mini|stående=1.4|Inskjutaren sätter råsten i ringugnens kammare. Tegeltillverkning kan ske med hjälp av strängpressning (genom slätt eller räfflat munstycke) eller maskinslagning (leran pressas då ned i en lådform och ytan jämnas med en kolv). Sker tillverkningen genom handslaget tegel i lådformen kallas produkten handslaget tegel, ofta i måtten cirka 62×120×250 mm.
Nästan alla magra leror duger till tegeltillverkning. Leran skall vara ren från jord och organiska ämnen så att dessa inte okontrollerat påverkar teglet vid bränningen. Om leran innehåller svavelkis kan detta omvandlas till svavelsyra, vilket gör att teglet så småningom avsöndrar mursalt, stenen kan då vittra sönder. Bränning av tegel sker i temperaturer mellan 920 och 1070 °C.Tegel, nr4-5, 1960 Lera med lägre kalkinnehåll ger rött tegel, högre kalkinnehåll ger gult tegel.
Material Huvudsakliga råmaterialet för teglet är tegelleran, en förvittringsprodukt av fältspat, mycket utbredd särskilt på de delar av jordytan, där istiden härskat och genom sina vattenmassor slammat leran ned i dalarna (jämför lera). Leran är ett vattenhaltigt aluminiumsilikat, som vid upphettning avger sitt kemiskt bundna vatten och bildar ett hårt vattenfritt silikat.
Bränt tegel innehåller 30–45 procent glasfas, resten är komponenter som inte smälter, fina glimmer- och kvartskorn samt osönderdelade fältspatkorn. Glasfasen har bildats av lermineral som illit och klorit. Kalkstensbitar bör inte finnas i tegel, eftersom det ofta medför att teglet spricker. Alltefter sammansättning tål leran olika hög temperatur vid bränningen. Ren lera (kaolin) smälter sålunda vid omkring . Smältpunkt för tegellera är 1100–1200 °C vid Sköldinge tegelbruk och Vålbacken tegelbruk och 1200–1300 °C vid Heby tegelbruk, Hyllinge, Kaniks tegelbruk, Lina tegelbruk, S:t Eriks lervarufabrik och 1300–1400 °C vid Gåvetorps tegelbruk.Tegel, 1927, sid 136. En lera garbrännes (färdigbrännes) vid en temperatur, då den bibehåller sin form, efter avsvalning, är fullt frostsäker och har erhållit övriga önskade egenskaper: styrka, färg och täthet. Tillverkning av takpannor som vanligtvis har en godstjocklek av 11–14 mm ställer större krav på leran än tillverkning av tegelstenar. För takpannor bör minst 30 procent av leran utgöras av partiklar med mindre storlek än 1 μm.Tegelindustrin i Mälarprovinserna, 1954
Vanligt byggnadstegel skall vara poröst, eftersom väggarna ska verka isolerande mot värme och köld. Man kan till och med blanda in ämnen i leran för att öka porositeten, till exempel sågspån, kokssmul och så vidare, som efter utbränningen kvarlämnar hålrum i teglet, det vill säga gör teglet mycket poröst. Leran har egenskapen att med vatten bilda en formbar massa, som vid torkning hårdnar och krymper. En fet (sandfri) lera krymper mer än en mager lera. Då krympningen ofta vållar sprickor genom ojämn sammandragning, tillsättes beroende på rålerans sammansättning 0–20 procent av ett ämne som inte krymper ett så kallat magringsmedel.Skånes jord- och stenindustri, 1947 Detta utgörs vanligen av grus eller krossat bränt tegel (eller bränd lera), så kallad chamotte.
Beroende på föroreningar av alkalier, järn, kalk och magnesium, är leran mer eller mindre eldfast, och erhåller efter bränningen olika färger. Den renaste leran, kaolinen, blir vit när den bränns, de eldfasta lerorna som har låg järnhalt <2% Fe2O3 ljust gula, Leror för tillverkning av vanligt tegel har ofta ett viktsförhållande SiO2 : Al 2O3 på 3:1 och innehåller ofta cirka 7 procent Fe2O3. Brännfärgen beror på halten av kalciumkarbonat i leran, vid 0–3 procent röda, vid cirka 10 procent gulröda, vid cirka 20 procent gula eller gulgröna, vid cirka 30 procent gulvita.Tegel, 4–5, 1960. Vid bränning vid för hög temperatur blir färgen mörkare till sist svart.
