Kaj Emanuel Himberg, född 24 oktober 1844, död 18 mars 1927, var en finlandssvensk universalgeni som var aktiv som en uppfinnare, ingenjör, geolog, paleontolog, och oceanograf som bidrog till telegrafins utveckling, särskilt vad gäller fjärrskriftsapparaten.
Biografi Uppväxt och utbildning Himberg föddes i Finström på Åland den 24 oktober 1844, i Storfurstendömet Finland under Kejsardömet Ryssland. Himberg studerade vid Kejserliga Alexander-universitetet i Finland (numera Helsingfors universitet) från 1862 och avlade filosofie kandidatexamen 1867, filosofie magisterexamen 1872 samt filosofie licentiatexamen 1877. Vetenskaplig karriär och uppfinningar 1878 blev Himberg professor vid Helsingfors polytekniska institut (numera en del av Aalto-universitetet), där han främst ägnade sig åt att studera elektromekanik och elektroteknik, men även geologi och taxonomi. Han blev också medlem i Finska Vetenskaps-Societeten.
År 1875 byggde Himberg också en egen fjärrskrivare med sexbitarskod, möjligen en av de första som använde en sådan kod, minst ett år innan Émile Baudot experimenterade med en sexbitarskod som han sedan ändrade till en fembitarskod. Himbergs fjärrskrivare använde en icke-enhetlig teckenram om sex enheter vid seriell överföring med 64 kombinationer, men den visade sig vara alltför klumpig och svåranvänd, så det tillverkades aldrig mer än ett exemplar.
År 1880 hade Himberg flyttat till Mariehamn, som hade börjat växa kraftigt, men han företog regelbundna resor till Polytekniska institutet i Helsingfors. I Mariehamn skulle Himberg lägga tid på att kartlägga stratum och gång i Ytternäs och Västernäs. Himberg undersökte även slagkäglor i den sydvästra delen av Lumparn, som vid den tiden endast var känd som en kryptovulkanisk struktur. År 1890 kartlade Himberg berggrunden i Brändö, närmare bestämt kring den cirkelformade Ängskärsfjärden, och brevväxlade med Fredrik Johan Wiik, som var den första professorn i geologi och mineralogi vid Kejserliga Alexandersuniversitetet.Finnish Museum of Natural History 2004/2005 Yearbook (kräver Acrobat Reader) Himberg skulle utföra petrografiska undersökningar av Åvagranit från Ängskärsfjärd, vilken är unik jämfört med den rapakivigranit som är vanlig på Åland.
Himberg intresserade sig även för fossil i området kring Lumparn i samband med undersökningar av slagkäglor, och under slutet av 1880-talet dokumenterade han fossil av trilobiter och konodonter, där han betraktade de sistnämnda som en sorts ringmaskar snarare än fiskar. Senare under 1901 dokumenterade han trilobiter i Ytternäs i Mariehamn i samband med kartläggning av berglager, och drog slutsatsen att Åland en gång i tiden låg helt under vatten.
Under 1880-talet utförde Himberg även oceanografiska undersökningar i Skärgårdshavet och Ålands hav i syfte att optimera Postvägen Stockholm–Åbo och minska säkerhetsriskerna.Matz, Erling (1996). ”Sveriges viktigaste postväg gick över havet: riskfylld resa mellan Stockholm och Åbo”. Populär historia (Lund: Populär historia, 1991-) "1996:2,": ill.. ISSN 1102-0822. Trots den ökande användningen av ångbåtar, som kunde leverera all post på en gång genom att korsa Östersjön, fortsatte Himberg med oceanografisk verksamhet på grund av sitt intresse för ämnet. Himberg fastställde också med säkerhet djupet på Ålands havets djupaste punkt till 301 meter.
Kommersiell karriär År 1877 anställdes Himberg av Det Store Nordiske Telegraf-Selskab för att hjälpa till att utforma den första telegrafkabeln på Åland, vilken skulle förbinda Mariehamn med Nystad. År 1892 installerade Himberg den första telefonen i Mariehamn och tog ut en årsavgift på 15 till 30 finska mark. Och år 1906 hjälpte Himberg den ryska militären att bygga en telegrafstation på Prästö. Död Himberg avled den 18 mars 1927 vid 82 års ålder i Mariehamn på Åland.
Referenser
Kategori:män Kategori:Avlidna 1927 Kategori:Födda 1844 Kategori:Personer från Finström Kategori:Finländska geologer Kategori:Finländska uppfinnare