Dom-debatten är en diskussion angående förslag om att i svenskt skriftspråk och skolundervisning införa stavningen dom (uttalat dåmm) som ersättning för pronomenformerna de och dem, och för den bestämda artikeln de. Ett av argumenten för en sådan stavningsreform är att de och dem har ersatts av dom i talspråket i de allra flesta svenska dialekter, och att många därför har svårigheter att skilja mellan de och dem. Debatten var mest intensiv under 1970- och 1980-talen, men har blossat upp flera gånger sedan dess.
Användning och rekommendationer Användning av dom Språkrådet rekommenderar att distinktionen de och dem upprätthålls i de flesta texter, såsom dagstidningar, myndighetsinformation, vetenskapliga artiklar och dylikt, medan den talspråkshärmande stavningen dom ibland kan användas i vardagliga eller talspråkliga texter, såsom i repliker eller dialog eller annan text som signalerar talspråklighet eller vardaglighet, och även i barnlitteratur.
Användning av de och dem +Svenskans personliga pronomen med de/dem i rött. Numerus Singular Plural Person 1:a pers. 2:a pers. 3:e pers. 1:a pers. 2:a pers. 3:e pers. Subjekt jag du han/hon den/det vi ni de Objekt mig dig honom/henne den/det oss er dem
Svenskans personliga pronomen har i regel olika form beroende på om pronomenet är subjekt eller objekt i meningen, till exempel jag ser hunden (subjekt), men hunden ser mig (objekt), så kallad kasusböjning. Enligt dessa regler används de när pronomenet är subjekt, och dem när pronomenet är objekt. Det betyder att de används när det är de som utför handlingen, exempelvis de äter, medan dem används när de utsätts för en handling som utförs av någon annan, exempelvis jag äter dem.
Exempel på de (subjekt): De gick. (jämför med vi gick, inte oss gick.) Vad vill de? (jämför med vad vill ni?, inte vad vill er?) Exempel på dem (objekt): Hon såg dem. (jämför hon såg oss, inte hon såg vi.) Hon sa åt dem att stanna. (dem används efter prepositioner såsom åt, jämför åt oss.) Dem har han aldrig sett. (jämför han har aldrig sett oss, respektive oss har han aldrig sett.)
Språkbrukare som är osäkra på användningen av de/dem råds ofta att på detta vis byta ut de/dem mot vi/oss och använda de på de ställen där man hade använt vi, och dem på de ställen där man hade använt oss. Ibland hänvisar man också till att de och dem motsvarar engelskans they respektive them, där svenskspråkiga sällan gör fel. Problemet med oss-testet kan vara att många som har svårt för att skilja mellan de och dem till att börja med, också tenderar att ha svårt för att abstrahera språket och byta ut ett ord mot ett annat med samma form, men med annan betydelse.
Att ändra form på pronomenet efter funktionen i satsen är konsekvent i första person (jag/mig, vi/oss) och i andra person (du/dig, ni/er), men vacklar i tredje person. I tredje person singular är nämligen honom objektsformen av han i skriftspråk, medan objektsformen han även är mycket vanlig i talspråk och dialekter, som i jag ser han. I en del dialekter eller sociolekter används objektsformen hon på samma sätt (jag ser hon), även om denna användning inte är lika vanlig. För pronomenen den/det är objektsformen densamma som subjektsformen: den ser mig (subjekt), och jag ser den (objekt).
Ett liknande fenomen finns alltså i tredje person plural, där skriftspråket skiljer mellan de (subjekt) och dem (objekt), men där talspråket i regel har samma form för båda: dom.
Orsaker till felanvändning Redan i Erik Wellanders Riktig svenska från 1948 menar han att personer som uttalar båda former som dom har ”svag känsla för den skillnad, skriftspråket gör mellan de och dem, och de bruka därför ej sällan dessa former oriktigt.” En felanvändning av de och dem tyder på att användaren är osäker på formerna, men ändå betraktar de/dem som riktigt skriftspråk, snarare än att i stället nyttja dom som form. En tendens i felanvändningen av de och dem är att generalisera mönstret till ordföljd, så att skribenten överanvänder dem efter verb, eftersom det oftast är där objekt brukar komma. På så sätt uppstår fel som vad kostar dem?.
