Bo Gunnar Richardsson Hägglöf, född 12 december 1904 i Helsingborg, död 12 januari 1994 i Stockholm, var en svensk diplomat, ämbetsman och politiker.

Uppväxt och studier Gunnar Hägglöf kom från en högborgerlig miljö i Stockholm och Veckelnsberg i Södermanland. Hans föräldrar var bankiren Richard Hägglöf (1865–1933) och Sigrid (född Ryding; 1873–1932). I hans barndomshem figurerade ledande personer i samhället som Ivar Kreuger, finansminister Theodor Adelswärd, och den ingifte farbrodern professor Tycho Tullberg. Efter studentexamen vid Nya Elementarskolan i Stockholm, tillsammans med Sven Grafström, studerade Hägglöf vid Uppsala universitet, där han hade bland andra Dag Hammarskjöld som kurskamrat. Han tog juris kandidatexamen därifrån 1926.

Arbetsliv Diplomat och statsråd Den 13 november 1926 blev han attaché och var, förutom på Regeringskansliet, verksam i Paris, London och Moskva. Därtill var han sekreterare i Nationernas Förbunds nedrustningskonferens 1932–1934, varpå han återvände till Sverige. Efter en undran av Per Albin Hansson, som Hägglöf stod på mycket god fot med, var Hägglöf hade sina politiska sympatier, svarade Hägglöf att han röstade på högern för att stärka mittenpartierna. Strax därefter blev Hägglöf konsultativt statsråd (opolitisk) i regeringen Hansson II den 14 oktober 1939, en post han innehade till den 13 december samma år, då regeringen avgick och ersattes av samlingsregeringen Hansson III. Då Rickard Sandler avgick som utrikesminister, och Hansson skulle bilda samlingsregeringen, var Hägglöf en av dem som föreslogs som efterträdare. I stället återgick han till diplomatbanan. alt=Sir Winston Spencer Churchill tar emot Nobelpriset för litteratur från Gunnar Hägglöf, 1953|miniatyr|Winston Churchill tar emot Nobelpriset i litteratur från Gunnar Hägglöf, 1953. Under andra världskriget var han chef för UD:s handelsavdelning och i den rollen hade han flera särskilda uppdrag som förhandlare med bland annat Tyskland, Storbritannien och USA, till exempel om lejdbåtstrafiken som kom igång i februari 1941. Han var den svenska regeringskommissionens (för handelsutbyte) förhandlingsledare med Tyskland från 1940 till 1944, i början tillsammans med Jacob Wallenberg. Han intog ofta en restriktiv hållning till eftergifter för Tyskland, exempelvis emot utställande av krediter till Tyskland 1942.

Tillsammans med Marcus Wallenberg var han huvudförhandlare med västmakterna i London våren 1943. Dessa förhandlingar ledde fram till Londonavtalet, som innebar en successiv påtvingad minskning av handeln med Tyskland. Förhandlingarna omfattade bland annat permittenttrafiken med vilken Regeringen Hansson III hade tillåtit nazityska soldater, vapen, och krigsmateriel att fraktas på Svenska järnvägar under perioden juni 1940–augusti 1943.

Under våren 1944 pågick handelsförhandlingar med västmakterna i London, och han utsågs då även till envoyé vid de belgiska och nederländska exilregeringarna i London. Från oktober 1944 var han huvudsakligen stationerad i Bryssel, där han var initiativtagare till ett svenskt-belgiskt avtal om hjälpleveranser till Belgien med krediter på 200 miljoner kronor. Efter kriget var han 1946–1947 Sveriges envoyé i Moskva.

Sveriges förste FN-ambassadör I Sveriges första delegation till Förenta nationerna i november 1946 hade Herman Eriksson utnämnts till landets ständiga ombud där. År 1947 inrättades en post som svensk FN-ambassadör vid högkvarteret i New York, och Gunnar Hägglöf blev då utnämnd till den förste att ha denna befattning. Vid det laget var han en ansedd och erfaren diplomat med goda förbindelser med statschefer, diplomater och ledare inom näringslivet i hela världen. Han stannade dock endast drygt ett år vid FN, och efterträddes av Sven Grafström 1948.

