Uppsala domkyrka är en kyrkobyggnad på Domberget i centrala Uppsala. Den är domkyrka i Uppsala stift och församlingskyrka för Uppsala domkyrkoförsamling inom Svenska kyrkan. Kyrkan är säte för biskopen av Uppsala och ärkebiskopen av Uppsala.
Efter att biskopssätet flyttats till Uppsala i mitten av 1200-talet började domkyrkan byggas 1272 eller 1273. Den är uppförd i tegel och kalksten och ritades som en treskeppig basilika i gotisk stil, med inspiration från franska förebilder. När kyrkan invigdes 1435 var koret färdigställt och försett med koromgång, medan långhuset fått ett tvärskepp och sidokapell. Senare har ytterligare två sidoskepp tillkommit.
De två höga tornen i väster som ger kyrkan och staden dess karaktäristiska siluett färdigställdes först på 1500-talet, medan tornspirorna tillkom 1619 och fick sin nuvarande utformning på 1880-talet. Tornen är 118,7 meter höga, vilket motsvarar kyrkans längd, och kyrkan är Nordens största gotiska kyrkobyggnad. Ovanför den södra portalen finns Sonens fönster, som med 119 kvadratmeter är Sveriges största kyrkfönster.
Vid invigningen var Uppsala domkyrkas tre skyddspatroner Erik den helige, Sankt Lars och Sankt Olof, och i kyrkan förvaras Erik den heliges relikskrin och ett relikvarium för den heliga Birgitta. Historiskt har domkyrkan fungerat som svensk rikshelgedom med stark koppling till statsmakten, och 1441–1719 kröntes alla utom tre av Sveriges monarker här. Domkyrkan rymmer också gravmonumenten för kungarna Gustav Vasa och Johan III samt deras gemåler.
Kyrkans historia Byggnadshistoria stående|miniatyr|Uppsala domkyrka, interiören sett mot öster. Efter en brand i den tidigare domkyrkan (i Gamla Uppsala) gav påven år 1258 tillstånd att flytta biskopssätet ifrån Gamla Uppsala till nuvarande Uppsala (Östra Aros).Den grundläggande vetenskapliga analysen av domkyrkans historia tillkomst, nuvarande utseende, inventarier o.s.v. är 7-bandsverket Uppsala domkyrka (band 227-–232, 234 i serien Sveriges kyrkor. Konsthistoriskt inventarium), Uppsala 2010: Band 1. Skriftliga källor. Arkivbildning. 554 sid. – Band 2. Domkyrkan i Gamla Uppsala. Nuvarande domkyrkans omgivningar. 618 sid. – Band 3. Byggnadsbeskrivning. Byggnadshistoria. Domkyrkans konsthistoriska ställning. 562 sid. – Band 4. Interiörens fasta utsmyckning. 423 sid. – Band 5. Inredning och inventarier. 475 sid. – Band 6. Gravminnen. 541 sid. – Uppsala 2014: Band 7. Helgo Zettervalls restaurering 1885-93 och tiden fram till 1934. 416 sid. Flyttningen till Domberget i nuvarande Uppsala skedde 1273, och till en början torde Sankt Erik kapell använts för gudstjänsterna. Äldre uppgifter om att Trefaldighetskyrkans föregångare skulle ha legat på nuvarande domkyrkans plats är sannolikt felaktiga.Det medeltida Sverige 1:2 TiundalandDomberget och Uppsala högmedeltida stadsplan, Johan Anund i årsboken Uppland 1994
Från grundläggning till Zettervall Bygget började 1272 eller 1273 under ledning av en anonym fransk arkitekt. Det avbröts tillfälligt omkring 1280, troligen på grund av pengabrist, och den franska byggnadshyttan reste hem. De hann bygga nedre delarna av kapitelsalen (nuvarande Jagellonska gravkoret) och de två kapellen på nordsidan av koret (se planritning). Materialet var främst tegel, men kalksten från Gotland och från ett mindre stenbrott i Lena socken användes för pelare, fönster och andra detaljer.
