Bondegården var en privat trädgårdsanläggning strax utanför bruksorten Jonsered öster om Göteborg, skapad från 1909 av industrimannen Erik L. Magnus (1884–1969). Egendomen hette dessförinnan Stålebo Tå och kallades i dagligt tal Tåa. Den låg i närheten av Erik Magnus föräldrars sommargård Stålebo, som är en annan egendom. Under mellankrigstiden fick trädgården internationellt rykte för sina samlingar av köttätande växter, orkidéer och i synnerhet fetknoppsväxter. När Magnus sålde egendomen 1950 skänkte han en betydande del av växtmaterialet till Göteborgs botaniska trädgård.

Namnet Egendomen hade tidigare varit sommarställe åt författaren och folklivsskildraren August Bondeson (1854–1906). I januari 1909 köpte Erik L. Magnus den av konsuln G. A. Kjellberg, och namnet Bondegården kan syfta på den tidigare ägaren.

Erik Magnus och Märta Liljencrants Ursprungligen anskaffade Magnus stugan "som ett sommarnöje, men också – kanske framför allt – som en lantlig tillflyktsort för sin hustru Märta Liljencrants (1884–1986)", och "Bondegården blev hennes eget lilla paradis". Hon vistades där i fyra år och lämnade stället sedan makarna skilt sig och Magnus gift om sig. Liljencrants hade utbildat sig vid Slöjdföreningens skola och Valands målarskola och kom senare att arbeta inom trädgårdsområdet.

Arkitekterna Arvid Bjerke och Sigfrid Ericson anlitades av Magnus för att vid skilda tillfällen gestalta om både hus och trädgård på gården.

Trädgården Magnus byggde efter hand upp en trädgårdsanläggning som enligt Svenskt biografiskt lexikon fick internationellt renommé och som krävde "ett otroligt hängivet arbete, stora ekonomiska uppoffringar och ett utvecklat kontaktnät" för inköp av tusentals arter, varieteter och former. Bland specialiteterna fanns köttätande växter från flera världsdelar, vattenväxter med fiskar i akvarier, sällsynta orkidéer – bland dem Disa från Kaplandet – och åtminstone 140 arter av fetknopp. Botanisten Nils Sylvén kallade 1923 anläggningen "ett sannskyldigt mästerverk".

Fetknoppssamlingen var anläggningens mest kända del. Vid mitten av 1920-talet kan anläggningen ha hyst den största samling av Sedum och närstående släkten som någonsin förts samman. Magnus tog initiativ till och understödde – ekonomiskt och genom egna odlingar – Henning Fröderströms monografi över släktet, och en av arterna i denna, Sedum erici-magnusii Fröderström (1942), bär hans namn. Två tryckta förteckningar över gårdens Sedum-arter utgavs anonymt 1924 och 1925.

Besök och utställningar Trädgården fick många studiebesök. De kulminerade under Göteborgs jubileumsår 1923, då gården i juli tog emot ett hundratal skandinaviska botaniker från naturforskarmötet i Göteborg och på hösten Föreningen för dendrologi och parkvård. På den femte nordiska trädgårdsutställningen i Göteborg 21–30 september samma år tävlade Magnus i fyra klasser och belönades med utställningens stora guldmedalj för en "enastående rikhaltig samling" köttätande växter, med bland annat Nepenthes och Sarracenia; kronprins Gustaf Adolf besökte expositionen. Inför invigningen av Göteborgs botaniska trädgård samma sommar bidrog Magnus med plantor till de nyuppförda växthusen.

Bland dem som vistades på Bondegården fanns skådespelerskan Naima Wifstrand, som tidvis bodde där, och finansministern Fredrik Vilhelm Thorsson. Under andra världskriget fick flera av de danska flyktingar som Magnus tog emot i Göteborg bo på gården.

Eftermäle Redan under Magnus tid gick många samlingar av levande växter ut från Bondegården, bland annat till Sofiero, till Bergianska trädgården i Stockholm – 133 arter 1926, som tack för vilka Kungliga Vetenskapsakademien samma år tilldelade Magnus sin större Linnémedalj i silver – och till Millesgården 1929. När egendomen såldes 1950 skänktes en betydande del av växtmaterialet till Göteborgs botaniska trädgård. Också gårdens två uppmärksammade konstverk skingrades: en omkring 300 år gammal bronsurna kallad "Lotusblomman", inköpt i Japan 1919 för 5 000 kronor, och Carl Milles skulptur Triton, inköpt 1929 för 17 000 kronor. Båda testamenterades den 22 augusti 1968, urnan till Göteborgs botaniska trädgård och Triton till Vänersborgs stad. Skulpturen avtäcktes på torget i Vänersborg 1971 som gåva av herr och fru Erik Magnus.

Erik Magnus skildrade själv anläggningen två gånger i årsskriften Lustgården, 1923 och i en återblick 1964–65. Anläggningen är i dag till stora delar försvunnen och var länge förbisedd i den trädgårdshistoriska forskningen, som tog upp den på nytt 2023. År 2026 behandlades den vid ett publikt seminarium vid Göteborgs universitet, där den karaktäriserades som "en botanisk trädgård i privat regi".

Källor , band 24 (1982–84), s. 677

Citerad efter Selling i Svenskt biografiskt lexikon.

Vidare läsning Magnus, Erik L., "Bondegården", Lustgården 4 (1923), s. 31–38 Magnus, Erik L., Bondegården. Species Sedi in horto "Bondegården", Jonsered, Suède, anno 1924 cultae (Göteborg 1924) samt motsvarande för 1925 Magnus, Erik L., "Bondegården. En återblick", Lustgården 45–46 (1964–65, tryckt 1966), s. 133–139

Kategori:Svenska trädgårdar Kategori:Byggnader och anläggningar i Västra Götalands län Kategori:Bildanden 1909