Före som-satser I vissa grammatiska sammanhang kan man enligt nuvarande skrivregler skriva antingen de eller dem. Det gäller i synnerhet när pronomenet är objekt i en sats och följs av en relativsats (som-sats):
Rektorn hade långa överläggningar med de/dem som ville lägga om schemat.
Både objektsformen dem som och subjektsformen de som i meningar som denna har långa anor. Objektsformen används redan i Gustav Vasas bibel från 1526 och i flertalet senare bibelöversättningar,Johannesevangeliet kapitel 1, vers 12: Gustav Vasas NT-utgåva från 1526: "men allom them som thet anamadhe gaff thet macht ath bliffua guds barn, them som troo i thess nampn." 1917 års kyrkobibel: "Men åt alla dem som togo emot honom gav han makt att bliva Guds barn, åt dem som tro på hans namn." NT1981 och Bibel2000 : "Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn."Första Korintierbrevet 1:21: Gustav Vasas NT-utgåva från 1526: "Så tektes Gudhi medh dåraktigha predican frälsa thm som troo". (Här citerar dock felaktigt "frälsa the som troo".) 1917 års kyrkobibel : ...frälsa dem som tro." NT 1981/Bibel 2000 : "...rädda dem som tror." men i Gustav Vasas utökade utgåva från 1541 förekommer även subjektsformen.Domarboken 9:25 i Gustav Vasas bibel från 1541: "The män i Sichem röffuadhepå wäghenom alla the som foro ther fram. ..." Motsvarande bibelställe i flertalet senare bibelöversättningar formuleras utan "de/dem som". Äldre språkvård förordade enbart objektsformen dem som i meningar som den ovan, eftersom dem är objekt i en mening såsom rektorn hade långa överläggningar med dem. I dialekter som gör skillnad mellan de och dem i tal vacklar dock användningen i meningar som dessa och man kan i sådana dialekter höra meningar som ingen av di som är här. Sedan åtminstone 1980-talet anses med de som vara lika korrekt som med dem som och Språkrådet godkänner med de som, med argumentet att de som numera kan ses som en sammanhållen konstruktion, där de inte uppfattas som ett böjbart pronomen. Liknande fall finns nämligen även hos andra pronomen:
Vi vill säga välkomna till alla ni/er som har valt att resa med X-resor.
Efter än och som Efter orden än och som förekommer ibland ett pronomen i objektsform, till exempel han är större än mig eller han är lika stor som mig. I sådana meningar behandlar man än och som som prepositioner som kräver objektsformen, jämför hon sa åt mig. Detta var enligt äldre språkvård inte accepterat, men enligt nuvarande rekommendationer är båda uttryckssätten korrekta i skrift. I de flestas talspråk görs ingen skillnad i uttalet mellan än de respektive än dem, men i skrift är alltså båda skrivsätten korrekta.
Enligt äldre språkvård bestäms formen av pronomenet utifrån huruvida man jämför med ett subjekt eller ett objekt, det vill säga vilken funktion som pronomenet skulle ha i en fullständig sats.
Jag gillar honom lika mycket som de . Jag gillar honom lika mycket som dem.
Han har hjälpt mig mycket mera än de . Han har hjälpt mig mycket mera än dem.
Språkbruket i meningar som dessa har länge varit vacklande, men Språkrådet rekommenderar att i meningar som dessa fundera på om en betydelseskillnad kan uppstå, snarare än att konsekvent alltid använda samma pronomenform.
