Östsvenskhet, eller benämningen östsvensk, är historiska begrepp som under 1900-talets första årtionden användes om Finlands svenskspråkiga befolkning. Ordet kom ursprungligen från språkforskningen, där "östsvenska" sedan mitten av 1800-talet var samlingsnamnet på de svenska dialekter som talades öster om Sverige – i Finland, på Åland och i Estland.
På 1910-talet togs ordet upp som självbeteckning av en radikal falang inom den svenska nationalitetsrörelsen i Finland. Att kalla sig östsvensk var att hävda att landets svenskspråkiga var en östlig gren av det svenska folket, väsensskild från finnarna, och av detta drog man politiska slutsatser: de svenska bygderna borde hållas samman till ett eget område med egen jord och eget självstyre. Programmet nådde sin höjdpunkt åren 1917–1922, då Finland blev självständigt och landets språklagstiftning skrevs om.
Östsvenskheten blev aldrig någon egen politisk rörelse och dess praktiska betydelse förblev liten. Den bidrog däremot till det hätska debattklimat som gav näring åt motsvarande radikalism på finskt håll, äktfinskheten. Som samlande beteckning fick "östsvensk" aldrig samma genomslag som "finlandssvensk": ordet förknippades tidigt med ytterlighetsåsikter och med åländsk separatism och trängdes undan under 1920-talet.
Ordet östsvensk
Ordet östsvensk har sitt ursprung i språkforskningen, där det var etablerat långt innan det blev en politisk självbeteckning. Till milstolparna i den svenska dialektforskningen i Finland räknas prästen A. J. Hippings skrift Om den svenska språkdialecten i Nyland (1847), och mot slutet av 1800-talet dyker "östsvensk" upp som samlingsbeteckning på de svenska bygdemålen i landet – i O. F. Hultmans De östsvenska dialekterna (1894) och Herman Vendells Ordbok över de östsvenska dialekterna (1904–1907).
Beteckningen gällde inte enbart svenskan i Finland. Den omfattade i traditionell dialektforskning också de svenska målen i Estland, och språkforskaren T. E. Karsten påminde 1920 om att uttrycket i facklitteraturen användes "som sammanfattande benämning för Östersjöprovinsernas, Finlands och Ålands svenska folkspråk (aldrig ensamt för Finlands)" – medan det i Sverige dessutom betecknade det östliga Sverige. Av detta skäl har "östsvenskar" ibland även fått avse svensktalande i Estland. I dag talar man i regel om de finlandssvenska dialekterna.
Språkstriden och den svenska samlingsrörelsen
När Sverige förlorade sin östra rikshalva i kriget 1808–1809 blev Finland ett självstyrande storfurstendöme under den ryske kejsaren. Landet behöll svensk lag och svensk förvaltning, och svenskan förblev därför språket i ämbetsverk, domstolar och skolor trots att den stora majoriteten av invånarna hade finska som modersmål. De svenskspråkiga utgjorde inte bara landets elit i kuststäderna, utan också en jordbrukande allmoge längs syd- och västkusten.
Från 1840-talet växte en finsknationell rörelse fram, fennomanin, som krävde att finskan skulle bli statens och bildningens språk. År 1863 utverkade J. V. Snellman ett kejserligt språkreskript som fastslog att finskan inom tjugo år skulle vara jämställd med svenskan som förvaltningsspråk. Reformen har kallats den största demokratiseringen i Finlands historia, eftersom den gjorde folkmajoriteten till fullvärdiga medborgare på sitt eget språk – men den väckte samtidigt frågan vad som skulle bli av det svenska. Den utdragna konflikt om språkens ställning som följde, i Finland kallad språkstriden, kom att prägla landets politik ända fram till andra världskriget.
Som motkraft uppstod en svensk samlingsrörelse. Vändpunkten brukar förläggas till den 2 maj 1858, då studenten Axel Olof Freudenthal (1836–1911) vid ett möte i Nyländska studentavdelningen i Helsingfors bestred att det var önskvärt att den svenska allmogen smälte samman med den finska. De svenskspråkiga borde i stället höjas i bildning och lära sig inse att de, om än politiskt ett folk med finnarna, nationellt utgjorde "en gren af den Skandinaviska stammen". En nation bestod enligt Freudenthal av dem som talade samma språk, medan ett folk utgjordes av dem som lydde under samma lagar. År 1874 grundade han Svenska landsmålsföreningen i Finland, vars medlemmar samlade in dialektprov och folkminnen på sina hemorter och med tiden bildade en kader av aktivister för det svenska partiet.
