Kongokrisen (franska: Crise congolaise) var en period av politisk omvälvning och konflikter mellan 1960 och 1965 i Republiken Kongo (dagens Demokratiska republiken Kongo). Krisen påbörjades nästan omedelbart efter att Kongo blivit självständigt från Belgien och slutade, inofficiellt, med att Joseph-Désiré Mobutu grep makten 1965. Kongokrisen utgjordes av en serie inbördeskrig, och var även en proxykonflikt i det kalla kriget, där Sovjetunionen och USA visade stöd för motsatta fraktioner. Omkring 100 000 människor tros ha fått sätta livet till under krisen.
En nationalistisk rörelse krävde ett slut på kolonialstyret, vilket ledde till landets självständighet den 30 juni 1960. Förberedelserna för självständigheten hade varit minimala och många viktiga frågor gällande federalism, tribalism och etnisk nationalism förblev olösta. Under den första veckan i juli månad påbörjades ett myteri inom armén och våld utbröt mellan svarta och vita civila. Belgien skickade trupper för att skydda de vita som befann sig på flykt. Katanga och Sydkasai bröt sig ur med belgiskt stöd. Under oroligheterna satte Förenta nationerna in fredsbevarande styrkor, men FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld vägrade att låta de fredsbevarande styrkorna hjälpa centralregeringen i Léopoldville med att strida mot utbrytarna. Centralregeringens premiärminister Patrice Lumumba, den nationalistiska rörelsens karismatiska ledare, reagerade med att begära hjälp från Sovjetunionen, som omgående skickade militära rådgivare och annat stöd.
Sovjets inblandning i konflikten splittrade den kongolesiska regeringen och ledde till en dispyt mellan Lumumba och presidenten Joseph Kasavubu. Mobutu, med befäl över armén, bröt konflikten genom en statskupp. Sovjetiska rådgivare utvisades och en ny regering etablerades under hans kontroll. Lumumba togs till fånga och avrättades 1961. En rivaliserande regering i "Den fria republiken Kongo" grundades i öster i staden Stanleyville av Lumumba-supportrar ledda av Antoine Gizenga. Regeringen mottog sovjetiskt stöd men krossades i början av 1962. Samtidigt intog FN en aggressiv hållning mot utbrytarna efter att Hammarskjöld omkommit i en flygolycka i slutet av 1961. Med stöd av FN-trupper lyckades Léopoldville besegra självständighetsrörelserna i Katanga och Sydkasai fram till början av 1963.
När regeringen återigen hade kontroll över Katanga och Sydkasai antogs den förvisade katangesiska ledaren, Moïse Tshombe, till att leda en interimsadministration medan nya val kunde organiseras. Innan valen kunde hållas reste sig en maoistmilis under namnet "Simba" upp i öster. Simbarebellerna tog kontroll över en stor mängd betydande territorium och upprättade en kommunistisk "Folkrepubliken Kongo" i Stanleyville. Delar av territorium återtogs av regeringsstyrkor och i november 1964 ingrep Belgien och USA militärt i Stanleyville för att frita gisslan ur Simbarebellernas fångenskap. Rebellerna besegrades och förlorade makt strax efteråt. Efter valet i mars 1965 utvecklades ett nytt politiskt dödläge, denna gången mellan Tshombe och Kasavubu. I november 1965 genomförde Mobutu en andra statskupp och tog personlig kontroll över landet. Under Mobutus styre blev Kongo (omdöpt till Zaire 1971) till en diktatur som skulle bestå ända fram till hans avsättning år 1997.
Bakgrund
Belgiskt styre
Kolonialstyret i Kongo påbörjades under slutet av 1800-talet. Dåvarande kung Leopold II av Belgien vädjade till den belgiska regeringen att stödja förslaget om kolonial expansion runt det då i stort sett outforskade Kongobäckenet för att komma åt mer internationell makt. Så småningom skapade Leopold kolonin för egen räkning efter att regeringen hade uttryckt ambivalens till idén om en belgisk kolonialmakt. Med stöd från länder i västvärlden, som betraktade Leopold som en buffert mellan rivaliserande kolonialmakter, erkändes till slut Leopolds personliga koloni, Fristaten Kongo, år 1885. Vid sekelskiftet påbörjades diplomatiska påtryckningar på Belgien att ta officiell kontroll över landet efter att fristatstjänstemän yrkat våld mot inhemska kongoleser och det hänsynslösa systemet för ekonomisk vinning. År 1908 tog Belgien officiellt över makten vilket skapade staten Belgiska Kongo.
