miniatyr|300px|En dömd fånge slits i bitar av en elefant på Ceylon. Teckning från An Historical Relation of the Island Ceylon av Robert Knox (1681) Avrättning med elefant (persiska: زير پای فيل افگندن bokstavligen "att kastas under en elefants fötter") var i tusentals år en vanlig avrättningsmetod för dem som dömts till döden i södra och sydöstra Asien, främst i Indien. Indiska elefanter användes för att krossa, slita sönder eller tortera fångar vid offentliga avrättningar. De tränade djuren användes antingen för att döda offer omedelbart eller att tortera dessa under en längre tid. I kunglig tjänst representerade elefanten både härskarens absoluta makt och hans förmåga att kontrollera vilda djur.
Bruket av elefanter för att avrätta fångar förskräckte europeiska upptäcktsresande och beskrevs i många reseskildringar och levnadsteckningar från Asien. Avrättningarna förbjöds till slut av de europeiska kolonialherrarna då dessa tog kontroll över regionen under 1700- och 1800-talen. Även om detta bruk av elefanter i huvudsak förekommit i Asien har metoden ibland använts av makter kring Medelhavet, såsom Rom och Karthago. Då särskilt i samband med bestraffning av soldater som gjort myteri.
Kulturella aspekter Intelligensen, tämjbarheten och mångsidigheten hos elefanterna gav dem stora fördelar framför de vilda djur som lejon och björnar som användes som bödlar av romarna. Elefanter är mer obevekliga än hästar: även om en häst kan tränas till att storma fram i ett fältslag, så är den inte villig att trampa ner en fiendesoldat utan kliver istället över honom eller henne. Elefanter trampar däremot gärna på sina fiender, därav stridselefanters popularitet hos generaler som Hannibal. Elefanter kan tränas till att avrätta fångar på många olika sätt och kan dresseras till att förlänga offrets lidande genom att tortera sitt offer långsamt till döds eller snabbt avrätta den dömde genom att trampa sönder personens huvud. Elefanterna var vid utförandet under en förares eller mahouts kontroll; på så sätt kunde en härskare garantera en möjlighet att avbryta bestraffningen i sista minuten och därigenom visa sig barmhärtig.Allsen, sidan 156.
Skildringar av åtskilliga sådana uppvisningar av nåd finns nedskrivna från olika asiatiska kungadömen. Siams kungar tränade sina elefanter till att rulla den dömde personen ”över marken så sakta att han inte skulle skadas svårt”. Den moguliske sultanen Akbar den store sägs ha ”använt denna teknik till att pressa ’rebeller’ och mot slutet var fångarna antagligen ordentligt skrämda, och de fick behålla livhanken”. Vid ett tillfälle ska Akbar ha låtit kasta en man till elefanterna så att han fick genomlida fem dagar av sådan behandling innan han benådades.Schimmel, sidan 96. Elefanter användes ibland under ett slags mandomsprov som den dömde fången släpptes fri från om han klarade av att freda sig mot elefanten.
Bruket av elefanter på det sättet övergick den normala kungliga makten över liv och död. Elefanter har använts länge som symboler för kunglig auktoritet (och används fortfarande så på en del platser som till exempel Burma och Thailand, där vita elefanter hålls och dyrkas). Användandet av elefanter som maktmedel gav signaler om att härskaren kunde kontrollera mycket kraftfulla varelser som lydde honom fullständigt. Härskaren ansågs därmed ha en moralisk och andlig dominans över vilda djur, vilket stärkte hans auktoritet och den aura av mystik som omgav honom.
Geografisk utbredning Avrättning med elefanter har använts i många delar av världen av både västerländska och asiatiska riken. De tidigaste kända avrättningarna av detta slag förekom under klassisk tid. Avrättningsmetoden var väletablerad redan på den tiden och fortsatte att användas till en bit in på 1800-talet.
Trots att den afrikanska elefanten är betydligt större än den indiska användes den knappast, vare sig i krig eller i ceremonier, då den är mycket svårare att tämja än sin asiatiska motsvarighet. I vissa antika riken i Afrika användes visserligen elefanter, men dessa tillhörde en numera utdöd nordafrikansk underart Loxodonta (africana) pharaoensis (se artikeln om stridselefanter för en inblick). Bruket av tama elefanter har därför i stort varit begränsat till de delar av världen där indiska elefanter förekommit.