Övriga färger
Vid AB Lomma tegelfabrik och vid Ugerups tegelbruk blev en del tegel gröna.Tegelbruk i Sverige, Olsson.
Brun och grå bött Brunt tegel tillverkades vid Helsingborgs Ångtegelbruk av skifferlera. Den översta leran gav ett blårött till rödviolett tegel. Den understa leran gav ett chokladbrunt tegel. Vid Fyledalens tegelbruk tillverkades brunt tegel av colonusskiffer. Brunt tegel kan också tillverkas genom att 1,5 procent brunsten (Mangandioxid) inblandas i rödbrännande lera. Grått tegel kan framställas genom att blanda in fem procent brunsten i gulbrännande lera. Grått tegel kan också framställas genom att införa alkvistarNordisk familjebok 1:a upplagan eller tjäraNordisk familjebok andra upplagan. i tegelugnen eller att bränna rödbrännande lera i reducerande atmosfär, gärna med torv.Tidskriften Tegel 1922, sid 94.
Tillverkningsprocesser Vid tillverkning av tegel särskiljs fyra olika huvudprocesser: lerans förarbetning teglets formning torkning bränning Därefter kan ytan ibland behandlas.
Lerans förarbetning Leran grävs upp, sedan matjorden avlägsnats, med grävmaskin av skopverkstypen, då de olika lagren lera samtidigt blandas. För att intimt blanda lera, grus och vatten i lämpligt förhållande används ofta en så kallad matarsump, en liggande roterande axel försedd med knivar, som skär sönder och samtidigt matar fram lera och grus i ett liggande tråg. Då det vanligen finns större stenar i leran, avlägsnas dessa i särskilda stenavskiljande valsverk, och övriga stenar krossas i finvalsverk.
Nödvändig grusmängd för magring samt vid behov vatten (respektive torr lera) tillsätts före behandlingen i valsverken för att reglera lerans styvlek. (Enligt äldre metoder begagnades lerbråka eller lerkran, en maskin med vertikal roterande knivaxel för blandning med vatten.) För att få fuktigheten att fördela sig riktigt jämnt (för kvalitetsgods) sumpas leran, det vill säga den på ovan beskrivet sätt erhållna massan lägges i hög och får ligga visst antal dygn.
Teglets formning För att kunna formas behöver leran ha en viss vattenhalt. Leran vid Lina tegelbruk skulle hålla 25–32 procent vatten för att kunna formas. Från valsverken faller leran ned i en snäckpress, en horisontal cylinder, vari en axel, försedd med snedställda knivar eller skruvformade blad, roterar. I änden, genom vilken leran utpressas, är anbragt ett munstycke, som ger lersträngen dess form. Strängen löper ut på ett så kallat avskärarbord, där en eller flera hårt spända ståltrådar avskär stycken i tegelformat. Formningen kan ske även medelst så kallad valspress, då två snedställda valsar utpressar leran genom munstycke. Maskinslagning av tegel infördes år 1874 vid Kiholms tegelbruk och Bockholm-Sättra tegelbrukSvenska Dagbladet 8/7 1907 och år 1873 vid Skånska Cement AB tegelbruk
Vid handslagning av tegel formas leran, antingen lera i mjuk konsistens som formas genom så kallad strykning i träformar, eller i fastare konsistens, då leran slås med hjälp av en flat klubba uti den beslagna formen. För att ersätta handstrykningen har även konstruerats olika slags strykmaskiner.
Teglets torkning Det mjuka teglet skall torkas efter formningen. Handstruket tegel måste först torka flat; vanligen sker detta på en sandplan. Efter någon dag vändes det på kant och staplas därefter glest under bar himmel eller i lador. Maskinformat tegel är fastare och transporteras därför direkt till torkladan. Insättningen i torkfacken sker där vanligen för hand, men ofta insattes ett större antal tegel samtidigt i facken med hjälp av en automatisk avsättarvagn, vars uppbärande klor är höj- och sänkbara. I moderna tegelbruk sker allt detta maskinellt.
