miniatyr|höger|Förordningens första sida i författningssamlingen. Språkreskriptet 1863 (nr 26/1863 FFS) var en förordning som kejsar Alexander II utfärdade den 1 augusti 1863, på förslag och föredragning av J.V. Snellman. Reskriptet innebar att finskan inom 20 år, det vill säga senast 1883, skulle jämställas med svenskan som förvaltnings- och domstolsspråk i Storfurstendömet Finland. Finskspråkiga handlingar kunde från och med reskriptets ikraftträdande lämnas in till ämbetsverk och domstolar.
Fristen förlängdes senare med ytterligare 20 år, och reformen genomfördes fullt ut först genom Språkförordningen 1902, då även ryskan gavs samma ställning som finskan och svenskan. Språkreskriptet räknas som startpunkten för det finska partiets uppkomst i lantdagen och för den finlandssvenska nationalitetsrörelsens uppvaknande.
Bakgrund Svenska var redan före 1809 landets enda officiella språk, och behöll den ställningen även efter att Finland samma år blev ett storfurstendöme under det ryska kejsardömet — ända fram till mitten av 1800-talet. År 1850 utfärdade kejsaren en förordning som i praktiken förbjöd finskspråkig tryckt litteratur med annat än religiöst eller ekonomiskt innehåll. År 1851 föreskrevs att den som från och med 1856 sökte tjänst som ämbetsman på finskspråkig ort skulle kunna uttrycka sig muntligen på finska. År 1858 föreskrevs vidare att kyrko- och sockenstämmoprotokoll i de landsförsamlingar där finska redan användes i gudstjänsten skulle föras på finska.
Tillkomst Sommaren 1863, då Alexander II inspekterade de ryska trupperna i Finland, uppvaktades han av en delegation ledd av senatorn J.V. Snellman, som fick kejsarens stöd för en språkförordning. Förordningstexten bereddes av Alexander Armfelt.
Innehåll Genom reskriptet fastslogs att finskan inom 20 år skulle jämställas med svenskan i ämbetsverk och domstolar i alla ärenden som direkt berörde den finskspråkiga befolkningen, och finsktalande fick samtidigt rätt att lämna in handlingar på sitt eget språk. Enligt Akseli Listo, som 1910 skrev om saken i Yhteiskunnallinen käsikirja, började finskan i reformens spår användas allt oftare i handlingar som köpe- och arrendekontrakt, bouppteckningar, skiftesbrev och skuldförbindelser, som tidigare måst avfattas på svenska för att godtas av domstolar och ämbetsverk; detta bidrog i sin tur till att skrivkunnigheten spred sig bland den finskspråkiga befolkningen.
Konsekvenser Skolväsendet Omkring 1870 skärptes striden om undervisningsspråket i läroverken, och för att nå reskriptets mål om likställdhet 1883 föreskrevs att finska skulle användas som undervisningsspråk i vissa ämnen. Reformen mötte motstånd från lärarhåll, som ansåg upplägget pedagogiskt svårgenomförbart. Från 1871 föreskrevs dessutom, separat, vilket språk varje skola överlag skulle undervisa på, enligt vad senaten fastställt.
Finlandssvensk mobilisering Reskriptet togs emot med entusiasm på finskt håll, och det finska partiet i lantdagen räknar sitt ursprung härifrån. För många svensksinnade blev reskriptet samtidigt en väckarklocka: man insåg att den finska nationalitetsrörelsen menade allvar med sina krav, vilket bidrog till att en egen finlandssvensk nationalitetsrörelse tog form under de följande decennierna.
Förlängning och fullbordande 1902 Fristen förlängdes med ytterligare 20 år. När reformen genomfördes fullt ut 1902 utsträcktes ämbetsspråkens jämställdhet samtidigt till att omfatta även ryskan, och handläggningsspråket i ämbetsverken bestämdes därefter enligt kommunens protokollspråk respektive det språk som använts av parten i ärendet.
Se även Finlands språklag Språk i Finland
Källor
Kategori:Finlands historia under ryska tiden Kategori:Finlands politiska historia Kategori:Finska Kategori:Språk i Finland Kategori:1863