Dustin Lee Hoffman, född 8 augusti 1937 i Los Angeles i Kalifornien, är en amerikansk skådespelare, regissör och producent. Han fick sitt genombrott med rollen som Benjamin Braddock i Mike Nichols film Mandomsprovet (1967) och etablerade sig därefter under 1970-talet som en av Hollywoods nya stora skådespelare.
Han har spelat i filmer som Midnight Cowboy (1969), Papillon (1973), Lenny Bruce (1974), Maratonmannen (1976), Alla presidentens män (1976), Kramer mot Kramer (1979), Tootsie (1982), Rain Man (1988), Dick Tracy (1990), Wag the Dog (1997), Familjen är värre (2004), Stranger Than Fiction (2006), Last Chance Harvey (2008) och The Meyerowitz Stories (2017). Han har dessutom gjort röstroller som i Kung Fu Panda-filmserien (2008–2024).
År 2012 debuterade han som filmregissör med Kvartetten, med Maggie Smith och Tom Courtenay i rollerna. Hoffman har Oscarnominerats sju gånger och vunnit två, för Kramer mot Kramer (1979) och Rain Man (1988).
Biografi
Uppväxt Dustin Hoffman föddes som den yngsta av två söner till Harry Hoffman (1902–1990) och Lillian Gold (1907–1982). Hans far var rekvisitör och scenograf på Columbia Pictures innan han blev möbelförsäljare. Hans mor var jazzpianist. Hans äldre bror Ronald blev advokat och ekonom. Hoffman är döpt efter stumfilmsskådespelaren Dustin Farnum. Även om familjen är judisk och härstammar från Ashkenazer som immigrerade från Kiev i dåvarande Kejsardömet Ryssland och Rumänien uppfostrades Hoffman inte religiöst. Han har sagt: "Jag har inga minnen av att fira några judiska högtider när jag växte upp" och att han först insåg att han var judisk när han var runt 10 år gammal.
Hoffman examinerades från Los Angeles High School 1955 och började studera medicin på Santa Monica City College. Eftersom han initialt hoppades bli klassisk pianist läste han också musik på skolan. Studierna gick inget vidare och en vän föreslog att han skulle börja med teaterstudier då man inte kan bli underkänd som dramastudent. Om sin första lektion har han berättat: "Vi började repa och när jag till slut tittar på min klocka så har sex timmar passerat men det kändes som två minuter. Och när jag sedan studerade eller spelade piano så var det misär. Jag vaknade upp en dag och jag insåg att jag för första gången var mig själv när jag spelade någon annan."
Följande år avbröt han därför sina studier och började ta skådespelarundervisning på Pasadena Playhouse. Där studerade han under Lee Strasberg. När han berättade om sina skådespelarambitioner för sin familj ska hans faster ha uttryckt: "Du kan inte bli skådespelare. Du ser inte tillräckligt bra ut." Under sin utbilning blev han vän med skådespelaren Gene Hackman och de båda blev utbölingarna i klassen och framröstade till "minst sannolika att lyckas". Hoffman skulle tillbringa de kommande 10 åren med att söka efter roller samtidigt som han var arbetslös eller tog konstiga arbeten. Ett liv som han också porträtterade i den romantiska komedin Tootsie (1982).
Tidig teaterkarriär Hoffmans första roll var tillsammans med Hackman i pjäsen The Curious Miss Caraway på Pasadena Playhouse. Hackman flyttade snart till New York och Hoffman följde efter. Tillsammans med Robert Duvall bodde de ihop i olika kombinationer under sent 1950-tal och tidigt 1960-tal då alla tre letade efter skådespelarjobb. Hackman har berättat: "Tanken på att det skulle gå bra för oss inom film slog oss aldrig. Vi ville bara ha arbeten." Under denna period fick Hoffman några statistroller inom TV och reklam men i stort behov av en inkomst slutade han en kort period med skådespelande och blev lärare. Hoffman sökte sedan till Actors Studio men blev nekad inträde, istället fick han lektioner inom metodskådespeleri av Lee Strasberg i lokalerna.
