Stephenson 2 DFK 1, även känd som RSGC2-01  eller St2-18 eller mer känd som Stephenson 2-18, är en röd superjätte (RSG) eller möjlig extrem röd hyperjätte (RHG) i stjärnbilden Skölden. Den ligger nära den öppna stjärnhopen Stephenson 2  som ligger ca 5,8 kparsec (19 000 ljusår ) från solsystemet i Scutum -Centaurus-armen i Vintergatan, och antas vara en av en grupp stjärnor på liknande avstånd, även om vissa studier anser att den är en icke-besläktad eller röd superjätte i förgrunden.

Som en röd hyperjätte och förutsatt att den är en del av Stephenson 2, skulle den vara en av de största kända stjärnorna, en av de mest ljusstarka och kallaste röda superjättarna, och en av de mest ljusstarka stjärnorna i Vintergatan.

Observationer Stephenson 2 DFK 1 katalogiserades första gången 1988. Den fick beteckningen IRAS 18363-0607 i IRAS punktkällakatalog.

Den öppna stjärnhopen Stephenson 2 upptäcktes av den amerikanske astronomen Charles Bruce Stephenson år 1990 baserat på data från en djup kartläggning av infraröd strålning. Stjärnhopen är också känd som RSGC2, en av flera massiva öppna stjärnhopar i Skölden, där var och en innehåller flera röda superjättar.

Den ljusaste stjärnan i hopens område fick identifieraren 1 i den första analysen av hopens medlemmars egenskaper. Den ansågs dock inte vara en medlem av Stephenson 2 på grund av dess utkantsläge, onormalt höga ljusstyrka och något atypiska egenrörelse, utan kategoriserades istället som en oberoende röd superjätte.

I en senare studie fick samma stjärna numret 18 och tilldelades en avlägsen grupp av stjärnor som kallades Stephenson 2 SW, som antogs befinna sig på ett liknande avstånd från kärnhopen. Beteckningen St2-18 (förkortning för Stephenson 2-18) används ofta för stjärnan, i enlighet med numreringen från Deguchi (2010). För att undvika förvirring genom att använda samma nummer för olika stjärnor och olika nummer för samma stjärna, ges beteckningar från Davies (2007) ofta prefixet DFK eller D, till exempel Stephenson 2 DFK 1 eller helt enkelt D1 där sammanhanget är tydligt.

År 2012 observerades Stephenson 2 DFK 1, tillsammans med 56 andra röda superjättar, i en studie om maserstrålning från röda superjättar över hela galaxen. Studien härledde egenskaperna hos dessa röda superjättar med hjälp av Australia Telescope Compact Array (ATCA) och DUSTY-modellen. Stephenson 2 DFK 1 var bland de röda superjättar som nämndes. Samma år observerades den igen för en studie om typerna av masrar på röda superjättar i stjärnhopar. Under 2013, i en studie om de röda superjättarna i Stephenson 2, observerades Stephenson 2 DFK 1 (kallad D1). I flera senare studier beskrevs stjärnan som en "mycket sen typ av röd superjätte".

Det noterades också i Humphreys et al. (2020), om än felaktigt kallad RSGC1-01, en annan mycket stor och ljusstark röd superjätte i samma stjärnbild Skölden och även en del av en annan öppen stjärnhop, RSGC1.

Fysiska egenskaper

Stephenson 2 DFK 1 klassificeras vanligtvis som en röd superjätte, liksom de andra stjärnorna i stjärnhopen. Vissa gåtfulla egenskaper, som stjärnans betydande överskott av infraröd strålning, tyder dock på att det kan vara en extrem röd hyperjätte, ungefär som VY Canis Majoris. Stjärnan uppskattas ha en massförlust på ca 1,35 × 10-6 solmassa per år, vilket är bland de högsta kända för någon röd superjättestjärna. Den kan nyligen ha genomgått en extrem massförlustepisod på grund av dess betydande infraröda överskott. Det sägs också att stjärnan är på väg att kasta ut sina yttre lager och utvecklas till en lysande blå variabel (LBV) eller Wolf-Rayet-stjärna (WR-stjärna).

En artikel som beskriver de röda superjättarna i Stephenson 2 konstaterade att Stephenson 2 DFK 1 (kallad D1) och D2 (en annan medlem av Stephenson 2) har masemissioner, vilket tyder på att de har den högsta massförlusten i stjärnhopen. Endast stjärnorna med de högsta bolometriska ljusstyrkorna i stjärnhopen verkar uppvisa masemissioner. Stephenson 2 DFK 1 visar stark silikatemission, särskilt vid våglängder på 10 μm och 18 μm. Vattenmaser noterades också i stjärnan.