En ny grupp fransmän, under ledning av stenmästaren Etienne de Bonneuil, kallades till Uppsala 1287. Bygget fortsatte där den tidigare byggnadshyttan hade slutat, med användande av samma ritningar. Man byggde medsols runt koret, och senast 1310 kunde sydportalen tas i bruk. Den blev Nordens mest utsmyckade portal, med en mängd reliefplattor och skulpturer i nischer. Men den var inte avpassad för klimatet och fick efterhand stora skador som bara hjälpligt reparerades. Nordportalen byggdes några år senare, med en enklare och klimattåligare utformning. Fram till 1430-talet hade kyrkan bara dessa två portaler, och de hade stora skulpturer av skyddshelgonen Sankt Erik och Sankt Lars. Eriksbilden (försvunnen sedan 1500-talet) stod i den södra portalen, Larsbilden (bevarad förutom huvudet) i den norra. Gravstenar tyder på att högkoret togs i bruk mellan 1314 och 1318, med ett tillfälligt tak på låg höjd. Det sista spåret av den franska byggnadshyttan är norra korsarmens rosfönster, som sattes in omkring 1330. Fönstret var så brett att tegel inte skulle ha klarat belastningarna vid sidorna, vilket gjorde att hela muren byggdes av kalksten.
Man hade redan från början förberett för att kunna avsluta bygget efter att enbart koret och tvärskeppet blivit färdiga, utan något långhus. Omkring 1360 stod detta bygge klart, förutom några valv kring korsmitten.
1366 nämns en Nikolaus (Nils) från Västerås som byggets ledare, och troligen var det han som påbörjade långhuset. Enligt ursprungsplanerna skulle långhuset inte haft några sidokapell, men sådana hade blivit vanliga på kontinenten och tillfogades nu ritningen. 1380 omtalas ett av kapellen på nordsidan, och det anges att detta byggnadsparti var nytt. Sydsidan påbörjades något decennium efter nordsidan. 1402 inträffade ett ras på sydsidan, men troligen försenades bygget bara ett par år.
1431 påbörjades västpartiet, och till en början koncentrerade man sig på portalen och rosfönstret ovanför. Det var med detta ofärdiga västparti som domkyrkan invigdes 1435. Att domkyrkan nu hade fått tre portaler gjorde att skulpturerna flyttades om. Erik sattes i västportalen, Lars i söder. En Olovsskulptur som troligen hade stått i Eriks och Olovs kor flyttades ut till nordportalen och fick en ny sockel för att passa i storlek. Denna skulptur har givit upphov till tron att Olov var ett av kyrkans skyddshelgon, men det är fel. Västtornen började byggas i slutet av 1430-talet. På 1400-talet fick norra och södra korsarmen varsin murad läktare, och en tredje läktare fanns under södra västtornet. 1447 drabbades domkyrkan av en brand, men att inga inventarier förstördes visar att alla valv nu fanns på plats. Bygget fortsatte med de höga västtornen, men troligen var de inte färdiga då reformationen 1527 drog undan det ekonomiska underlaget för kyrkbygget.
Efter en stor brand 1572 understöddes reparationerna av kung Johan III, och under denna tid tillfogades strävbågar på utsidan. Nya höga tornspiror i nederländsk renässansstil byggdes 1614–1619 efter ritningar av Gerhard de Besche, senare följd av en snarlik takryttare. Med det Oxenstiernska gravkoret, troligen efter Nicodemus Tessin d.y:s ritningar, fick planformen sin nuvarande utsträckning 1691–1692. 1702 förstördes kyrkan, och nästan alla inventarier, i en våldsam brand. Återställningsarbetet skedde i etapper och fullbordades av låga tornhuvar 1741–1748, ritade av överintendenten Carl Hårleman. De skadade, men bevarade gotiska murarna kompletterades med strävbågar, yttertak och inredning i barockstil. Åren 1831–1841 omgestaltades Vasakoret och försågs med fresker av Johan Gustaf Sandberg och glasmålningar av Johan Way.
Under sent 1860- och tidigt 1870-tal arbetade arkitekten Adrian Crispin Peterson med flera projekt rörande interiören i egenskap av e.o. arkitekt vid Överintendentsämbetet, samt enda praktiserande arkitekt i Uppsala under perioden. Förutom en ny orgelfasad, finns ritningar på skärmväggar, skrank, och förslagsritningar på renovering av Sturarnas gravkor.
