Kejsarinna Elisabets manifest, utfärdat i Moskva den 18 mars 1742 av den ryska kejsarinnan Elisabet I, var en krigspropagandistisk kungörelse riktad till Finlands befolkning under hattarnas krig (den så kallade lilla ofreden). Manifestet uppmanade finländarna att inte understödja den svenska krigsmakten och antydde att Ryssland skulle bistå bildandet av en egen, fri finsk stat under ryskt beskydd.

Texten spreds i finsk, svensk och tysk översättning och besvarades en månad senare av ett svenskt motmanifest. Manifestets omedelbara politiska betydelse minskade sedan Ryssland vunnit fullständig kontroll över Finland till hösten 1742, men det har sedan sent 1800-tal getts en central plats i diskussionen om idén om ett självständigt Finlands ursprung.

Bakgrund thumb|right|Elisabet Petrovna kom till makten genom en statskupp i december 1741.

Sedan Sverige i juli 1741 förklarat Ryssland krig hade de svagt rustade svenska trupperna snabbt lidit nederlag. I slaget vid Villmanstrand den 23 augusti 1741 besegrades den svenska hären, och överbefälhavaren Charles Emil Lewenhaupt den äldre gick strax därefter med på vapenvila inför vintern.

Under vapenvilan inledde de svenska officerarna underhandlingar med kejsarinna Elisabet, som själv nyligen tillträtt makten: natten mellan den 24 och 25 november 1741 (gamla stilen)Enligt den då i Ryssland gällande julianska kalendern (gammal stil) skedde kuppen natten mellan 24 och 25 november 1741. Två oberoende artiklar av Rainer Knapas i Biografiskt lexikon för Finland anger i stället den 7 december 1741 (ny stil) – en dryg dags avvikelse från vad en direkt tillägning av elva dagar till det äldre datumet skulle ge (5–6 december), möjligen beroende på att källan avser en något senare tidpunkt i händelseförloppet. hade hon, med franskt och svenskt understöd, avsatt den spädbarnske tsaren Ivan VI och hans mor, riksföreståndarinnan Anna Leopoldovna, genom en statskupp. Sverige hade genom sitt krigsdeltagande hoppats få hjälp av Elisabet att som gengåva erhålla en revansch för freden i Nystad 1721.

Elisabet upphävde dock vapenvilan den 1 mars 1742 och återupptog fientligheterna. Redan i september 1741 hade för övrigt en motsvarande rysk proklamation, i den svenske överbefälhavaren Lewenhaupts namn, spridits på ryska sidan av gränsen med uppmaningen att det ryska folket skulle göra uppror mot sin ”främmande [tyskbördiga] överhet” – härskarnas propagandistiska kungörelser var över huvud taget en viktig del av krigföringen under denna period.

Innehåll thumb|left|Ett tryckt exemplar av manifestet på finska.

Manifestet, som inleddes på sedvanligt vis för samtida ryska kungörelser med försäkringar om de goda avsikterna bakom det, framhöll att Ryssland inte eftertraktade ”en tumsbredd” av finskt territorium. I stället uppmanades den finländska befolkningen att förbli lugn och inte understödja den svenska armén, mot löfte om ryskt beskydd. Manifestets kärna var tanken att Finland, om landet så önskade, skulle kunna ”rifwa sig löst ifrån Oket” och upprätta ”sig sielf en frij Stat som af ingen dependerar” under ryskt beskydd – en formulering som i Sverige omedelbart uppfattades som en uppmaning till uppror. Manifestet avslutades med ett repressivt hot: om Finland inte lyssnade till Rysslands goda avsikt skulle kejsarinnan, ”ogärna”, nödgas förhärja landet med eld och svärd.

Manifestet spreds från april 1742 bland trupperna och befolkningen i finsk, svensk och tysk översättning. I samband med fortsatta gränsstridigheter under samma vår, spreds manifestet i sin finskspråkiga version även i gränssocknarna på ryska sidan.

Det svenska motmanifestet thumb|right|Kung Fredrik I svarade på Elisabets manifest med ett svenskt motmanifest.

En dryg månad senare svarade den svenska regeringen under kung Fredrik I med ett motmanifest, den så kallade ”Förestälningen”, riktat till samtliga svenska undersåtar och i synnerhet befolkningen i det svenska Finland. Motmanifestet hävdade att de ryska löftena var opålitliga och åberopade som bevis tidigare brutna ryska löften vid uppror i Novgorod och Ukraina. Det avfärdade även manifestets antydan om splittring mellan kung och ständer i Sverige. Däremot förbigicks med tystnad det ryska påståendet att Ryssland förgäves väntat fyra månaders tid på ett svenskt fredsinitiativ.