Belgiens styre i Kongo byggdes på den "koloniala treenigheten" (trinité coloniale) som härskade runt regeringars, missioners och privata företags intressen. Belgiska kommersiella intressen gjorde att kapital strömmade till Kongo och därmed till enskilda regioner som blev specialiserade. I många fall knöts statens och privata företags intressen tätt samman då staten ibland kunde gå in och hjälpa privata företag genom exempelvis strejkbrytning för att motverka ursprungsbefolkningens försök att återvinna makt i regionerna. Landet delades upp i olika administrativa underavdelningar och styrdes enligt en fastställd "inhemsk politik" (politique indigène)—i motsats till britterna och fransmännen som gynnade systemet genom ett indirekt styre där de ursprungliga ledarna behölls i auktoritetspositioner samtidigt som de hölls under kolonial tillsyn. Graden på segregation var hög. Vita invandrare som flyttade till Kongo efter andra världskrigets slut behandlades som överlägsna till de svarta.
Under 1940- och 1950-talet upplevde Kongo en aldrig tidigare skådad urbaniseringsnivå. Den koloniala administrationen påbörjade olika utvecklingsprogram som syftade till att göra territoriet till en "modellkoloni". Åtgärderna ledde till en utveckling av medelklassen och av de europeiserade afrikanska évoluéerna i städerna. Under 1950-talet var lönearbetskraften i Kongo dubbelt så stor som den i någon annan afrikansk koloni. Kongos rikedom på naturresurser, inklusive uran—större delen av det uran som användes av USA:s kärnkraftsprogram under andra världskriget var av kongolesiskt ursprung—ledde till ett ökad intresse från både Sovjetunionen och USA ju mer det kalla kriget utvecklades.
Politik och radikalisering miniatyr|ABAKO:s ledare, Joseph Kasavubu, som senare blev det självständiga Kongos första president.|180px En afrikansk nationalistisk rörelse utvecklades i Belgiska Kongo under 1950-talet, primärt bland évoluéerna. Rörelsen var uppdelad i flera partier och grupper, med hänsyn till etniska och geografiska linjer som var motsatta till varandra. Den största, Mouvement National Congolais (MNC), var en enhetsfrontlig organisation som var dedikerad till att uppnå kongolesisk självständighet "inom en rimlig" tid. Rörelsen var skapad kring en stadga som blev undertecknad av bland annat Patrice Lumumba, Cyrille Adoula och Joseph Iléo. Andra har anklagat partiet för att ha varit för moderata. Lumumba blev en ledande figur inom MNC:s inre kretsar och vid årsskiftet 1959–1960 hävdade partiet att medlemsantalet låg på 58 000. miniatyr|vänster|Belgiska Kongo, idag den Demokratiska republiken Kongo, markerad i rött på en karta över Afrika.|215px MNC:s största rival Alliance des Bakongo (ABAKO), lett av Joseph Kasavubu, förespråkade en mer radikal ideologi, baserad på krav på omedelbar kongolesisk självständighet och främjande av regional identitet. ABAKO:s hållning ansågs vara mer etniskt nationalistisk än MNC:s; den ansåg att oberoende Kongo skulle styras av Bakongo som arvtagare till det förkoloniala Kongoriket. Det lokala partiet Confederation of Tribal Associations of Katanga (CONAKAT), under ledning av Moïse Tshombe, var den tredje största organisationen i landet; partiet förespråkade federalism och representerade den södra provinsen Katanga. De tre stora partierna i Kongo fick sällskap av ett antal mindre partier som började växa i takt med den nationalistiska rörelsens utveckling, inklusive det radikala partiet Parti Solidaire Africain (PSA) och fraktioner som representerade etniska gruppers intressen som partiet Alliance des Bayanzi (ABAZI).
