Lee Goren, född 26 december 1977 i Winnipeg, Manitoba, är en kanadensisk före detta professionell ishockeyspelare. Under tiden då han spelade ishockey för University of North Dakota draftades Goren 1997 som 63:e spelare totalt i den tredje rundan av Boston Bruins. Mellan säsongerna 2000/01 och 2006/07 spelade han i både NHL och AHL. I NHL representerade han tre olika klubbar Boston Bruins, Florida Panthers och Vancouver Canucks. Han spelade dock främst i AHL där han representerade tre olika klubbar; Providence Bruins, San Antonio Rampage och Manitoba Moose.
Mellan 2007/08 och 2012/13 spelade Goren uteslutande i Europa. Under de tre första av dessa säsonger spelade han i Elitserien. Den första av dessa var för Skellefteå AIK och därefter för Färjestad BK. Med den sist nämnda vann han SM-guld 2009. På grund av skattetekniska skäl inledde han de båda säsongerna i Färjestad som utlånad till EV Zug i NLA respektive Tappara i Liiga. I januari 2010 lämnade han Färjestad för spel med schweiziska SC Bern som han samma säsong vann inhemskt guld med. Han återvände till Skellefteå inför säsongen 2011/12 och tog ett SM-silver med klubben. Säsongen 2012/13 kom att bli hans sista; han inledde säsongen med Pelicans i Liiga innan han återvände till Elitserien för spel med Linköping HC.
Totalt spelade Goren tre A-landskamper för Kanada.
Karriär Klubblag 1993–2000: Början av karriären Goren inledde sin karriär med att spela juniorishockey i Winnipeg, där han spelade för Winnipeg Monarchs säsongen 1993/94 och Winnipeg Warriors säsongen därpå. Redan som ung forward visade han en stark offensiv ådra och producerade 47 respektive 50 poäng på 39 och 31 matcher i Manitoba Midget Hockey League. Till säsongen 1995/96 tog Goren steget till juniorishockey på högre nivå och flyttade till USA för spel med Minot Top Guns i Saskatchewan Junior Hockey League. Där fick han ett rejält offensivt genombrott och gjorde 35 mål och totalt 61 poäng på 57 matcher. I slutspelet stod han för ytterligare 25 poäng på 12 matcher. Under säsongen fick han också prova på WHL med Saskatoon Blades, där han gjorde två matcher. Därefter gick flyttlasset till University of North Dakota.
Goren fick ingen speltid under sin första NCAA-säsong 1996/97, men var en del av ett mycket framgångsrikt North Dakota-lag som vann både WCHA och NCAA-mästerskapet. Sommaren 1997 NHL-draftades han av Boston Bruins i den tredje rundan som 63:e spelare totalt. Den efterföljande säsongen etablerade han sig i laget och gjorde 16 poäng på 29 matcher. Det stora genombrottet kom 1998/99, då han producerade 26 mål och 45 poäng på 38 matcher. Insatsen gav honom en plats i WCHA:s tredje All-Star Team och i WCHA:s All-Academic Team.
Den sista collegesäsongen, 1999/00, blev den stora höjdpunkten på hans junior- och collegekarriär. Goren var då assisterande lagkapten och gjorde 63 poäng på 44 matcher, varav 34 mål. Med dessa noteringar vann han både den interna poäng- och skytteligan. North Dakota vann återigen både WCHA och NCAA-mästerskapet, och Goren utsågs till mest vädefulle spelare i både NCAA-turneringen och WCHA-slutspelet. Han togs dessutom ut i All-Tournament Teams för båda turneringarna, i WCHA:s andra All-Star Team samt i NCAA:s West Second All-American Team. Säsongen gav honom därmed både lagmässiga framgångar och flera individuella utmärkelser.
2000–2007: Spel i NHL och AHL miniatyr|Goren med Manitoba Moose 2004. Den 27 juni 2000 skrev Goren ett tvåårsavtal med Boston Bruins i NHL. Han inledde dock säsongen i AHL med farmarklubben Providence Bruins där han gjorde debut i en 3–2-seger mot Portland Pirates. I samma match stod han för sitt första mål i ligan, på Corey Hirsch. Efter att ha blivit uppkallad till Bruins så gjorde Goren NHL-debut den 2 december 2000 i en 2–0-förlust mot Washington Capitals. Den 27 februari 2001 noterades han för sitt första NHL-mål, på Robert Esche, i en 4–7-seger mot Phoenix Coyotes. I NHL spelade han 21 grundseriematcher och noterades för två mål. Merparten av säsongen spelade han dock i AHL; på 54 matcher stod han för 33 poäng, varav 15 mål. I det följande Calder Cup-slutspelet tog sig Providence till semifinalspel sedan man slagit ut Hartford Wolf Pack (3–2) och Worcester IceCats (4–3). Därefter slogs man ut av Saint John Flames med 4–1. Goren spelade samtliga 17 slutspelsmatcher och stod för fem mål och två assistpoäng.