Efter FN Hägglöf blev därefter ambassadör i London 1948–1967 och i Paris 1967 till sin pensionering 1971. Vid sidan av det ämbetet deltog han vid instiftandet av Europarådet 1949, och var ombud vid den historiska FN-insatsen i Suezkrisen 1956.

Författarskap Hägglöf utgav flera böcker: Sveriges krigshandelspolitik under andra världskriget (1958), Engelska år (1974), Kina som jag såg det (1978), Sovjet-Ryssland – i går, i dag, i morgon (1979), Det andra Europa (1981) och under pseudonymen Frank Burns Paradis för oss (1952). År 1960 utnämndes han till jur. hedersdoktor vid universitetet i Birmingham. Efter sin pensionering utgav Gunnar Hägglöf sina memoarer i fem band, vilka brukar berömmas som något av det mest vederhäftiga i fråga om skildringar av svensk inrikes- och utrikespolitik under 1900-talet.

Familj Gunnar Hägglöf var 1936–1946 gift med Brita SundströmHägglöf, Bo Gunnar, utrikesråd, förutv. statsråd, Sthlm i Vem är det / Svensk biografisk handbok / 1943 / s 388.Storkyrkoförsamlingen (AB) AVIa:31 (1926-1950) Bild: 219, Arkiv Digital. (1917–1972),Begravda i Sverige 2, Sveriges Släktforskarförbund. sondotter till grosshandlaren Hans Sundström samt omgift Cronstedt och Wilson. År 1946 gifte han sig med grevinnan Anna Folchi-Vici (1918–2000), dotter till greve Carlo Folchi-Vici från Rom. Hans bröder var översten Lars Gösta Hägglöf (1897–1954), bankiren Kjell Halvar Hägglöf (1899–1990), konsuln Stig Olof Hägglöf (1900–1975) och diplomaten Ingemar Hägglöf (1912–1995). Hans systrar var Karin Hägglöf (1894–1959) och Margit Hägglöf (1895–1916).

Bibliografi Paradis för oss (1952) (under pseudonymen Frank Burns) Sveriges krigshandelspolitik under andra världskriget (1958) Möte med Europa, 1926–40 (1971) Samtida vittne, 1940–45 (1972) Fredens vägar, 1945–50 (1973) Engelska år, 1950–60 (1974) Minnen inför framtiden, 1961–71 (1975) Kina som jag såg det (1978) Sovjet-Ryssland – i går, i dag, i morgon (1979) Det andra Europa (1981)

Utmärkelser Utländska utmärkelser 50x50px Officer av Franska Svarta stjärnorden, 1927. 50x50px Riddare av Spanska Isabella den katolskas orden, 1927. 50x50px Kommendör av andra klassen av Polska orden Polonia Restituta, 1938. 50x50px Kommendör av Tyska Örnens orden, 1938. 50x50px Kommendör av första graden av Danska Dannebrogorden, 1940. 50x50px Storofficer av Italienska Sankt Mauritii- och Lazariorden, 1941. 50x50px Storofficer av Lettiska Tre stjärnors orden, 1941. 50x50px Kommendör av Franska Hederslegionen, 1946. 50x50px Storkorset av Belgiska Kronorden, 1948.

Referenser Maria-Pia Boëthius. Heder och samvete, 1991, Norstedts förlag.

Kategori:Män Kategori:Födda 1904 Kategori:Avlidna 1994 Kategori:Jurister från Helsingborg Kategori:Politiker från Helsingborg Kategori:Svenska diplomater under 1900-talet Kategori:Svenska ämbetsmän under 1900-talet Kategori:Alumner från Uppsala universitet Kategori:Utrikesråd Kategori:Chefer för Utrikesdepartementets handelsavdelning Kategori:Sveriges konsultativa statsråd Kategori:Sveriges ambassadörer i Belgien Kategori:Sveriges ambassadörer i Nederländerna Kategori:Sveriges ambassadörer i Ryssland och Sovjetunionen Kategori:Sveriges ambassadörer i FN Kategori:Sveriges ambassadörer i Storbritannien Kategori:Sveriges ambassadörer i Frankrike Kategori:Kommendörer med stora korset av Nordstjärneorden Kategori:Riddare av Isabella den katolskas orden Kategori:Ämbetsmän från Helsingborg