Lösdriverilagsutredningen 1923 var en svensk statlig utredningen från 1923 om lösdriveri som resulterade i betänkandet Förslag till lag om lösdrivares behandling m. fl. författningar (SOU 1923:2). Lagens juridiska natur kom att bli föremål för debatt, då den pendlade mellan att ses som en förebyggande skyddsåtgärd och en bestraffande åtgärd. I efterhand har den setts som ett av startskotten för den moderna institutionaliserade svenska antiziganismen och offentliga rasbiologin.
Bakgrund Lagstiftningen som reglerade myndigheternas behandling av lösdrivare i Sverige vid den här tiden byggde på Lösdrivarlagen från 1885. Syftet med lagen var att förhindra att allmän ordning eller enskild rätt kränktes av personer vars levnadssätt antogs utgöra en risk för brottslighet.
Preventiv eller repressiv lagstiftning I det ursprungliga kommittébetänkandet 1923 betonades lagens preventiva natur. Samtidigt beskrevs den lagstadgade påföljden tvångsarbete som en bestraffning instiftad för allmän säkerhet. Denna dubbeltydighet mötte kritik från flera remissinstanser. Bland annat påpekade chefen för Fångvårdsstyrelsen att kommittén hade frångått sin ursprungliga preventiva princip genom att i praktiken förorda repressiva straffmedel för begångna polisförseelser.
Romer och resandefolk Betänkandet innehöll även statistiska uppgifter rörande lösdrivarlagens tillämpning samt en redogörelse för lösdrivares behandling i vissa andra länder. Kommittén hade även gjort en särskild undersökning om förekomst och levnadssätt hos romer och resandefolk och lade fram förslag till särskilda åtgärder för att stävja av dessa individers kringflackande leverne.
Lagförslagets granskning och riksdagsbehandling När Justitiedepartementet utarbetade ett lagförslag baserat på betänkandet, försökte man förstärka lagens preventiva karaktär. Detta gjordes genom ett tillägg som innebar att en person dömd till tvångsarbete skulle kunna friges i förtid om dennes personliga förhållanden förändrades. Högsta domstolen riktade en nästan enhällig anmärkning mot denna specifika punkt under sin laggranskning. Departementschefen valde att inte följa domstolens linje, varpå lagförslaget lades fram till riksdagen utan tillägget om förtida frigivning. Under riksdagsbehandlingen valde dock lagutskottet att gå på Högsta domstolens linje. Riksdagen godkände utskottets ståndpunkt, vilket ledde till att bestämmelsen slutligen infördes i den då gällande lösdrivarlagens 13 §.
Se även Fattigvårdsutredningen 1923
Referenser Noter
Tryckta källor "Fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till lösdrivarlag", Svensk Juristtidning (SvJT) 1923, s. 118.
Kategori:Rättshistoria Kategori:Juridikåret 1923 Kategori:Politik i Sverige 1923 Kategori:Svenska utredningar