Historisk bakgrund till de och dem Subjektsformen de har sitt ursprung i den fornsvenska maskulina subjektsformen þēr, medan objektsformen dem stammar från motsvarande dativform, þēm. Ursprungligen fanns även en separat ackusativform, þā eller þē, som redan under 1300-talet, och i synnerhet från och med 1400-talet ersätts av dativformen. Under senare delen av 1400-talet blir detta sammanfall allmänt. Ursprungligen är e:et i þēm långt, men det förkortas i obetonad position och rundas senare till o (jämför utvecklingen av sem > som). Ordets obetonade ställning påverkar den inledande konsonanten som blir en tonande dental frikativa och senare en klusil . Flera dialekter har skilt mellan en betonad form och en obetonad form, så det är möjligt att två olika former har kunnat samexistera redan i fornsvenskan, jämför gutamålets betonade daim, men obetonade dum.
Från åtminstone 1500-talet hade de kommit att uttalas med en i-vokal, di (fornsvenska þir, thi, di), och uttalen di och dom var allmänt talspråk långt in på 1900-talet. Det har föreslagits att i-vokalen i di uppkom som övergång av långt e-ljud i obetonad ställning, i analogi med pronomenen vi och i (= ni) och att uttalet med i-vokal förhindrade en uttalskollision med pronomenet det. Med tiden kom dock objektsformen dem i många dialekter att användas även i subjekt, i synnerhet i många norrländska dialekter som däm (däm komma ’de kommer’), och i delar av Svealand, sedermera även i Stockholm som dom. I Stockholm tränger uttalet dom sedan ut di i början av 1900-talet. Hos stockholmare födda i början av 1900-talet och inspelade på 1960-talet är dom allenarådande; hos stockholmare födda under andra halvan av 1800-talet kunde di som subjekt och dom som objekt förekomma i synnerhet hos överklassen och hos kvinnor. Då hade talspråket i större delarna av Norrland, Uppland och Dalarna sedan länge haft former som dom, däm i subjektsform.
Stavningen dom
De tidigaste beläggen av en användning av dom som subjektsform kommer från yngre fornsvensk tid på 1400-talet. I Stockholms stads tänkeböcker från 1500-talet förekommer thom, dom någon enstaka gång som subjekt i skrift. Till exempel skriver den stockholmsfödde stadssekreteraren Blasius Olsson år 1551: ”huilkin betalning thom bekende siig … anammat haffue”. I skrifter från kungahuset och rådsaristokratin förekommer stundom di som subjekt i skrift, men inte dom, vilket tyder på att man i talspråket i dessa kretsar sade di och dom. I sina brev från 1626–1632 skriver till exempel adelsmannen Conrad von Falkenberg i en tyskinfluerad talspråklig stil die som subjekt och dåm, dom som objekt.
1702 skriver Magnus Stenbock ett brev till sin hustru där han i barnslig stil skriver ”dom andra små banana” [= barnen], vilket tyder på att uttalet dom hade utvidgats till bestämd artikel, åtminstone i ”lägre språk”.
Under 1700-talet förekommer inte dom ens i ledigt skriftspråk, inte ens som objekt. Hos Bellman förekommer stavningen di, men inte dom. 1796 skriver Gustaf Sjöborg en språklära för tyskar, där han vittnar om att man ”i Stockholmsdialekten även säger dom för de och dem”.
Under hela 1800-talet förekommer stavningen dom ytterst sällan i skönlitteraturen, även i dialog, medan di är vanligare. Ett tidigt exempel finns i Fredrik Cederborghs Ottar Trallings levnadsmålning (1810) där han låter en berusad person av lägre social klass använda dåm, som vid tiden hade vulgär klang. I Söndags-Nisse på 1860-talet förekommer både di och dom i repliker subjektsställning, för att ge stockholmsk prägel till dialogen.
I romanen Det gamla husets historia (1897) av Algot Sandberg, som utspelar sig i Stockholm, förekommer dom hos pojkar och hos män av lägre socialklass, medan Sandberg låter figuren fru Blom använda di. Likaså i Anderssonskans Kalle (1901) av Emil Norlander växlas di med dom i replikerna, och i Martin Kochs skildringar av arbetarklassmiljön i Stockholm i Arbetare (1912) och Guds vackra värld (1916) växlar replikerna också mellan di och dom.
Uttalet av de och dem i äldre språkvård