Hoffman fick sin första professionella roll i Gertrude Steins off-Broadway uppsättning av Yes Is For a Very Young Man (1960). Han följde upp med en liten roll i Broadwaypjäsen A Cook for Mr. General (1961). Under sommaren 1962 medverkade han i pjäsen Write Me a Murder i Madison, Ohio. Han var också regiassistent åt regissören Ulu Grosbard på en off-Broadway uppsättning av The Days and Nights of BeeBee Fenstermaker där hans vän Duvall hade en av rollerna. 1964 medverkade han på Princeton Universitys uppsättning av Three Men on a Horse. Året därefter medverkade han i off-Broadway produktionen Harry, Noon and Night där han spelade tillsammans med Joel Grey. Han återförenades också med regissören Grosbard för en radiopjäs av En handelsresandes död och var regiassistent åt honom återigen i pjäsen Utsikt från en bro där både Duvall och Jon Voight medverkade. I pjäsen The Subject Was Roses (1965) var han inhoppare för Walter McGinn och även scenchef.
Hoffman fick sedan uppmärksamhet för sin huvudroll som Zoditch i den kritikerrosade pjäsen The Journey of the Fifth Horse (1966). Upssättningen filmades och sändes som ett avsnitt av antalogiserien NET Playhouse (1966). Han följde upp succén med en annan kritikerrosad pjäs – Eh? fick premiär den 16 oktober 1966 på Circle in the Square Theatre. På någon av Hoffmans föreställningar det året befann sig producenten och 3D-pionjären Sidney W. Pink som gav honom rollen som Jason Fister i Madigans miljon (1968). För sin insats i Eh? mottog Hoffman ett Drama Desk Award. Han gjorde sedan sin filmdebut med komedin The Tiger Makes Out (1967), där han hade en mycket liten roll bredvid Eli Wallach. Direkt efter inspelningarna flög han till Fargo i North Dakota för att regissera de två pjäserna Two for the Seesaw (1967) och The Time of Your Life (1967).
Genombrott i Mandomsprovet Hoffman provspelade för huvudrollen i Broadwaymusikalen The Apple Tree 1966 som regisserades av Mike Nichols. Han misslyckades med att få rollen då Nichols inte tyckte om hans sångröst, istället gick den till Alan Alda. I övrigt var Nichols så imponerad av Hoffmans provspelning att han istället gav honom huvudrollen i hans kommande filmprojekt Mandomsprovet (1967). Producenterna och filmbolaget hade först tänkt sig Robert Redford i rollen som den nyexaminerade Benjamin Braddock som har ångest över vad han ska göra med sitt liv och inledder en affär med sin fars arbetskamrats fru Mrs. Robinson. Även om Life Magazine skämtade om Hoffmans utseende: "Om Dustin Hoffman skulle leva på sitt ansikte, hade han varit dömd till ett liv i fattigdom", så blev filmen en enorm framgång. miniatyr|Pressbild av Dustin Hoffman inför pjäsen Jimmy Shine, 1968. Mandomsprovet blev det årets mest inkomstbringande film, blev nominerad till sju Oscars (däribland Hoffman som Bästa manliga huvudroll) samt blev unisont hyllad av kritiker och publik. Hoffman blev ett namn genom filmen där Time Magazine kallade honom för "en symbol för ungdom" och tyckte han representerade "en ny sorts skådespelare". Filmens manusförfattare Buck Henry menade att Hoffman var den första skådespelare som inte hade ett konventionellt vackert utseende och att Hoffman dessutom förändrade hur filmvärlden såg på utseende. Hoffmans framgångar förvånade hans gamla vänner som sade: "Du var den sista jag förväntade mig att lyckas". Författaren Jeff Lenburg har beskrivit hur tidningsredaktioner översvämmades av tusentals brev från beundrare till Hoffman och filmen som ville veta mer. Ett brev publicerades i The New York Times: "Jag identifierar mig med Ben... jag tänkte på honom som min spirituella broder. Han var förvirrad om sin framtid och om hans plats i världen, precis som jag. Det är en film man gillar snarare än förstår intellektuellt."