Hur det svenska skulle definieras var däremot ingen självklarhet, och rörelsen delade sig tidigt i två riktningar. Freudenthals bygdesvenskhet utgick från språk och härstamning och såg allmogen ute i de svenska bygderna som folkets kärna. Kultursvenskheten, personifierad av professorn Carl Gustaf Estlander, fäste ingen avgörande vikt vid etnisk bakgrund utan såg svenskan framför allt som bärare av "den svenska bildningsformen", det vill säga det kultur- och rättsarv Finland delade med västerlandet. Estlander varnade uttryckligen för en nationalitet byggd på blodsband: "Vädjar man till blodsbandet, så får man ock blodet att sjuda och så får man det att rinna." Klassiska filologen Ivar Heikel (1861–1952) intog en liknande hållning och pekade ut språket, inte härstamningen, som nationalitetens avgörande kännetecken. När Svenska folkpartiet grundades 1906 blev dess första program en kompromiss mellan de båda synsätten, och spänningen mellan dem bestod.
Det som intresserade bygdesvenskheten var just det som kunde visa allmogens särart: dialekterna och folkkulturen. Skolmannen J. O. I. Rancken (1824–1895) i Vasa uppmanade 1848 som förste svenskspråkige i Finland till systematisk insamling av folkdiktning och lät på 1860- och 1870-talen sina elever teckna upp visor, sagor och hembygdsskildringar i Österbottens svenskbygder. Ungefär samtidigt satte Freudenthal sina studenter i arbete i Nylands socknar. För Rancken var det svenska folket i Finland en brygga mellan finskt och rikssvenskt; för Freudenthal och hans studenter betydde "folk" de svenskar som bodde i Finland men ändå inte var finnar. Att nationalitetsrörelsens ledargestalt samtidigt var landsmålsföreningens grundare och själv skrev arbeten om både finlands- och estlandssvenska mål var ingen tillfällighet: dialektinsamlingen hade uttalat nationella syften.
Östsvenskheten tar form
Efter sekelskiftet 1900 fick svenskhetsrörelsen ett allt tydligare territoriellt drag. Uttryck som "språkgräns" och "det svenska Finland" togs i aktivt bruk, och försvaret av språket ansågs förutsätta att man höll ihop det svenska bosättningsområdet – "den svenska jorden".
Samtidigt hårdnade tonen i politiken. Lantdagsreformen 1906, som ersatte den gamla ståndslantdagen med en folkvald enkammarlantdag, gav upphov till en i Norden sällsynt frän offentlig retorik där motparten skymfades efter bästa förmåga: den borgerliga pressen förolämpade utan hämningar den socialdemokratiska arbetarrörelsen, som svarade med ett nog så aggressivt språk. I detta klimat började också svenska skämttidningar och studentsamfund ge allt öppnare uttryck för en nedlåtande inställning till den finska befolkningen. Attityden fick näring av det stora intresse för rasfrågor som vid denna tid spred sig från Centraleuropa och Sverige till Finland, och även finska vetenskapsmän offrade tid och resurser på att utforska befolkningens fysiska "rasegenskaper". Halvt på skämt, halvt på allvar kunde man därför beteckna de finskspråkiga som mongolättlingar och sig själva som svenska germaner, vilket nogsamt lades på minnet av den sårade motparten. Föreställningen om finnarna som mongoler härstammade från 1800-talets tyska antropologi; teorin var vid det laget i stort sett övergiven inom vetenskapen men levde vidare som skällsord.
Ur denna jordmån växte östsvenskheten. På 1910-talet uppstod en radikalt bygdesvensk opinion bland yngre svensksinnade akademiker, som i vissa fall hävdade att Finlands svenska befolkning inte bara etniskt utan även rasmässigt stod närmast Sveriges. Studentgenerationen framställde gärna de svenskspråkiga som kulturbärare och som ett eget folk bestämt av härstamning, och åsikterna kom samlade till uttryck i skriften Svenskt i Finland. Ställning och strävanden (1914); främst bland rasivrarna var publicisten Artur Eklund. Dessa ståndpunkter fick aldrig någon större spridning inom Svenska folkpartiet och klingade av under 1920-talet, men de bidrog till svårigheterna att formulera en sammanhängande ideologi för den svenska samlingsrörelsen.
