Kosovo (albanska: Kosovë eller Kosova, serbiska: Косово eller Kosovo; uttal: ), formellt Republiken Kosovo, är en republik på Balkanhalvön i sydöstra Europa med omtvistad status.
Landet är (sedan oktober 2022) erkänt av ett hundratal av FN:s 193 medlemsstater. Den 17 februari 2008 förklarade Kosovos parlament Kosovo självständigt från Serbien. Serbien accepterar inte utbrytningen och Serbiens parlamentariska majoritet anser att Kosovo är en del av Serbiens territorium i form av en autonom provins. Republiken Kosovo har de facto och de jure kontroll över hela territoriet, förutom i de norra kosovserbiska enklaverna.http://www.president-ksgov.net/?page=1,18 Internationella domstolen i Haag anser att självständighetsförklaringen inte strider mot internationell rätt.http://www.dn.se/nyheter/varlden/fn-kosovo-gjorde-inte-felhttp://www.dn.se/webbtv/nyheter/se-nar-fns-hogsta-domstol-ger-kosovo-ratthttp://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3870877
Kosovo är inte medlem i Förenta nationerna och har inte formella relationer till Europeiska unionen.Utrikespolitiska institutet/ landguiden
Kosovo gränsar i norr och öst till Serbien, i söder till Nordmakedonien, i väst och sydväst till Albanien och i nordväst till Montenegro. Kosovos huvudstad är Pristina (albanska: Prishtina eller Prishtinë, serbiska: Приштина eller Priština).
Etymologi ”Kosovo” är en genitivform på serbiska för ”kos” som betyder koltrast. Jämför med namnet på slätten Trastfältet och orten Kosovo Polje (på serbiska) respektive Fushë Kosovës (albanska), som betyder ”koltrastfältet” (serbiska polje = fält och albanska fushë = fält)."The name Kosovo". Dr John-Peter Maher, Professor Emeritus of Linguistics, Northeastern Illinois University
Namnet Metohija är av grekisk/bysantinsk härkomst och betyder ”kyrkogods”, eftersom området anses av serberna ha varit Serbiens religiösa centrum, och ett stort antal kyrkor och kloster byggdes i landet då det tillhörde Serbiens medeltida kungarike.
Det albanska namnet är Kosova eller Kosovë. Området som motsvarar Metohija heter på albanska Rrafshi i Dukagjinit, vilket betyder ”Dukagjins dal”, efter den medeltida albanska adelsmannen Leka Dukagjini.
Serber använder namnet Kosovo och Metohija (Косово и Метохија) för regionen, ibland förkortat till Kosmet (Космет), vilket syftar till att serberna anser att regionen består av två områden. Albaner använder sig ibland av det forna namnet Dardania, vilket är en flera tusen år gammal illyrisk provins, som bland annat hela dagens Kosovo har varit en del av och dess albaner sägs härstamma ifrån.
Historia
Antiken miniatyr|Kungariket Dardanien 200-talet f.Kr.
Under antiken utgjorde Kosovo en del av en större region som kallades först för Illyrien och sedan för Dardanien. Området låg ofta i krig med det växande antika Makedonien, och dess södra del erövrades under Filip II (382–336 f.Kr.), far till Alexander den store. Området kom senare att bli en del av Romerska riket då Augustus erövrade området 28 f.Kr. och området kom att ligga i provinsen Moesien.
Medeltiden Sedan den bysantinske kejsaren Herakleios bjöd in slaverna till Balkan på 600-talet har Kosovo varit bebott av albaner och serber. Under 1100-talet blev Serbien ett självständigt rike men Kosovo låg fortfarande under bulgariska härskare som höll Kosovo från 850 till början av 1100-talet.
Under 1100-talet etablerades en serbisk statsbildning under ledning av Nemanjić-dynastin. Den serbiska kyrkan bröt med Konstantinopel och blev självständig 1219 och Serbien växte till en betydelsefull stat där Kosovo blev kulturellt och administrativt centrum.Magnusson, Kjell, 1993: Kosovos albaner. Tranås: Teta Tryck Serbien styrde Kosovo fram till 1450-talet då det Osmanska riket erövrade Balkan. Fram till efter den serbiska tsaren Stefan Dušans imperium på 1300-talet, som sträckte sig över hela västra Balkan, var Kosovo Serbiens politiska, ekonomiska, religiösa och kulturella centrum. Kyrkorna med sina fresker och ikoner är en betydande kulturskatt för serberna och en symbol för deras identitet.Malcolm, N. ,Kosovo a short history
miniatyr|Serbisk-ortodoxt kloster i Peja. Klostret finns på Unescos världsarvslista under namnet Medeltida monument i Kosovo.
