Totalförsvar (engelska: total defence) är ett säkerhets- och försvarskoncept där militära och civila resurser samordnas för att stärka ett lands förmåga att förebygga, motstå och hantera krig och andra allvarliga säkerhetshot. Konceptet utgår från att nationellt försvar inte enbart är en uppgift för de väpnade styrkorna utan även berör civila myndigheter, regionala och lokala organ, näringsliv, organisationer och befolkningen.

Hur totalförsvar organiseras och definieras varierar mellan olika länder. Vanliga inslag är militärt försvar, civil beredskap, befolkningsskydd, försörjningsberedskap, skydd av kritisk infrastruktur samt planering för att viktiga samhällsfunktioner ska kunna upprätthållas under krig.

Liknande samhällsomfattande försvarsmodeller förekommer under benämningar som total defence, comprehensive defence, comprehensive national defence och comprehensive security. Begreppen har delvis olika innebörd och är därför inte direkt utbytbara.

Begrepp och innebörd

En central utgångspunkt för totalförsvar är att militär försvarsförmåga och civila samhällsfunktioner är ömsesidigt beroende. De väpnade styrkorna är exempelvis beroende av transporter, energiförsörjning, sjukvård, elektroniska kommunikationer och andra civila resurser, samtidigt som militära resurser behövs för att försvara staten och skydda samhällets funktioner under ett väpnat angrepp.

Totalförsvar kan därför beskrivas som en form av samhällsomfattande försvarsplanering, där olika delar av staten och samhället ges roller i förberedelserna för kris och krig.

Den formella betydelsen skiljer sig mellan länder. I Sverige är totalförsvar ett rättsligt definierat begrepp. Enligt lagen (1992:1403) om totalförsvar och höjd beredskap är totalförsvar den verksamhet som behövs för att förbereda Sverige för krig och består av militär verksamhet och civil verksamhet.

I Norge används begreppet totalforsvarskonseptet för det ömsesidiga stödet och samarbetet mellan den militära och civila delen av samhället från fred och kris till krig.

Finland använder i modern beredskapsplanering framför allt begreppet övergripande säkerhet (comprehensive security, finska: kokonaisturvallisuus). Modellen innebär att samhällets vitala funktioner upprätthålls genom samverkan mellan myndigheter, näringsliv, organisationer och medborgare.

Historisk utveckling

Totalförsvar som organiserat försvarskoncept utvecklades framför allt under perioden efter andra världskriget. Grundtanken var att ett modernt krig skulle beröra stora delar av samhället och därför inte kunde hanteras enbart genom militära resurser.

Under kalla kriget utvecklade flera europeiska stater system där militära förband kombinerades med civilförsvar, ekonomisk beredskap, försörjningsberedskap och andra civila resurser. Totalförsvar blev särskilt framträdande i flera nordiska länder.

Sverige och Finland utvecklade omfattande modeller samtidigt som de stod utanför de militära allianserna under kalla kriget. Norge och Danmark utvecklade också totalförsvarssystem samtidigt som de var medlemmar i Nato.

Efter kalla krigets slut minskade delar av totalförsvarsorganisationerna i flera länder. Utvecklingen varierade dock. Finland behöll flera centrala delar av sin försvars- och beredskapsmodell medan Sverige och Norge genomförde större förändringar av sina system.

Under 2010- och 2020-talen har totalförsvar och närliggande koncept åter fått ökad betydelse i norra och östra Europa. Utvecklingen har inom forskningen bland annat kopplats till det förändrade europeiska säkerhetsläget och Rysslands agerande mot Ukraina.

Komponenter

Det finns ingen internationellt fastställd uppdelning av ett totalförsvar. Följande områden förekommer dock i flera nationella modeller.

Militärt försvar

Det militära försvaret omfattar statens väpnade styrkor och de resurser som behövs för att försvara territoriet och möta ett väpnat angrepp. Beroende på land kan organisationen bestå av yrkesanställda, värnpliktiga, reservister och territorialförband.