Säsongen 2001/02 spelade Goren enbart i AHL. Goren gjorde en av sin poängmässigt sämre säsonger i AHL då han på 71 grundseriematcher stod för 37 poäng, varav elva mål. I det följande slutspelet slogs laget omgående ut med 2–0 i matcher av St. John's Maple Leafs. Den 24 augusti 2002 förlängde han sitt avtal med Bruins med ytterligare en säsong. Han spelade större delen av säsongen 2002/03 i AHL men blev vid flera tillfällen uppkallad till Bruins. På 14 NHL-matcher stod Goren för två mål och en assist. Han fick också spela sitt första, och enda, Stanley Cup-slutspel där Bruins omgående slogs ut av New Jersey Devils med 4–1 i matcher. I AHL gjorde han sin mål- och poängmässigt bästa grundserie. På 65 matcher stod han för 69 poäng, varav 32 mål. I åttondelsfinalen av Calder Cup-slutspelet slogs Providence ut av Manitoba Moose med 3–1 i matcher.
Den 24 juli 2003 meddelades det att Goren skrivit ett ettårsavtal med Florida Panthers. Inför säsongen 2003/04 utsågs han till ny lagkapten för Panthers farmarklubb San Antonio Rampage, där han tillbringade större delen av säsongen. Han blev uppkallad till Panthers i slutet av oktober 2003 och gjorde i samma veva sina enda två NHL-matcher för säsongen, ur vilka han noterades för en assist. Med Rampage stod han för 49 poäng på 65 grundseriematcher (27 mål, 22 assist). Laget slutade näst sist i West Division och misslyckades därmed att ta sig till slutspel.
Inför säsongen 2004/05 lämnade Goren Panthers och skrev den 7 juli 2004 ett ettårsavtal med option på ytterligare ett år med Vancouver Canucks. Han tillbringade hela säsongen 2004/05 med farmarklubben Manitoba Moose i AHL och utsågs till en av lagets assisterande kaptener. I sin andra match för laget stod Goren för sitt första hattrick i AHL, den 15 oktober 2004, i en 7–2-seger mot Rochester Americans. Den 12 december samma år noterades han för ytterligare ett hattrick då Cincinnati Mighty Ducks besegrades med 1–4. Han stod för sitt tredje och sista hattrick för säsongen den 5 april 2005 i en 3–1-seger mot St. John's Maple Leafs. På 79 grundseriematcher stod Goren för 62 poäng och med 32 gjorda mål vann han lagets interna poängliga. Utöver detta var han också den i laget med bäst plus/minus-statistik (24). I Calder Cup-slutspelet tog sig Moose till semifinal där man föll mot Chicago Wolves i fyra raka matcher. Även i slutspelet var han lagets främsta målgörare med tio mål på 14 matcher; totalt stod han för 13 poäng.
Den 28 juli 2005 bekräftade Canucks att man valt att nyttja optionen i Gorens avtal. Han inledde därefter säsongen 2005/06 med Canucks och den följande grundserien blev den där han spelade flest grundseriematcher i NHL. Goren var ordinarie i laget fram till mitten av december då han flyttades tillbaka till AHL. På 28 NHL-matcher stod han för ett mål och en assist. Med Moose producerade han nästan en poäng per match; på 42 matcher stod han för 41 poäng (22 mål, 19 assist). I Calder Cup-slutspelet slogs laget ut i kvartsfinal av Grand Rapids Griffins med 4–3 i matcher. På 13 slutspelsmatcher stod han för tre mål och sju assist.
Den 24 juli 2006 förlängde Goren sitt avtal med Canucks med ytterligare en säsong. Denna säsong kom att bli hans sista i Nordamerika och han gjorde sina två sista NHL-matcher i december samma år. Han spelade istället större delen av säsongen i AHL där han på 72 matcher nådde sin karriärs högsta notering med 42 assist. Totalt stod han för 68 poäng. I Calder Cup-slutspelet slogs laget för andra säsongen i följd ut i kvartsfinal, denna gång mot Hamilton Bulldogs med 4–2 i matcher.