Den 28 juni 1389 stod slaget på Trastfältet mellan å ena sidan en kristen allierad styrka (bestående av mestadels serber men även många albaner, bosnier, kroater, ungrare, bulgarer, valacker och andra) under befäl av den serbiske fursten Lazar Hrebeljanović, den bosniske befälhavaren Vlatko Vuković och den serbiska adelsmannen Vuk Branković samt albanska adelsmän och å den andra sidan trupper tillhörande Osmanska riket (varav en icke obetydlig del utgjordes av serbiska och grekiska vasaller). Den kristna armén besegrades och fursten Lazar avrättades, men även den osmanske sultanen Murat I dog, mördad av Miloš Obilić, och osmanerna kunde inte konsolidera segern. En stor del av den kristna armén gick under och under efterföljande år stod Serbien svagt mot osmanerna. Området blev 1448 ett osmanskt lydrike, för att 1459 uppgå i det osmanska riket tillsammans med Serbien, som blev ett självstyrande despotat under Osmanska riket. Som en del av Osmanska riket fick den serbiska befolkningen färre rättigheter än vad man hade haft under de kristna härskarna, även om livegenskapen avskaffades.
1600-talet till slutet av 1800-talet miniatyr|vänster|Kosovo i Osmanska riket.
I samband med kriget mellan Osmanska riket och Habsburg och dess allierade 1683–1699 reste sig serberna i ett uppror. Då habsburgarna drog sig tillbaka norr om floden Donau vid fredsslutet följde osmanernas hämnd som slog hårt mot den serbiska befolkningen. Därav följde en stor utflyttning av serber; det finns uppgifter om att 37 000 serber lämnade Kosovo och angränsande områden till de katolska områden under Habsburg norr om Donau. Efter detta skedde en storskalig inflyttning av albaner från norra Albanien till Kosovo. Denna process pågick i cirka 200 år fram till sekelskiftet år 1900, under denna period bevittnades även en albanisering av delar av den serbiska befolkningen som övergick till att tala albanska och konverterade till islam.
Andra hälften av 1800-talet såg den första större konflikten mellan albaner och serber då de muslimska albanerna tog ställning för den osmanska regimen i kriget 1876–1877. Vid fredslutet var Serbien tvunget att återlämna Kosovo till osmanerna som sedan påbörjade en utrensning av de ortodoxa serberna från det nyskapade vilajetet Kosovo. Många uppgifter talar om att totalt mellan 200 000 och 400 000 serber blev tvångsdeporterade från vilajetet Kosovo i samband med förföljelser från den muslimska befolkningen. I sin tur var cirka 30 000 albaner tvungna att fly från de områden som Serbien behöll vid krigsslutet. Den etniska rensningen av serber i Kosovo nådde sin höjdpunkt i samband med kriget mellan Grekland och Osmanska riket 1897.
1900-talet miniatyr|Med gränsförändringarna på Balkan efter Balkankrigen tillföll Kosovo Serbien.
Under Balkankrigen 1912 intogs Kosovo av Serbien och i samband med frederna 1913 avträdde Osmanska riket en del av Kosovo, den östra delen, till Serbien. Den västra delen av Kosovo som innehåller för Serbien viktiga kloster och kyrkor och som därför kallas för Metohija tillföll Montenegro. Uppemot 25 000 albaner mördades det året i Kosovo. Efter första världskriget blev Kosovo en del i det nybildade konungariket Jugoslavien. Under andra världskriget införlivades Kosovo i det Italienkontrollerade Albanien och kontrollerades av Italien 1941–1943 och sedan av Nazityskland 1943–1945. Många kosovoalbaner samarbetade med axelmakterna, och väpnande albanska grupper anföll den serbiska befolkningen och förstörde kyrkor och kloster. Under ledning av den albanska SS Division Skanderbeg mördades 10 000 serber medan ungefär 100 000 flydde Kosovo. 1944 återtogs Kosovo av de jugoslaviska partisanerna, ledda av Tito. 3 000–25 000 kosovoalbaner dödades och närmare 400 000 utvisades till Turkiet när partisanerna återetablerade jugoslaviskt styre i Kosovo. Från 1960-talet fram till konflikten på 1990-talet flyttade många kosovoserber från provinsen för att bosätta sig i andra delar av Serbien, men även till andra republiker i Jugoslavien. Kosovo var en fattig del av Jugoslavien och de som emigrerade arbetade framför allt med kroppsarbete i gruvor, på byggarbetsplatser, m.m.
