Hindeodus parvus är en utdöd art av konodonter i ordningen Ozarkodinida. Arten beskrevs av Heinz Kozur och M. V. Pjatakova 1976, ursprungligen under namnet Anchignathodus parvus. Den är känd från sen perm och tidig trias och är ett viktigt ledfossil för Perm–trias-gränsen och den äldsta delen av trias.
Fossil av Hindeodus parvus är kända från många delar av världen, bland annat från Kina, Japan, Indien, Oman, Armenien, Ungern, Italien, Svalbard och Grönland. Arten var utbredd i Tethyshavet och förekommer även i det boreala området och längs Tethysrandens delar av Gondwana. Den stora geografiska spridningen gjorde arten särskilt användbar för global stratigrafisk korrelation.
Betydelse för stratigrafin Hindeodus parvus är ett viktigt ledfossil eftersom artens första uppträdande används för att identifiera början av indusium och därmed den kronostratigrafiska början av trias. Den internationella gränsen mellan perm och trias definieras vid GSSP:n i Meishan i Zhejiang i östra Kina. Gränsen är placerad vid det första säkra uppträdandet av Hindeodus parvus och markerar samtidigt gränsen mellan changhsingium och indusium.
Arten förekommer även i lager som ligger strax under den formella gränsen, vilket har gjort den särskilt användbar för att korrelera lagerföljder från olika delar av världen. Dess snabba uppträdande och breda geografiska spridning gör den till ett av de viktigaste fossilen för den tidigaste trias.
Kännetecken Som hos andra konodonter består det bevarade mineraliserade skelettet hos Hindeodus parvus av små, tandlika element som ingick i ett komplext matningsorgan. Elementen förekommer i flera olika former och satt i bestämda positioner i apparaten.
Studier av naturligt bevarade apparater och röntgenmikrotomografi visar att Hindeodus parvus hade en matningsapparat bestående av sex morfologiskt olika typer av element fördelade på 15 positioner. Apparaten bestod av ett ensamt S₀-element, par av S₁-, S₂-, S₃- och S₄-element, ett par M-element samt par av P₁- och P₂-element. S-elementen bildade en grenformad struktur, medan M- och P-elementen utgjorde andra delar av matningsapparaten.
Apparatens uppbyggnad har varit föremål för diskussion. En studie från 2017 föreslog att P2-element saknades och att apparaten därför endast bestod av 13 element. Senare fynd av naturligt bevarade apparater, bland annat en studie från 2024, ger däremot stöd för den kompletta modellen med 15 element och två P2-element.
Källor Noter
Kategori:Utdöda arter