Från och med Zettervall till nutid Åren 1885–1893 gjordes en omfattande restaurering, ledd av Helgo Zettervall. Han lät riva västpartiets och tornens ytterhöljen liksom det mesta av exteriörens ytbeklädnad i resten av kyrkan. Det ursprungliga handslagna teglet ersattes av maskinslaget tegel, med annan färg och struktur. Ursprungliga ytor finns dock kvar i nästan alla byggnadspartier. Nya strävbågar byggdes, och murkrönen fick gesimser och fialer. Tornen gjordes lika höga som kyrkan är lång och kröntes med de nuvarande tornspirorna, vars stommar av järn restes i snabb takt sommaren 1889. Korsmitten fick återigen en takryttare, så som den haft fram till 1702.
Zettervalls avsikt med restaureringen var att ge kyrkan en enhetlig karaktär med utgångspunkt från den franska höggotiska katedralarkitektur som präglade planen och kyrkorummet. Senare tillägg med annan karaktär, som tornens sengotiska fasader och tornhuvarna i senbarock omgestaltades därför. Restaureringsprincipens främste företrädare var Viollet-le-Duc, som restaurerat flera katedraler i Frankrike. En motsvarande restaurering hade Zettervall genomdrivit av Lunds domkyrka. När Anton Niklas Sundberg, som verkat i Lund, tillträdde som ärkebiskop förmedlade han kontakten med Zettervall, som lämnade ett första restaureringsförslag 1875.
Invändigt var de främsta förändringarna att kyrkorummet försågs med muralmålningar, att fönstren försågs med nya masverk och glasmålningar efter medeltida förebilder och att altaruppsatsen och bänkinredningen byttes ut mot en ny som till stilen anslöt till gotiken. Senare tillsatser avlägsnade, som förstärkningar av långhusets pelare. Dock bevarade man gravmonumenten med deras skilda former. Som medhjälpare hade Zettervall bland andra Emil Langlet och Agi Lindegren. För kyrkorummets utsmyckning anlitades flera unga konstnärer, som senare gjorde egen karriär under 1900-talet.
Zettervall hade för exteriörens detaljer önskat kalksten precis som i de franska katedralerna. Men av bland annat kostnadsskäl föll valet istället på det nya och i stort obeprövade materialet cement. Franska experter hade dessutom försäkrat Zettervall om att cementen med tiden skulle bilda en patina som skulle skydda mot frostsprängning och göra cementen starkare. Cementen började dock vittra och falla ner. Under 1930- till in på 1960-talen fick man därför gå in genom kyrkans huvudportal under ett skyddstak som sträckte sig en bra bit ut på Domkyrkoplan. Restaureringsprinciperna hade också redan när Zettervall påbörjade sitt arbete börjat svänga mot en större följsamhet till byggnadens förutsättningar samtidigt som synen på 1800-talets arkitektur generellt var mycket negativ vid denna tid. Under beteckningen "skyddsarbeten" förenklades fasaderna åren 1935–1953. För ledningen stod ingenjör Henrik Kreüger. På 1940-talet revs de flesta strävbågarna och ersattes med nya. De var av samma typ som kyrkan hade haft före restaureringen, men var också en del av en aldrig genomförd omvandling av domkyrkan efter förslag av arkitekten Ragnar Östberg. Från och med 1930-talet till 1970-talet diskuterades frågan om kyrkans stil och stilistiska helhet; Zettervalls nygotik stod hos antikvarier och arkitekter fortfarande lågt i kurs. Efter att flera arkitekter gjort nya förslag fick arkitekten Åke Porne i uppdrag att leda en ny restaurering enligt den försiktiga senmodernismens ideal med återknytning till den tegelgotik som före Zettervalls restaurering präglat domkyrkan fast ännu enklare och robustare och med pregnant storskaliga kantiga former. Mot detta anfördes att även Zettervalls verk var en del av byggnadens historia och att många uppsalabor var känslomässigt fästa vid sin domkyrka så som den var. Slutet blev att man åren 1972–1976 restaurerade kyrkan grundligt, men lät den i princip behålla sin form.
Kyrkolivets historia