Stephenson 2 DFK 1:s spektraltyp har uppskattats till mellan M5 och runt M6, vilket är ovanligt och mycket sent även för en röd superjättestjärna, både baserat på dess CO-bandhuvudabsorption samt dess spektrum och egenskaperna hos vissa spektraldrag för det senare, som titanoxid (TiO) spektrallinjer.

Den första beräkningen av stjärnans bolometriska luminositet publicerades 2010. Den antar att den tillhör Stephenson 2-hopen vid 5,5 kparsec  och det är baserat på 12 och 25 μm flödestätheter, vilket ger en relativt blygsam luminositet på 90 000 gånger solens. Eftersom den förlitar sig på ett smalt intervall av flöden är det sannolikt en underskattning. Två år senare användes Australia Telescope Compact Array för att bestämma parametrarna för ett utvalt antal röda superjättar (inklusive flera Stephenson 2-medlemmar) genom att anpassa deras spektrala energifördelning (SED) till DUSTY-modellen. Det gav stjärnan en mycket hög luminositet på nästan 440 000 gånger solens baserat på samma avstånd och en effektiv temperatur på  3 200 K, vilket motsvarar en mycket stor radie på 2 150 solradier (1,50 × 106 km; 10,0 AE) , vilket leder till en volym ca 10 miljarder gånger större än solens. Detta skulle göra Stephenson 2 DFK 1 till den största och mest lysande av alla utvalda röda superjättar i urvalet, näst efter Westerlund 1-26. Som jämförelse kretsar Saturnus kring solen på ett avstånd av 9,59 AE (1,435 × 106 km ). 

Dessa egenskaper, tillsammans med stjärnans sena spektraltyp, skulle göra Stephenson 2 DFK 1 betydligt kallare, mer ljusstark och därmed större än teoretiska modeller av de mest ljusstarka, kallaste och därmed största röda superjättarna inom Hayashispåret som förutspås av stjärnutvecklingsteorin, vilka åtminstone upprätthåller hydrostatisk jämvikt enligt Hayashi-gränsen och Humphreys-Davidson-gränsen (vanligtvis ungefär 1 500 solradier, 3 500  K och en luminositet av 320 000 gånger solens). Stjärnan skulle därför inte vara i hydrostatisk jämvikt och skulle sannolikt uppleva en betydande grad av instabilitet, som kraftig massförlust (vilket framgår av dess betydande infraröda överskott) och spektral variation, liknande VX Sagittarii och Westerlund 1 W26.

Osäkerheter i mätningarna Den senaste beräkningen av Stephenson 2 DFK 1:s bolometriska luminositet, baserad på SED-integration (med publicerade flöden) och antagandet av ett avstånd på 5,8  kparsec ger en ännu högre uppskattning på 630 000 gånger solens. Det har noterats att stjärnans SED är säregen och inte kan anpassas till standardlagar för rödning. Detta skulle innebära att stjärnan har högre utsläckning och att den faktiskt är mer ljusstark, vilket ifrågasätter dess medlemskap. Dessutom har dess avstånd angetts ha en relativ osäkerhet större än 50 procent, och stjärnans tvivelaktiga medlemskap, osäkra avstånd och olika radiella hastigheter jämfört med resten av stjärnorna i Stephenson 2 har lett till att vissa författare betraktar stjärnan som en röd superjätte som inte är relaterad till Stephenson 2 eller någon av de röda superjättehoparna vid basen av Skölden-Centaurus-armen. Som anges i en studie från 2012 är stjärnassociationen spridd över ett stort område, där Stephenson 2 smälter in i dess omedelbara omgivning. 

Se även R136a1 – En av de mest massiva och ljusstarka stjärnorna som är kända Westerlund 1 W237 – En annan lysande röd superjätte som anses vara en del av Westerlund 1 men som istället kan vara en jätte i förgrunden. NML Cygni WOH G64 – Möjligen den största kända stjärnan, åtminstone väldefinierad RSGC1-F13 – En röd hyperjätte som också kan utmana Humphreys-Davidson-gränsen UY Scuti MY Cephei