Trots att MNC var en av de större afrikanska nationalistpartierna, var partiet splittrat i den mening att olika fraktioner inom partiet intog olika ståndpunkter i ett antal frågor. Partiet polariserades alltmer mellan moderata évoluéer och den radikala massmedlemskretsen. En radikal fraktion under ledning av Iléo och Albert Kalonji bröt sig ur i juli 1959 men misslyckades med att framkalla ett massavhopp inom MNC. Den oeniga fraktionen blev känd som MNC-Kalonji (MNC-K) medan majoritetsgruppen antog namnet MNC-Lumumba (MNC-L). Splittringen inom partiet delade automatiskt upp stödbasen med Lumumbas väljare i Stanleyville-regionen i nordost och MNC-K som fann popularitet i trakterna runt Élisabethville med lubafolket som kärnväljare.
Stora upplopp bröt ut i den kongolesiska huvudstaden Léopoldville den 4 januari 1959 efter en våldsam politisk demonstration. Force Publique, den koloniala gendarmerin, mötte upprorsmakarna med våld—minst 49 människor dödades, och det totala antalet dödsoffer kan ha varit så högt som 500. De nationalistiska partierna fick för första gången inflytande utanför storstäderna och demonstrationer och upplopp blev en regelbunden företeelse under nästkommande år, som medförde ett stort antal svarta invånare utanför medelklassen i självständighetsrörelsen. Svarta invånare började testa systemets gränser, genom att bland annat vägra betala skatt, och sluta följa lagar och regler. Stora delar av ABAKO:s ledning arresterades, vilket gav MNC en fördelaktig position.
Utvecklingen bland de svarta invånarna gjorde att de vita blev mer radikaliserade. En grupp vita planerade en statskupp om en svart majoritetsregering skulle ta makten i Kongo. När lag och ordning i landet förkastades bildade vita civila en milisgrupp under namnet Corps de Voluntaires Européens ("Europeiska volontärkåren") för att bevaka sina grannskap. Dessa miliser angrep regelbundet den svarta befolkningen.
Självständighet miniatyr|vänster|Patrice Lumumba, ledare över MNC-L och Republiken Kongos första premiärminister, under sitt besök inför konferensen i Bryssel 1960.|215px Till följd av upploppen i Léopoldville publicerades en rapport av en belgisk parlamentarisk arbetsgrupp om Kongos framtid, där man noterade ett starkt krav på en "inre autonomi". August de Schryver, den dåvarande belgiska kolonialministern, lanserade en högprofilerad rundabordskonferens i Bryssel i januari 1960 med ledarna för alla stora kongolesiska partier närvarande. Lumumba, som nyligen hade arresterats efter upplopp i Stanleyville, frisläpptes innan konferensen och ledde MNC-L-delegationen. Den belgiska regeringen hoppades att samtal om självständighet skulle upptas efter minst 30 år, men kongolesiska påtryckningar vid konferensen ledde till att den 30 juni 1960 skulle bli Kongos självständighetsdatum. Frågor gällande federalism, etnisk nationalism och Belgiens framtida roll i kongolesiska angelägenheter lämnades olösta efter att delegaterna inte lyckades nå en överenskommelse.
Belgier påbörjade en kampanj mot Lumumba för att marginalisera honom; de anklagade honom för att vara kommunist och i hopp om att splittra den nationalistiska rörelsen uttryckte de stöd för rivaliserande och etniskt baserade partier, som CONAKAT. Många i Belgien hoppades att ett nytt självständigt Kongo skulle ingå i en federation, såsom det Franska samväldet eller det brittiska Samväldet, och att nära ekonomisk och politisk förbindelse med Belgien skulle fortsätta att upprätthållas. Då självständigheten närmade sig organiserade man allmänna val i Kongo i maj 1960. Valen resulterade i att MNC fick relativ majoritet.