Kustkedjan är en bergskedja belägen i norra Venezuela. Den gränsar i norr till Karibiska havet, i söder till Centrala Llanos-sänkan, i öster till Pariabukten och i väster till Yaracuy-sänkan.
Den täcker ett område på cirka 53 000 km², och inom den föds viktiga floder som utmynnar i Karibiska havet, Valenciasjön eller Tuy-floden. Bland de viktigaste är Guaire (som passerar genom Venezuelas huvudstad Caracas), Tuy, Todasana och Caucagua.
Denna bergskedja bildar tillsammans med Serranía del Interior Karibiska kustkedjan.
Sammansättning Kustkedjan består av magmatiska och metamorfa bergarter; men i den södra delen av systemet, i det inre bergskedjan, förekommer även sedimentära bergarter som bildats mellan krita- och paleocenperioderna. De äldsta delarna av kustkedjan är de metamorfa magmatiska komplexen El Tinaco och Sebastopol.
Detta bergssystem anses vara den strukturella fortsättningen på den karibiska öbågen och ett av dess anmärkningsvärda kännetecken är att det på flera ställen genomskärs av passager eller öppningar som underlättar kommunikationen mellan de inre dalarna och havet, som i fallet med Las Trincheras och Tacagua, och mellan samma dalar och slätterna, genom Tinaquillo och La Puerta.
Unare-flodens fördjupning delar kustkedjan i två stora sektioner, den centrala och den östra.
Den centrala sektionen Den centrala delen av kustkedjan börjar med Nirgua-massivet i väster och sträcker sig parallellt med havet, med vilket det kommer i direkt kontakt, fram till Unare-sänkan i öster. På grund av sin närhet till Karibiska havet är kustslätten och kontinentalsockeln mycket smala, vilket har lett till bildandet av branta kuster. Dess högsta höjder är Pico Naiguatá (2750 möh), Pico Oriental (2640 möh) och Pico Occidental (2480 möh).
Den östra delen Den östra delen av kustkedjan sträcker sig från Unare-sänkan till Atlanten i delstaterna Anzoátegui, Monagas och Sucre, och har sin högsta höjd på Tristeza (2610 meter), den tredubbla gränspunkten mellan de tre delstaterna, och Turimiquire (2595 meter) i delstaten Sucre. Den östra delen av kustkedjan består av halvöarna Araya och Paria, vars höjder sällan överstiger tusen meter.
Geografi Den inre bergskedjan utgör den södra bergskedjan i kustkedjan. Den börjar stiga söder om Valenciasjöns fördjupning och slutar nära Caripito i väster. Den centrala delen av den inre bergskedjan består av flera bergskedjor, som skapar ett flertal längsgående åsar i olika riktningar. Det är mycket eroderad. Den högsta toppen är Cerro Platillón (1930 meter) i delstaten Guárico.
Söder om dessa huvudsakliga bergskedjor finns kalkstensformationer som ger upphov till isolerade berg, regionalt kända som morros, bland vilka de mest anmärkningsvärda är de i San Juan (delstaten Guárico), San Sebastián (delstaten Aragua) och Macaira (delstaten Guárico). Dessa berge består av kalksten, som avlagrades under de hav som täckte detta område under krita- och eocenepokerna. Tektoniska krafter veckade området; värme och tryck förvandlade kalkstenarna och gjorde dem mer motståndskraftiga än de närliggande bergarterna, som förstördes av erosion.
Längre söderut, fäst vid denna kullformation, finner vi ett landskap som kännetecknas av små höjder som knappt överstiger 300 meter, bestående av sandsten täckt av konglomerat. Dessa kallas galeras. Bland de mest framstående är galerorna i El Pao, de i Ortiz och galerorna i Guarumen i Camatugua.
I massivet finns förkastningslinjer som gör att floderna Manzanares och Aragua kan rinna norrut och Guarapiche-floden kan rinna söderut. Dessa delar det samtidigt i två block: Bergantínmassivet i väster och Caripemassivet i öster.
Orografin domineras av kalkstenar som genom vattnets erosiva verkan utvecklat karstfenomen, såsom Guácharogrottan (delstaten Monagas). De viktigaste höjderna är: Turimiquire, den högsta i hela massivet (2595 meter), Peonia (2048 meter), Bergantín (1568 meter) och Tres Picos (1700 meter), belägna i Bergantín-massivet, samt San Bonifacio (1500 meter), som tillhör Caripe-massivet.