Anteckningar

Referenser

Noter

Brown, AGA ; et al. ( Gaia-samarbetet ) (augusti 2018). " Gaia Data Release 2: Sammanfattning av innehållet och undersökningens egenskaper" . Astronomy & Astrophysics . 616. A1. arXiv : 1804.09365 . Bibcode : 2018A & A...616A...1G . doi : 10.1051/0004-6361/201833051 . Gaia DR2-post för denna källa på VizieR . Davies, B.; Figer, DF; Kudritzki, RP; MacKenty, J.; Najarro, F.; Blacksmith, A. (2007). "Ett massivt kluster av röda superjättar vid basen av Scutum-Crux-armen". The Astrophysical Journal . 671 (1): 781– 801. arXiv : 0708.0821 . Bibcode : 2007ApJ...671..781D . doi : 10.1086/522224 . S2CID 1447781 . Negueruela, I.; González-Fernández, C.; Dorda, R.; Marco, A.; Clark, JS (2013). "Populationen av M-typ superjättar i stjärnhopen Stephenson 2". Eas Publications Series . 60 : 279. arXiv : 1303.1837 . Bibcode : 2013EAS....60..279N . doi : 10.1051/eas/1360032 . S2CID 119232033 . Cutri, Roc M.; Skrutskie, Michael F.; Van Dyk, Schuyler D.; Beichman, Charles A.; Carpenter, John M.; Chester, Thomas; Cambresy, Laurent; Evans, Tracey E.; Fowler, John W.; Gizis, John E.; Howard, Elizabeth V.; Huchra, John P.; Jarrett, Thomas H.; Kopan, Eugene L.; Kirkpatrick, J. Davy; Light, Robert M.; Marsh, Kenneth A.; McCallon, Howard L.; Schneider, Stephen E.; Stiening, Rae; Sykes, Matthew J.; Weinberg, Martin D.; Wheaton, William A.; Wheelock, Sherry L.; Zacarias, N. (2003). "VizieR Online Data Catalog: 2MASS All-Sky Catalog of Point Sources (Cutri+ 2003)" . CDS/ADC Collection of Electronic Catalogs . 2246 : II/246. Bibkod : 2003yCat.2246....0C Verheyen, L.; Messineo, M.; Menten, KM (2012). "SiO2-maseremission från röda superjättar över galaxen. I. Mål i massiva stjärnhopar". Astronomy & Astrophysics . 541 : A36. arXiv : 1203.4727 . Bibcode : 2012A & A...541A..36V . doi : 10.1051/0004-6361/201118265 . S2CID 55630819 . Humphreys, Roberta M.; Helmel, Greta; Jones, Terry J.; Gordon, Michael S. (2020). "Utforska historien om massförlust hos de röda superjättarna" . The Astronomical Journal . 160 (3): 145. arXiv : 2008.01108 . Bibcode : 2020AJ....160..145H . doi : 10.3847/1538-3881/abab15 . S2CID 220961677 . Diego, Jose M.; et al. (2024). "BUFFALO/Flashlights: Begränsningar av förekomsten av linsförsedda superjättar i Spockgalaxen vid rödförskjutning 1". Astronomy and Astrophysics . 681 : A124. arXiv : 2304.09222 . Bibcode : 2024A & A...681A.124D . doi : 10.1051/0004-6361/202346761 . Joint IRAS Science Working Group (1988). "Infraröda astronomiska satellitkataloger och atlaser (IRAS). Volym 2: Punktkällans deklinationsområde 90 grader större än delta större än 30 grader" . NASA . Volk, Kevin; Cohen, Martin (september 1989). "Nya LRS-spektra för 356 ljusa IRAS-källor". The Astronomical Journal . 98 : 931. Bibcode : 1989AJ.....98..931V . doi : 10.1086/115188 . . Stephenson, CB (1990). "En möjlig ny och mycket avlägsen galaktisk stjärnhop". The Astronomical Journal . 99 : 1867. Bibcode : 1990AJ.....99.1867S . doi : 10.1086/115464 . Negueruela, I.; González-Fernández, C.; Marco, A.; Clark, JS; Martínez-Núñez, S. (2010). "Ytterligare en stjärnhop av röda superjättar nära RSGC1". Astronomy and Astrophysics . 513 : A74. arXiv : 1002.1823 . Bibcode : 2010A & A...513A..74N . doi : 10.1051/0004-6361/200913373 . S2CID 118531372 . Deguchi, Shuji; Nakashima, Jun-Ichi; Zhang, Yong; Chong, Selina SN; Koike, Kazutaka; Kwok, Sun (2010). "SiO2- och H2O-maserobservationer av röda superjättar i stjärnhopar inbäddade i den galaktiska skivan". Publications of the Astronomical Society of Japan . 62 (2): 391–407 . arXiv : 1002.2492 . Bibcode : 2010PASJ...62..391D . doi : 10.1093/pasj/62.2.391 . S2CID 24396370 . Fok, Thomas K. T; Nakashima, Jun-ichi; Yung, Bosco H. K; Hsia, Chih-Hao; Deguchi, Shuji (2012). "Maserobservationer av Westerlund 1 och omfattande överväganden om Maseregenskaper hos röda superjättar associerade med massiva stjärnhopar". The Astrophysical Journal . 760 (1): 65. arXiv : 1209.6427 . Bibcode : 2012ApJ...760...65F . doi : 10.1088/0004-637X/760/1/65 . S2CID 53393926 .