2007–2011: Flytt till Europa miniatyr|Goren med Straubing Tigers 2010. Den 8 juni 2007 meddelades det att Goren skrivit ett ettårskontrakt med Skellefteå AIK i Elitserien. Han gjorde totalt 36 poäng på de 47 matcher han spelade för klubben. I säsongspremiären den 27 september samma år gjorde han Elitseriedebut samt sitt första mål i ligan, på Stefan Liv, i en 1–2-förlust mot HV71. Under säsongen missade han ett antal matcher både på grund av avstängning och skada. Goren slutade på andra plats i lagets interna poängliga då han på 47 matcher stod för 36 poäng, varav 16 mål. Laget slutade åtta i grundserien och spelade därefter sitt första SM-slutspel sedan 1981. Där åkte laget dock ut i kvartsfinalserien mot HV71 med 4–1 i matcher.
Inför säsongen 2008/09 hade Goren skrivit ett tvåårskontrakt med Färjestad BK, vilket bekräftades den 8 april 2008. Då han skulle ansluta till klubben först senare under hösten inledde han säsongen i Schweiz. Han spelade två matcher för SC Bern i Champions Hockey League-kvalet och gick därefter vidare till EV Zug, där han spelade nio matcher i NLA och noterades för fem mål och sex assist innan han återvände till Färjestad. Goren spelade 37 grundseriematcher i Elitserien och gjorde 31 poäng, varav 18 mål. Färjestad vann grundserien och tog sig till SM-final, där laget ställdes mot HV71. Goren spelade tolv slutspelsmatcher och gjorde fyra mål. Färjestad vann finalserien med 4–1 i matcher vilket innebar att Goren blev svensk mästare för första gången.
Säsongen 2009/10 inledde Goren i Tappara i Liiga, där han spelade tolv matcher och noterades för tre mål och åtta assist. Han gjorde debut i ligan den 17 september 2009, och gjorde samtidigt sitt första mål, i en match mot Pelicans. I oktober återvände han till Färjestad, men sejouren blev kortvarig. Han spelade 16 grundseriematcher och gjorde tre mål och två assist. I december hamnade Goren i blåsväder efter en uppmärksammad konversation på Facebook med en supporter som hade kritiserat hans insatser. Goren svarade med hotfulla formuleringar, vilket väckte stor uppmärksamhet. Han bad senare om ursäkt för sitt agerande. Händelsen bidrog till den turbulens som omgav hans tid i Färjestad, där han dessutom hade haft skadeproblem och inte fått den sportsliga utdelning klubben hade hoppats på. I januari 2010 lämnade Goren Färjestad och byttes till SC Bern i Schweiz mot Luboš Bartečko. I Bern avslutade han säsongen med nio grundseriematcher och fyra assist. I slutspelet stod han för fyra mål och två assist på sex matcher. Bern tog sig till final, där laget besegrade Genève-Servette HC med 4–2 i matcher. Goren blev därmed schweizisk mästare under halva säsong i klubben.
Den 4 juli 2010 stod det klart att Goren skrivit ett ettårskontrakt med tyska Straubing Tigers i DEL. Han fick en stark start i Tyskland och blev snabbt en av lagets viktigaste offensiva spelare. När han lämnade klubben i slutet av januari 2011 hade han gjort 12 mål och 25 assist på 33 matcher. Avslutningen på sejouren blev dock uppmärksammad. Efter en träning den 29 januari meddelade Goren klubbens ledning att han hade fått ett erbjudande från sin tidigare klubb SC Bern och att han ville återvända till Schweiz. Han begärde att få lämna och vägrade samtidigt att spela vidare för Tigers, varför klubben valde att upplösa kontraktet. Goren återvände därmed till SC Bern, vilket bekräftades den 31 januari 2011. Bern slutade trea i grundserien och slog SCL Tigers med 4–0 i kvartsfinalen. I semifinalen mot Kloten Flyers hamnade laget i ett svårt läge efter att ha förlorat de tre första matcherna, men Bern lyckades vinna tre raka och tvingade fram en sjunde och avgörande match. Där vann Kloten med 1–0 och Bern slogs därmed ut i semifinal. Goren spelade sju slutspelsmatcher och noterades för ett mål och tre assist.
2011–2013: Slutet av karriären