Båda manifesten åberopade en gudomlig legitimering av respektive sida: de ryska vapnen framställdes som välsignade av den Allsmäktige, medan den svenska krigföringen sades vila på ”Guds kraftiga bistånd”. Kungen förklarade sig övertygad om att undersåtarna i både Sverige och det svenska Finland som rättskaffens ”Svenske Männ” skulle stå eniga mot fienden.

Redan tidigare, i november 1741, hade den svenske överbefälhavaren Lewenhaupt under sin marsch mot Viborg låtit kapten Löfving sprida ett eget manifest på den ryska sidan av gränsen. Manifestet uppmanade varje ryss att ta svenskarnas parti för att befria Ryssland från ”det främmande oket” – en spegelvänd motsvarighet till Elisabets eget manifest.

Mottagande och efterverkningar thumb|left|Åbo lantdag ville be Elisabet att bekräfta Karl Peter Ulrich av Holstein-Gottorp som Finlands härskare.

Sedan de ryska krigsansträngningarna gått framgångsrikt och hela Finland erövrats till hösten 1742 minskade manifestets omedelbara politiska betydelse. Flera finländare tog dock ryssarnas erbjudande på allvar. Vid de av den ryska ockupationsmakten sammankallade lantdagarna i Vasa och Åbo i september–oktober 1742 valde mötet i Åbo en särskild delegation, med uppdrag att svära trohet åt kejsarinnan och be henne bekräfta Karl Peter Ulrich av Holstein-Gottorp som Finlands härskare. Elisabet vägrade dock ta emot delegationen: planen på ett självständigt ”finskt furstendöme” behövdes inte längre. Karl Peter Ulrich hade dessutom redan konverterat till den ortodoxa läran och valts till rysk tronföljare. Han besteg senare den ryska tronen som Peter III.

Lilla ofreden avslutades genom Åbofreden den 7 augusti 1743, då gränsen drogs vid Kymmene älvs västligaste utloppsarm. I samband med fredsförhandlingarna diskuterades på rysk sida på allvar möjligheten att antingen införliva hela Finland med kejsardömet eller bilda en buffertstat mellan Sverige och Ryssland. Rysslands ursprungliga förhandlingsbud omfattade även Nylands och Tavastehus län. Ett villkor för att Ryssland skulle nöja sig med ett mindre territorium var att den svenska riksdagen valde en rysksinnad tronföljare, vilket också skedde genom valet av Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp.

Ockupationen 1742–1743 skilde sig från stora ofreden genom att den ryska förvaltningen kunde ordnas förhållandevis smidigt: de ryska trupperna var bättre disciplinerade, och till skillnad från under den tidigare ockupationen stannade guvernementets lägre tjänstemän och präster kvar på sina poster i stället för att fly till Sverige. Förvaltningen handhades först av de ryska överbefälhavarna James Keith och Peter von Lacy. Keith ledde även civilförvaltningen inledningsvis, innan generallöjtnant Balthasar von Campenhausen utsågs till generalguvernör och övertog uppgiften från början av 1743.

Efter Åbofreden 1743 föreslog Campenhausen för kejsarinnan att det nyavträdda Kymmenegårdsområdet skulle sammanslås med Viborgs och Kexholms provinser till ett gemensamt guvernement. Elisabet biföll förslaget som ledde till att Viborgs guvernement bildades 1744.

Historiografisk betydelse

Elisabets manifest har sedan sent 1800-tal, tillsammans med senare händelser som Liikkalanoten (en not från missnöjda svensk-finländska officerare till Katarina II under Gustav III:s ryska krig 1788, med förslag om fred på grundval av gränsen före 1743) och Anjalaförbundets dokument (1788), ofta tolkats som ett tidigt uttryck för tanken på ett självständigt Finland. Denna tolkningslinje har dock ifrågasatts med hänvisning till att den traditionella finländska historieforskningen länge haft bristfällig kunskap om de ryska aktörernas faktiska avsikter, och även om den inbördes kronologiska ordningen mellan de ryska besluten under kriget.

Tanken om ett självständigt Finland har därför beskrivits som en illusion som manifestets ryska upphovsmän inte själva planerade att förverkliga. Manifestet har i stället tolkats som ett medel i krigspropagandan, avsett att försvaga motståndsviljan och öka missnöjet med det svenska styret.

Ännu 1811, i det memorial Gustaf Mauritz Armfelt undertecknade inför föreningen av Finländska guvernementet med Storfurstendömet Finland, framhölls tanken att det finska folket, efter att ha varit tudelat i ett sekel, nu ånyo hade förenats under samma spira. Enligt G.M. Sprengtportens egen uppgift gav vidare just Elisabets manifest honom impulserna till hans senare politiska planer på Finland som en buffertstat under ryskt beskydd.

Se även Hattarnas krig

Anmärkningar

Litteratur

Referenser

Kategori:1742 Kategori:Rysk-svenska krig Kategori:Sveriges historia Kategori:Finlands historia Kategori:Rysslands historia Kategori:Finlands historia under svenska tiden