Asiatiska riken Västra Asien Under medeltiden användes avrättningar med elefanter av åtskilliga västasiatiska riken, som Bysans, hos sasaniderna, hos seldjukerna och hos timuriderna. Exempel på det är då den sassanidiske kungen Khosrau II, som hade ett harem med 3 000 hustrur och 12 000 kvinnliga slavar, krävde att få gifta sig med Hadiqah, dottern till den kristne araben Na’aman. Na’aman vägrade att släppa sin kristna dotter till en zoroastriers harem och för denna vägran trampades han till döds av en elefant.
Detta bruk verkar annars ha förekommit i delar av den muslimska mellanöstern. Rabbi Petachiah av Ratisbon, en judisk upptäcktsresande från 1100-talet, rapporterade om en sådan avrättning under sin vistelse i det Seldjuk-styrda norra Mesopotamien (dagens Irak):
Sri Lanka Elefanter användes i stor omfattning för avrättningar över hela den indiska subkontinenten och sydöstra Asien. Den engelske sjömannen Robert Knox beskrev 1681 en avrättningsmetod som han hade sett när han hölls fången på Sri Lanka. Knox beskrev elefanter som fått treeggade järn med sockel fästa på sina betar. Efter att ha spetsat offrets kropp med sina betar slet elefanten kroppen i bitar och kastade iväg den lem för lem.Knox, Robert. ”An Historical Relation of the Island Ceylon”. London, 1681.
1800-talsresenären James Emerson Tennent berättade att en ”hövding i Kandy [Sri Lanka], som hade bevittnat sådana scener, hade försäkrat oss att elefanten aldrig någon gång använde sina betar, utan satte sin fot på det värnlösa offret och plockade loss hans lemmar en efter en genom en plötslig rörelse med sin snabel.”Tennent, sidan 281. Knox's bok visar exakt denna avrättningsmetod med den välkända teckningen ”En avrättning med en elefant”.
År 1850 beskrev den brittiske diplomaten Sir Henry Charles Sirr ett besök hos en av de elefanter som använts av Sri Vikrama Rajasinha, den siste kungen i Kandy, för att avrätta brottslingar. Britterna avskaffade krossning med elefant efter att de störtat kungariket i Kandy 1815, men kungens avrättningselefant var fortfarande i livet och den kom uppenbarligen ihåg sina forna plikter. Sirr kommenterar:
Indien right|thumbnail|200px|Louis Rousselet beskrev denna avrättning i ”Le Tour du Monde” 1868. Elefanter användes som förstaval till bödlar i Indien under flera århundraden. Hinduiska och muslimska härskare lät avrätta skattesmitare, rebeller och fiendesoldater på samma sätt: ”under elefanters fötter”. Manu Smriti eller Manus lagar, nedtecknade vid ungefär år 200 e.kr. föreskrev avrättning med elefanter för ett antal brott. Om egendom stals till exempel, ”ska kungen ha varje tjuv som infångats i samband med dess försvinnande avrättad av en elefant.”Olivelle, sidan 125.
Under mogultiden, ”var det vanligt att avrätta genom att ha lagbrytaren trampad under en elefants fötter.”"Natesan, G.A. The Indian Review, sidan 160 Kapten Alexander Hamilton, beskrev 1727 hur mogulhärskaren Shah Jahan gav order om att en militär befälhavare som inte lytt order skulle föras ”till elefantgården, och där bli avrättad av en elefant, vilket räknas som en skamlig och fruktansvärd död”.Hamilton, sidan 170. Mogulkejsaren Humayun beordrade att en imam skulle krossas av elefant, då han av misstag trodde att imamen kritiserade hans styre.Eraly, sidan 45. Vissa monarker använde denna avrättningsmetod för sitt eget höga nöjes skull. Mogulhärskaren kejsar Jahangir påstås ha beordrat att ett stort antal brottslingar skulle krossas för att förnöja honom. Den franske resenären François Bernier, som bevittnade sådana avrättningar, noterade sitt missnöje över att kejsaren roades av dessa grymma bestraffningar. Krossning var dock inte den enda metoden som användes vid mogulernas elefantavrättningar; i mogulsultanatet Delhi var elefanter tränade att hacka fångar i bitar "med spetsiga skärblad monterade på sina betar".