Även filmkritikern Rob Nixon tyckte Hoffman representerade en ny generation skådespelare som bröt med den traditionella filmstjärnan. Nixon försökte också beskriva hur viktig Mandomsprovet var för Hoffmans karriär: "I Mandomsprovet skapade han en varaktig resonans med Ben Braddock som gjorde honom till en stjärna över en natt och ledde in honom på en bana som skulle göra honom till en av tidernas största och mest respekterade skådespelare." Hoffman däremot gav Nichols hela äran för att ta risken att ge en relativt okänd skådespelare huvudrollen: "Jag känner inte till någon annan regissör som skulle gå så långt för att ta en chansning med en skådespelare som mig för den rollen. Det krävde otroligt mycket mod" sade Hoffman i en intervju.
Filmkritikern Sam Kashner påpekade en stark koppling mellan Hoffmans karaktär och en karaktär Nichols hade spelat med en karaktär i sin improvisationsgrupp Nichols and May (Elaine May). Manusförfattaren Henry märkte också av att Hoffman hade härmat Nichols beteenden: "De där små ljuden han gör är plockade rakt av från Mike". Efter Mandomsprovet avböjde Hoffman filmrollerna som erbjöds honom då han föredrog att återgå till teatern. Han återvände till teatern med titelrollen i Broadwaymusikalen Jimmy Shine (1968) där han vann ytterligare en Drama Desk Award. "Jag var en teaterperson. Det var mina vänner också, Gene Hackman och Robert Duvall. Jag tänkte inte bli en filmstjärna. Jag skulle inte sälja ut mig. Vi ville bli riktigt bra skådespelare. Jag sade åt dem, 'Jag ska bara göra den här filmen. Oroa er inte, jag kommer tillbaka'."
-Hoffman om att återvända till teatern efter Mandomsprovet och varför han avböjde filmroller.
Cementerat genombrott med Midnight Cowboy Hoffman fick 20 000 dollar i betalning för sin medverkan i Mandomsprovet. Men efter skatt och sitt uppehälle under inspelningen hade han ungefär 4000 dollar kvar att leva på. När de pengarna tog slut ansökte han om arbetslöshetsförsäkring, vilket gav honom 55 dollar i veckan medan han bodde i en tvårummare i West Village, Manhattan. Vid den här tidpunkten blev han erbjuden huvudrollen i Midnight Cowboy (1969). Även om den sinande kassan var en stor anledning att tacka ja till rollen så har Hoffman hela tiden hävdat att den största anledningen var att filmkritiker börjat ifrågasätta hans bredd som skådespelare, att han var en medelmåttig skådespelare som hade haft tur med Mandomsprovet. Hoffman ville bevisa motsatsen. Hoffman har berättat: "Jag var bekymrad över det jag läste i recensioner om Mandomsprovet, att jag inte var en karaktärsskådespelare, vilket jag vill tro att jag är. Det sårade mig. Några av sakerna de skrev i pressen var brutala". miniatyr|Hoffman på inspelningen av Midnight Cowboy (1969).|vänster John Schlesinger som regisserade Midnight Cowboy var övertygad och imponerad av Hoffman i Mandomsprovet även om han aldrig sett honom i någonting annat. Hoffman bestämde möte med Schlesinger på Times Square och dök upp utklädd som en hemlös med en smutsig rock, håret vattenkammat bakåt och orakad. Schlesinger blev såld och ska enligt egen utsago ha sagt: "Jag har bara sett dig i kontext med Mandomsprovet, men du duger bra". I filmen återförenades Hoffman med sin teaterkollega Jon Voight och båda blev hyllade av kritiker där Gene Siskel skrev för Chicago Tribune: "Jag kan inte komma ihåg ett mer fantastiskt skådespelarpar i någon film någonsin". Jornalisten Peter Biskind beskrev hur viktig Hoffmans skådespel var med filmen: "Midnight Cowboy ger oss gåvan med en av filmhistoriens milstolpe inom framträdanden: Dustin Hoffmans Ratso Rizzo, med Jon Voights Joe Buck på en andra plats. Från en avloppsbrunn med mörk, rutten och även tabubelagt material så räddar det sann humanism, som inte behöver dölja sitt namn". miniatyr|Hoffman och Mia Farrow i John and Mary (1969).