Väster och söder om det östra massivet syns en remsa av berglager från tiden efter kritaperioden som bildar låglänta reliefer, bestående av lerskiffer, sandstenar och enstaka kolavlagringar, som förekommer i Naricual. Med dessa reliefer slutar den inre kedjan och den centrala Llanera-sänkan börjar.
Caracasdalen och Barlovento-sänkan I den centrala delen av kustkedjan finns en tektonisk sänka som sträcker sig från Antímano i väster till Petare i öster. Den har en längd på 25 kilometer och en maximal bredd på 4 kilometer. Det är den så kallade Caracasdalen, som följs av Guaire-flodens lopp. Fördjupningen har sitt ursprung i en serie förkastningar som är lätt synliga vid foten av El Ávila. Denna dal är hem till staden Caracas, republikens huvudstad.
Denna tektoniska sämka blev täckt av sediment som förts fram av floden Guaire och av en serie raviner som Cotiza, Tócome, m fl, vilka efter att ha grävt ut det bergiga området avsatte avlagringar i form av svämkäglor, av vilka många avancerade söderut och påverkade Guaire-flodens lopp i samma riktning, så denna flod flyter inte i mitten av fördjupningen. När Guaire når Petare flyter floden söderut tills den rinner ut i floden Tuy. Floden Tuy, vars totala längd är 293 kilometer, har sitt ursprung nära Pico Codazzi, på den södra sluttningen av kustkedjan Cordillera de la Costa, och när den når staden El Consejo tar den kurs österut, där den får Guaire som ett biflod.
Tuy-flodens dal, täckt av avlagringar, utgör ett område med rika jordmåner, ett tillstånd som tillsammans med riklig nederbörd har gjort Barlovento till ett område av stor jordbruksmässig betydelse, där de mest produktiva kakaodlingarna i landet finns
Valenciasjöns sänka Denna sänka har också ett tektoniskt ursprung, det vill säga att den beror på att delar av jordskorpan sjunker. Botten av fördjupningen täcktes sedan av sediment, vilket gav upphov till bördiga jordar.
Fördjupningen har en ungefärlig yta på 3145 kvadratkilometer och i dess centrum ligger Valenciasjön, med en yta på 374 kvadratkilometer. Denna utvidgning har gradvis ökat till följd av överföringen av dricksvatten från Pao-floden (Pao-Cachinche och Pao-La Balsa-reservoarerna). Sänkan ter sig som ett endorheisk bäcken, mot vilken vattnet i floderna Cabriales, Tapatapa, Turmero, Tocorón, Güigue, Mariara och Aragua rinner.
Sänkan är dock inte helt sluten, eftersom den är förbunden med de omgivande områdena på flera sätt. Las Trincheras-passet som gör det möjligt att färdas mot Puerto Cabello, San Felipe, Barquisimeto och Coro; Tinaquillo-passet som förbinder det med de västra slätterna och Villa de Cura-passet som öppnar sig mot de centrala slätterna.
Kustlandskap Där den kommer i direkt kontakt med Karibiska havet och Atlanten, ger kustkedjan upphov till ett kustlandskap, inom vars utsträckning det är möjligt att urskilja tre stora sektorer:
Västra sektorn Den sträcker sig från Puerto Cabello till Cabo Codera. Dess kuster är branta, kontinentalsockeln är smal, den har en nästan rak kontur och saknar anmärkningsvärda geografiska särdrag. Landets viktigaste hamn, La Guaira, ligger i denna sektor.
Centrala sektorn Den sträcker sig från Cabo Codera till El Morro de Barcelona. Dess kuster är låga och kontinentalsockeln är väl utvecklad. Kustlinjerna har sitt ursprung i landåtervinning, och därför resulterar detta i förekomsten av rikliga och fina stränder. Det finns också kustryggar som skiljer kustlagunerna åt; bland de mest kända lagunerna är Tacarigua, Píritu och Uchire. Ur ett urbant perspektiv förtjänar storstadsområdet Barcelona-Puerto La Cruz ett särskilt omnämnande, där det råder en situation med ekonomisk dynamik, och Higuerote (delstaten Miranda).
Östra sektorn Den sträcker sig från Morro de Barcelona till Pariahalvön. De är branta kuster med en välutvecklad kustslätt. Kustnära inslag som uddar och vikar finns i överflöd, vilket kan ses i Mochima-området, där landskapet är av stor skönhet. Det finns många små öar nära kusten: Borrachas, Chimanas, Caracas, Arapo. De viktigaste stadscentrumen är: Cumaná, Carúpano och Guiria (delstaten Sucre).