Militär verksamhet är samtidigt beroende av civila resurser. Detta kan exempelvis gälla transporter, telekommunikationer, energi, sjukvård, livsmedel och industriella resurser.

Civilt försvar och civil beredskap

Det civila inslaget i ett totalförsvar omfattar verksamheter som ska bidra till att samhället fungerar under säkerhetspolitiska kriser och krig.

Det kan bland annat omfatta:

befolkningsskydd, räddningstjänst, hälso- och sjukvård, energiförsörjning, livsmedels- och vattenförsörjning, transporter och logistik, elektroniska kommunikationer, offentlig förvaltning och skydd av samhällsviktig eller kritisk infrastruktur.

Den exakta avgränsningen varierar mellan olika staters system.

Försörjningsberedskap

Försörjningsberedskap innebär förberedelser för att viktiga varor och tjänster ska kunna tillhandahållas även vid omfattande störningar eller krig.

Det kan exempelvis gälla energi, livsmedel, vatten, läkemedel, drivmedel, transporter och komponenter som behövs för kritisk verksamhet. Nato behandlar flera av dessa områden som centrala delar av medlemsstaternas civila motståndskraft.

Befolkningsskydd

Befolkningsskydd omfattar åtgärder för att minska konsekvenserna av krig för civilbefolkningen. Systemen kan bland annat innehålla varning, utrymning, skydd, räddningstjänst och planering för grundläggande behov.

Utformningen och omfattningen varierar mellan olika länder.

Kritisk infrastruktur och samhällsviktiga funktioner

Moderna totalförsvarsmodeller innefattar ofta planering för att viktiga samhällsfunktioner ska kunna fortsätta fungera under störningar och krig. Hit hör bland annat energi, kommunikationer, transporter och offentlig verksamhet.

Digitalisering och beroenden mellan olika infrastruktursystem har samtidigt ökat betydelsen av cybersäkerhet och kontinuitetsplanering.

Civil-militär samverkan

Samordningen mellan civila och militära aktörer är ett återkommande inslag i totalförsvarssystem. Den kan omfatta gemensam planering, informationsutbyte, övningar och förberedelser för att civila resurser ska kunna stödja militär verksamhet.

I vissa modeller är stödet ömsesidigt. Det norska totalförsvarskonceptet omfattar exempelvis både civilt stöd till det militära försvaret och, när förhållandena medger det, militärt stöd till det civila samhället.

Totalförsvar och samhällelig motståndskraft

Totalförsvar har under 2000-talet i ökande grad diskuterats tillsammans med begreppet resiliens, eller samhällelig motståndskraft.

Resiliens kan i detta sammanhang avse ett samhälles förmåga att förbereda sig för, motstå, hantera och återhämta sig från allvarliga störningar.

Natos arbete med civil beredskap och resiliens omfattar bland annat kontinuitet i statsledningen, energiförsörjning, hantering av befolkningsrörelser, livsmedels- och vattenförsörjning, sjukvård, civila kommunikationer och transportsystem.

Totalförsvar och resiliens är dock inte synonyma begrepp. Totalförsvar är en nationell försvarsmodell i vissa stater, medan resiliens används betydligt bredare inom bland annat Nato och Europeiska unionen.

Totalförsvar och Nato

Nato har inte ett gemensamt nationellt totalförsvarssystem för medlemsstaterna. Organisationen ställer däremot krav på nationell motståndskraft och civil beredskap som stöd för det kollektiva försvaret.

Natos krav omfattar bland annat civila resurser som behövs för militära operationer och värdlandsstöd. Organisationen betonar även samverkan mellan regering, civila aktörer, privata företag och militär verksamhet.

Flera Natoländer kombinerar dessa krav med egna nationella totalförsvarsmodeller.

Länder med totalförsvar eller närliggande modeller

Flera stater använder uttryckligen begreppet totalförsvar eller har samhällsomfattande försvarsmodeller med liknande egenskaper. Terminologi och rättslig innebörd varierar mellan länderna.