Andra indiska stater utförde också avrättningar med elefanter. Marathaledaren Sambhaji beordrade mot slutet av 1600-talet att ett antal konspiratörer, inklusive marathatjänstemannen Anaji Datto, skulle dö på detta sätt.Eraly, sidan 479. En annan maratha-ledare, general Santaji, införde denna bestraffning för brott mot den militära disciplinen. Den samtida historikern Khafi Khan skrev att "för en bagatellartad förseelse skulle han [Santaji] kasta en man under en elefants fötter."Eraly, sidan 498
Den tidige 1800-talsförfattaren Robert Kerr minns hur kungen av Goa ”håller vissa elefanter för att avrätta missgärningsmän. När en av dessa förs fram för att avrätta en brottsling, och om dess skötare önskar att brottslingen ska avrättas snabbt, så kommer det stora kreaturet omedelbart att krossa honom till atomer under sin fot; men om det önskas tortyr, så kommer den att bryta hans lemmar en efter en, som män krossas på hjulet.”Kerr, sidan 395. Naturvetaren Georges-Louis Leclerc, Comte de Buffon minns denna flexibilitet som ett bevis för att elefanter var kapabla att "resonera mänskligt, [snarare] än enkla, naturliga instinkter".Buffon, Georges Louis Leclerc. "Natural history of man, the globe, and of quadrupeds". vol. 1. Leavitt & Allen, 1857. sidan 113.
Avrättningarna var ofta offentliga i avskräckande syfte. Därför var många av elefanterna särskilt stora; de vägde ofta mer än 9 ton. Avrättningarna var avsedda att vara fruktansvärda, och enligt vittnesmål var de oftast det. De föregicks ofta av offentlig tortyr utförd av samma elefant som sedan skulle utföra avrättningen. Ett vittnesmål om sådan tortyr och avrättning i Baroda 1814 har bevarats i Percy's Anekdoter:
Bruket av elefanter som bödlar fortsatte en bra bit in på andra halvan av 1800-talet. Under en expedition till centrala Indien 1868, beskrev Louis Rousselet hur en brottsling avrättades med hjälp av en elefant. En teckning av avrättningen visar hur den dömde tvingas ner på en plats där hans huvud sätts på en piedestal, och sedan hålls fast där medan en elefant krossar det med foten. Teckningen överfördes till en etsning i trä för att publiceras i ”Le Tour du Monde”, en vida spridd fransk tidning om resor och äventyr, samt i utländska tidningar som Harper's Weekly.Harper's Weekly, February 3, 1872
Det Brittiska imperiets ökande makt innebar slutet för avrättning med elefant i Indien. Eleanor Maddock noterade 1914 att i Kashmir efter européernas ankomst, ”är många gamla seder och bruk på väg att försvinna – och ett är det hemska bruket att avrätta brottslingar med en elefant tränad för detta och var känt under det nedärvda namnet ’Gunga Rao’."Maddock, Eleanor. "What the Crystal Revealed". American Theosophist Magazine, April to September 1914. sidan 859.
Sydostasien thumb|En kunglig vit elefant, en maktsymbol i Thailand. Det har rapporterats att elefanter ofta har använts för avrättningar i Sydostasien, och de användes i detta syfte i Burma sedan äldsta historiska tidChevers, sidan 261. likväl i kungariket Champa på den andra sidan av den indokinesiska halvön.Schafer, Edward H. "The Golden Peaches of Samarkand: A Study of T'ang Exotics". University of California Press, 1985. sidan 80. ASIN: B0000CLTET I Siam tränades elefanter att kasta de dömda upp i luften innan de blev trampade till döds. John Crawfurds journal noterar en annan metod av avrättning med elefant i kungariket Cochinkina (moderna södra Vietnam), där han tjänstgjorde som brittisk diplomat 1821. Crawfurd minns en händelse där "brottslingen är bunden vid en påle, och kungens favoritelefant rusade ner mot honom och krossade honom till döds."Crawfurd, John. "Journal of an Embassy from the Governor-general of India to the Courts of Siam and Cochin China". H. Colburn and R. Bentley, 1830. sidan 419.
Medelhavsriken