategori:Historiska epoker Kategori:Jordens klimathistoria Kategori:Kvartär Kategori:Afrikas geografi Kategori:Afrikas historia Kategori:Neologismer Kategori:Mellanistider