Land Nationell benämning Huvuddrag Källa Sverige Totalförsvar Rättsligt definierat som den verksamhet som behövs för att förbereda Sverige för krig. Består av militärt och civilt försvar. Norge Totalforsvaret / totalforsvarskonseptet Bygger på ömsesidigt stöd och samarbete mellan det militära försvaret och det civila samhället från fred och kris till krig. Finland Kokonaisturvallisuus (comprehensive security) Samhällsomfattande beredskapsmodell där myndigheter, företag, organisationer och medborgare tillsammans bidrar till att säkra samhällets vitala funktioner. Estland Comprehensive national defence Det nationella försvaret organiseras som flera sammanhängande områden och omfattar både militär försvarsförmåga och samhällets kontinuitet och motståndskraft. Litauen Total defence Litauens försvarspolitik anger totalförsvar som en grundläggande princip där militära och icke-militära medel och samhällets resurser kan användas för nationens försvar. Singapore Total Defence Samhällsomfattande modell med sex områden: militärt, civilt, ekonomiskt, socialt, digitalt och psykologiskt försvar.

Listan är inte uttömmande. Nationella system som benämns totalförsvar kan skilja sig betydligt när det gäller syfte, rättslig ställning och organisation.

Nationella exempel

Sverige

I Sverige definieras totalförsvar i lag som den verksamhet som behövs för att förbereda landet för krig. Under högsta beredskap utgörs totalförsvaret av all samhällsverksamhet som då ska bedrivas. Totalförsvaret består av militärt försvar och civilt försvar.

Den svenska modellen utvecklades under kalla kriget och byggde då bland annat på militärt försvar, civilförsvar, ekonomiskt försvar och psykologiskt försvar. Efter kalla kriget reducerades stora delar av systemet. Sammanhängande totalförsvarsplanering återupptogs från mitten av 2010-talet.

Norge

Det norska totalförsvarskonceptet utvecklades efter andra världskriget. Den norska försvarskommissionen från 1946 framhöll betydelsen av ett försvarssystem bestående av både militärt försvar och bred civil beredskap.

I dagens modell omfattar totalförsvarskonceptet ömsesidigt stöd och samarbete mellan försvaret och det civila samhället i samband med förebyggande arbete, beredskapsplanering, krishantering och konsekvenshantering från fred till krig.

Finland

Finlands moderna beredskapsmodell beskrivs framför allt genom begreppet comprehensive security. Modellen utgår från att samhällets vitala funktioner ska säkras genom samarbete mellan myndigheter, näringsliv, organisationer och medborgare.

Modellen behandlas i Security Strategy for Society, som antogs i reviderad form av den finländska regeringen i januari 2025.

Finlands modell har i forskning behandlats tillsammans med de svenska och norska totalförsvarsmodellerna, men den nationella terminologin och organisationen skiljer sig från dessa.

Estland

Estland använder begreppet comprehensive national defence. Modellen omfattar flera sammanhängande försvarsområden och bygger på principen att nationellt försvar omfattar mer än enbart de väpnade styrkorna.

En del av modellen är kontinuitet i staten och samhället, vilket bland annat omfattar upprätthållande av vitala tjänster och statliga funktioner under kriser och konflikter.

Litauen

Litauens försvarsministerium beskriver total defence som en grundläggande princip för landets försvar. Modellen innebär att samhällets resurser kan mobiliseras och att både militära och icke-militära medel används för landets försvar.

De civila myndigheternas uppgifter omfattar bland annat stöd till de väpnade styrkorna och upprätthållandet av vitala statliga funktioner.

Singapore

Singapore lanserade sitt koncept Total Defence 1984.

Modellen är bredare än flera europeiska totalförsvarssystem och omfattar sex så kallade pelare:

militärt försvar, civilt försvar, ekonomiskt försvar, socialt försvar, digitalt försvar och psykologiskt försvar.

Konceptet syftar till att involvera både statliga institutioner och befolkningen i landets beredskap mot militära och icke-militära hot.

Övning och beredskap