Vanligen eftersträvas en efterlikning av naturlig torkning. Det förekommer ofta konstgjord torkning, där uppvärmd luft, fläktar eller andra anordningar åstadkommer en hastig torkning. Sedan mitten av 1900-talet har kammartorken varit vanlig i Sverige. Varje kammare rymmer 6 000–10 000 tegelstenar. Temperaturen under torkningen ökas från 40oC till 70 oC. Torkningen tar cirka tre dygn. Även torkkanaler används, som det nyformade teglet i regel får passera på vagnar. Det ovan angivna tillverkningssättet grundar sig på den fuktiga lerans formbarhet. I motsats härtill står den i Sverige föga använda torrpressningen, varvid blott torr lera sammanpressas vid mycket starkt tryck (och vanligen någon uppvärmning).
Teglets bränning För att teglet skall bli väderbeständigt, måste det brännas. Bränning i flamugn eller ringugn sker i tre steg: Smokning - vid en temperatur av 120 °C drivs vattnet i leran av, vilket tar två-tre dygn Bränning - tar två-tre dygn Avsvalning - tar två-tre dygn
Bränning i tunnelugn tar 30–65 timmar.Tegelindustrins energianvändning, Tomas Johansson, 1980. Tegelbränning sker i ugnar som kan vara tillfälliga (fältugnar), periodiska eller kontinuerliga, exempelvis ringugnar eller tunnelugnar. Först med ringugn var Höganäsbolagets ugn för eldfast tegel, därefter kommer Skånska Cement AB tegelbruk i Lomma år 1873, därefter följde Pålsjö tegelbruk, Kiholms tegelbruk, Bockholm-Sättra i Ekerö socken, samt Slagsta tegelbruk i Botkyrka socken.Tegelindustrin i Mälardalen, 1954 Den första tunnelugnen i Sverige fanns vid Uppsala-Ekeby för tillverkning av eldfasta produkter. Det första tegelbruken med tunnelugn i Sverige var Brillinge tegelbruk år 1948. Som bränsle vid tegelbränning användes i Sverige under 1800-talet i huvudsak barrved, under 1900-talets första hälft i huvudsak stenkol. I samband med införande av tunnelugnar, infördes oljeeldning. Torv, koks och generatorgas har under 1900-talet endast använts av ett fåtal tegelbruk.
thumb|Förbländermurverk
Tegelytans behandling Teglets färg beror på lerans sammansättning och bränningstemperaturen. Ytan kan ytterligare varieras genom att leran beströs med sand eller krossat tegel av olika färg och storlek före bränningen. Teglets densitet är normalt 1,7–2,1 kan sänkas till 1,2–1,6 genom att sågspån inblandas, vilket sedan försvinner vid bränningen och porer bildas.
Stundom önskar man på en muryta ha en speciell färg, som avviker från det vanliga murteglets. Detta kan ernås genom så kallad förblandning. Med "förbländer" förstås ett tunnare, vanligen ihåligt, av bränd ädlare lera till verkat tegel, som inmuras i fasadytan av mur; bakmuren görs av vanligt tegel (så kallat bakmurstegel). Annars begjuts själva råteglet med en tunn välling av annan lera, som bränner sig med den färg man önskar erhålla. Grått och brunt tegel kan erhållas genom inblandning av 1,5–5 procent Brunsten Mn02 i leran.
I denna lera inblandas stundom fältspat, glaspulver eller dylikt för att öka sintringen, och dessutom tillsätter man vissa metallföreningar för att erhålla de önskade färgerna. Så behandlat tegel kallas engoberat och överdraget engob. Densamma är matt på grund därav, att massan inte smält, utan på sin höjd sintrat, i motsats till glasyr, som vanligen är blank, eftersom densamma fullständigt smält. Furnering av tegel består i att låta en tunnare lersträng från en maskin löpa ut på den tjockare massiva tegelsträngen. Det tunna lerskiktet görs av ädlare lera. Dylikt tegel kallas furnirförbländer.
Glasering av tegel sker för att ge teglet särskilt glatt yta och färg. En villfarelse är, att man skulle glasera teglet för att göra det väderbeständigt. Är inte det oglaserade teglet väderbeständigt, erhåller det heller inte denna egenskap genom glaseringen. De vanliga tegelglasyrerna består av pulverformig mönja eller blyoxid, blandade med tegelmjöl, fin sand eller lera. Även här tillsätter man metalloxider för att erhålla olika färger. Då blyglasyrer inte tål direkt låga, framför allt inte reducerande låga, bränns dylika produkter i muffelugn, eller också skyddas det glaserade godset mot direkt eld genom inkapsling eller oglaserat tegels staplande i form av skyddsskärmar.