Vad skulle man kalla sig?
Från 1911 fördes en livlig debatt inom den yngre svenskspråkiga intelligentian om vad man egentligen skulle kalla sig. Diskussionen tog fart i tidskriften Studentbladet 1912 och ledde till rekommendationen att "finländare" skulle beteckna alla medborgare i landet, "finne" endast den som hade finska som modersmål och "finlandssvensk" den som hade svenska. "Östsvensk" var en av flera konkurrerande benämningar i samma debatt; när författaren Torsten Helsingius 1914 talade om östsvenskar avsåg han medlemmarna i föreningen Östsvenska Stammen.
Förslagen vann inte genast bifall. Orden hade knappast alls förekommit i det allmänna språkbruket, och äldre svenskar ur den bildade klassen uppfattade dem inte sällan som sökta och obekväma. På finskt håll fördömdes de nya beteckningarna ofta som uttryck för en ofosterländsk isolationism och en direkt rasistisk hållning; ännu vid andra världskrigets utbrott upplevdes de som onödiga eller rentav kränkande av en bredare finskspråkig allmänhet.
Under språkstridens dagar, och särskilt på 1920-talet, blev "östsvensk" i mer eller mindre svensksinnade kretsar helt enkelt benämningen på en finlandssvensk. För östsvenskarna stod det svenska i skarp motsättning till det finska, men i allmänhet var det inte fråga om separatism i samma mening som på Åland. Enligt de radikalaste var svenskbygderna att betrakta som ett område som egentligen borde höra till Sverige, ett irredenta, och hela Finland rentav ett "Östersverige" (Hugo Ekhammar) där finnarna utgjorde ett främmande element. De som kallade sig östsvenskar har i eftervärlden ofta setts som företrädare för en ytterlighetsriktning, mera orienterad mot Sverige än de som kallade sig finlandssvenskar.
Kravet på svenskt självstyre 1917–1922
Året 1917 ändrade förutsättningarna i grunden. Februarirevolutionen störtade den ryska kejsarmakten, i december förklarade sig Finland självständigt, och i januari 1918 bröt inbördeskriget mellan röda och vita ut. När hela statsskicket på detta sätt stod öppet blev nationalitetsfrågan plötsligt praktisk politik, och den kom att förknippas med krav på ett svenskt självstyre.
Redan i januari 1917 hade en krets svensknationella akademiker i Helsingfors börjat ge ut tidskriften Östsvensk Tidskrift, där man krävde konkreta åtgärder mot en förfinskning av den svenska jorden och hävdade att man var "östsvenskar" – representanter för en östlig gren av den svenska stammen i Nordeuropa. Vid Svenska folkpartiets partidag i maj 1917 framfördes tanken att de svenska kustregionerna i Nylands, Åbo och Vasa län skulle bilda minst tre självstyrande "landskap" med egna landsting. Hösten samma år framkastades ett mera långtgående förslag: Finland borde delas in i enspråkiga kantoner enligt schweiziskt mönster, och i december beslöt partiets centralstyrelse att bereda frågan.
Efter inbördeskriget hade det politiska landskapet förändrats. De svenskspråkiga eliterna hade synligt slutit upp på den segrande vita sidan, vilket stärkte deras ställning i det borgerliga lägret, och senaten avskilde under trycket från en svensk militärexpedition till Åland ögruppen till ett eget Ålands län. Vid partidagen i oktober 1918 blev enspråkiga kantoner med vidsträckt självstyre partiets allmänna målsättning, och under vintern ansökte Svenska Österbottens kommunförbund, de åboländska skärgårdskommunerna och de nyländska svenskbygderna var för sig om egna svenska län. I april 1919 hölls ett eget val bland de svenskspråkiga till Svenska Finlands folkting – över 110 000 röster avgavs – och folktinget enades i maj om en framställning till regeringen om svensk självstyrelse.