Kosovo var en autonom provins i delrepubliken Serbien i Jugoslavien från 1974 fram till 1989 då Slobodan Milošević avskaffade Kosovos självstyre, vilket bidrog till missnöje hos den kosovoalbanska befolkningen. Detta ledde till att hundratusentals kosovoalbaner blev utan arbete, utbildning och sjukvård. Miloševićs avskaffande av Kosovos privilegier försämrade kosovoalbanernas situation avsevärt. Hundratusentals kosovoalbaner emigrerade till väst (bland annat 40 000 till Sverige).
Den 2 juli 1990 förklarade de nyligen avsatta medlemmarna av Kosovos regionala parlament att de ville att Kosovo skulle bli en delrepublik inom Jugoslavien. Detta var som en reaktion på förslaget till en ny serbisk konstitution. Den 7 september 1990 antog Kosovos parlament en ny konstitution i den kosovanska gränsstaden Kaçanik (Kačanik). Dessa två beslut godkändes aldrig av Serbiens ledare Milošević.
Den 26-30 september 1991 organiserade Kosovos parlament en folkomröstning om självständighet som den serbiska regimen inte erkände. Folkomröstningen övervakades av internationella observatörer men den blev aldrig internationellt erkänd. 87 procent av befolkningen röstade för ett självständigt Kosovo. Den serbiska regeringen reagerade med att avskeda tiotusentals albaner från sina arbeten, förbjuda undervisning i albanska och att förflytta stora polisresurser till Kosovo.
Kosovos folkvalde president Ibrahim Rugova ledde under dessa år före kriget, under kriget och efter kriget den kosovoalbanska befolkningen genom sin antivåldspolitik. Han stannade i Kosovo under kriget ända till maj 1999 då han gick i landsflykt till Italien för att efter krigets slut återvända till Kosovo.
Kosovokriget
miniatyr|Vy över krigsdrabbad by i samband med Kosovokriget.
Konflikten hade pågått sedan början av 1990-talet då Slobodan Milošević, den dåvarande presidenten i Serbien, tagit bort Kosovos autonomi, vilket provinsen haft i viss utsträckning sedan 1969 (fullständig autonomi erhölls 1974). Kosovoalbanerna protesterade och utropade den självständiga Republiken Kosovo, vilket dock bara erkändes av grannlandet Albanien, och vägrade samarbeta med myndigheterna. Milošević svarade med avskedandet av alla kosovoalbaner som arbetade i den offentliga sektorn och andra trakasserier, vilket ledde till våldsamheter mellan serbiska militärer och albanska invånare i Kosovo i mitten av 1990-talet.
Den väpnade delen av den kosovoalbanska frihetsrörelsen, UÇK, inledde en väpnad kamp för självständighet år 1996. Den 28 februari 1998 bröt en öppen väpnad konflikt ut mellan en av Kosovos två gerillor, UÇK, och Serbiens armé, när den serbiska armén och serbisk paramilitär belägrade familjen Adem Jasharis gård i Prekaz. Kosovokonflikten var ett faktum. Senare, i augusti 1998 bildades den andra kosovoalbanska gerillan, FARK, under ledning av Kosovos premiärminister Bujar Bukoshi som vid tillfället levde i exil.
Den 24 mars 1999 inledde NATO ett bombkrig mot Serbien och Montenegro. FN hade hotat att tillåta bombning av serbiska trupper i Kosovo om inte våldet tog slut, och Milošević hade gått med på FN:s krav. Efter provokationer från båda sidor skickade Milošević in mera trupper och tre dagar efter att OSSE dragit bort sina observatörer inledde NATO bombningarna, utan att ha fått tillstånd av FN. Kampanjen riktades inte enbart mot trupperna utan också mot civil infrastruktur i Serbien utanför Kosovo. Nato tvingade de serbiska styrkorna att lämna Kosovo mellan den 10 juni och den 12 juni 1999. Kriget kostade över 10 000 människors liv och tvingade över en miljon att fly.