De karibiska öarna Dessa öar bildar två grupper:
Kontinentala öar Dessa är öarna som ligger på Venezuelas kontinentalsockel, inklusive Margarita, Coche, Cubagua och Los Testigos. Den geologiska sammansättningen av dessa öar liknar den hos kustkedjan, som de har en nära relation med. Margarita är den viktigaste av denna ögrupp, den har en yta på 930 kvadratkilometer och en intensiv kommersiell aktivitet, en resultat av den förmånsordning den åtnjuter som högkvarter för en officiellt dekreterad frihamn. Ön består av två klippiga kärnor, förenade av en kustrygg eller sandbank som skapar en inlandskustlagun, som kallas Laguna de la Restinga. Den östra klippiga kärnan bildar Pico Copey och den västra har namnet Macanao.
Öar utanför kusten Dessa öar ligger utanför kontinentalsockeln och har sitt ursprung i korallrev, bland dem har vi Las Aves, Los Roques, La Orchila, La Blanquilla och Los Hermanos. Förutom dessa två ögrupper förtjänar Isla de Aves (15° 40' 22" nordlig latitud) och Los Monjesöarna, som ligger vid utloppet av Venezuelabukten, att nämnas på grund av deras geostrategiska betydelse. Alla dessa öar, med undantag för de som utgör delstaten Nueva Esparta, är delar av Dependencias Federales.
Vegetation, klimat och hydrografi I kustnära bergskedjan och på de karibiska öarna är växtlandskapet varierat. I de inre delarna av Cordillera (dalar och fördjupningar) finner vi vegetation som kännetecknas av förekomsten av lövskogar i bergen och tropofil buskmark, som ersätter de gamla lövskogarna som förstörts av människan. På den norra sluttningen av kustkedjan, på en höjd mellan 400 och 700 meter, finns en tropisk regnskogsvegetation i bergen. På dagghöjd i bergen hittar vi molnskogen; det är dock nödvändigt att ta hänsyn till att höjden på vilken dagg sker är varierande. Till exempel, på Ávilas södra sluttning syns molnskogen från 1600 meter över havet, medan den på den norra sluttningen syns från cirka 700 meter över havet. Dessa växtlandskap är typiska för tropiska klimat på hög höjd.
Den xerofytiska taggskogen finns på den karibiska kusten och på de flesta öarna, särskilt i de områden där nederbörden varierar mellan 200 och 400 mm årligen. Denna typ av vegetation är anpassad till det rådande klimatet, som kännetecknas av höga temperaturer, låg nederbörd och hög avdunstning, vilket skapar en halvtorr situation. Ur dräneringssynpunkt uppstår en komplex situation där följande fakta framträder: Valenciasjön bildar en endorheisk bassäng, som tar emot vatten från små floder som samlar vattnet i fördjupningen med samma namn och från Araguas dalar. Det finns andra flodkällor som är bifloder med olika sluttningar och bassänger. Floder som Pao, Chirgua, Tiznados och Guárico mynnar ut i Orinoco; andra vattendrag som Tuy och Manzanares mynnar ut i Karibiska havet, och slutligen finner vi floder som Guarapiche och San Juan, vilka är bifloder till Pariabukten.
Mineralförekomster I denna bergskedja är mineralrikedomen mycket stor, med fyndigheter av kalcium, kvarts, kisel, lapis lazuli, onyx och ametister.
Dessa mineralresurser utvinns dock inte på grund av den växt- och djurmångfald som finns i kustnära bergskedjan, utöver förekomsten av nationalparker och naturmonument.
Ekonomisk betydelse Dess geologiska ursprung försåg den med rikligt med kalksten, vilket har möjliggjort etableringen av viktiga cementbearbetningsanläggningar, som är fallet i Pertigalete ( delstaten Anzoátegui ), San Sebastián de los Reyes ( delstaten Aragua ) och La Vega ( huvudstadsdistriktet ). Arayahalvön är hem för landets största reserv och produktion av havssalt.
Överflödet av kalkstenar i kustkedjan har gjort det möjligt för erosionen att skapa karstfenomen med unik turistattraktion, såsom Morros i San Juan ( staten Guárico ) och Guácharo-grottan ( nationalparken El Guácharo, delstaten Monagas ).