Arsenal FC är en fotbollsklubb i stadsdelen Islington i norra London, men ursprungligen grundad i stadsdelen Woolwich i sydöstra London 1886. Klubbens femstjärniga hemmaarena heter Emirates Stadium (men kallas i folkmun för Ashburton Grove) och är belägen intill den gamla arenan, Arsenal Stadium, mer känd som Highbury (vars läktare byggts om till bostadshus där fasaden har bevarats och planen är en park).
Resultatmässigt är Arsenal Londons mest framgångsrika fotbollsklubb med Tottenham Hotspur och Chelsea som främsta rivaler. Den senaste storhetsperioden har skapats under den franska tränaren Arsène Wenger. Arsenal är även en av de rikaste och mest supporterstöttade fotbollsklubbarna i världen. Forbes rankade klubben som den tionde rikaste 2024 till ett värde av 2,6 miljarder dollar.
Historia Från begynnelsen till krigstiderna (1886–1939) vänster|miniatyr|Arsenals symbol 1888–1925, med tre kanoner, vilket man tagit från Woolwich vapen. miniatyr|vänster|Arsenals spelartrupp 1888. Klubben grundades 1886 av arbetare vid den kungliga vapenarsenalen i Woolwich i sydöstra London. Klubben, som från början hette Dial Square FC, spelade sin första match den 11 december 1886 då Eastern Wanderers besegrades med 6–0. Namnet Dial Square var dock inte populärt bland klubbens medlemmar, och vid ett möte på juldagen 1886 ändrades namnet till Royal Arsenal FC. Vid detta möte bestämdes även var klubben skulle spela sina hemmamatcher och vilken färg matchtröjorna skulle ha. Den förre Nottingham Forest-spelaren Fred Beardsley skrev till sin gamla klubb för att be om hjälp. Nottingham Forest skickade då en uppsättning röda tröjor och en boll. Som hemmaarena valdes Plumstead Common, där klubben kom att spela fram till 1888 då man flyttade till Manor Ground i Plumstead. Därefter flyttade klubben till närbelägna Invicta Ground 1890 innan man återvände till Manor Ground tre år senare.
1891 blev klubben professionell och två år senare bytte man namn till Woolwich Arsenal FC. 1893 blev klubben medlem i The Football League och kom att tillbringa elva säsonger i Second Division, innan laget 1904 gick upp i First Division. Den första sejouren i högsta divisionen kom att präglas av ekonomiska svårigheter. Det faktum att Arsenal höll till i otillgängliga Plumstead gjorde att publiken inte hittade till arenan, och därmed förlorade klubben mycket pengar. Klubben var nära att gå i konkurs innan den 1910 köptes av affärsmannen Sir Henry Norris. För att öka klubbens inkomster försökte Norris slå ihop Woolwich Arsenal med Fulham, men han fick inte tillstånd till detta av ligan. 1913 valde därför Norris att flytta klubben till London Borough of Islington i norra London, och året efter ändrades klubbens namn till The Arsenal FC.
1919, samma år som klubben tog bort ordet "The" i klubbnamnet och fick sitt nuvarande namn Arsenal FC, bestämdes att First Division skulle utökas från 20 till 22 klubbar. Sista säsongen innan första världskriget hade Arsenal slutat på femteplats i Second Division, medan grannklubben Tottenham Hotspur hade slutat på tjugondeplats i First Division. Efter kontroverser med omröstning och påstådd mutning kom Arsenal upp till First Division på bekostnad av Tottenham, vilket lett till en ständig och hetsig rivalitet mellan de båda klubbarna. Arsenal har alltsedan 1919 spelat i förstadivisionen, och är därmed den klubb i England som spelat flest säsonger i rad i högsta ligan.
miniatyr|Arsenal Stadiums östra läktare, byggd 1936. 1925 fick Herbert Chapman jobbet som manager i Arsenal, vilket var inledningen på Arsenals första storhetstid. 1927 gick Arsenal för första gången till final i FA-cupen, men förlorade med 1–0 mot Cardiff City (för övrigt hittills den enda gången som ett walesiskt lag vunnit FA-cupen). 1930 vann Arsenal sin första stora titel efter seger med 2–0 i FA-cupfinalen mot Huddersfield Town. Säsongen 1930/31 blev Arsenal ligamästare för första gången efter att ha gjort 127 mål på 42 matcher, med Jack Lambert som bästa målskytt med 38 mål. Säsongen efter kom laget på andraplats i ligan och förlorade dessutom FA-cupfinalen mot Newcastle United. Sedan följde tre ligasegrar i rad åren 1933–1935. Vid denna tid hade Arsenal sju engelska landslagsspelare; Frank Moss, George Male, Eddie Hapgood, Wilf Copping, Ray Bowden, Ted Drake och Cliff Bastin.
I januari 1934 drabbades Herbert Chapman av lunginflammation och avled kort därefter. Han ersattes av George Allison, som skulle komma att stanna hos klubben i 13 år. Säsongen 1934/35 vann Ted Drake skytteligan med sina 42 mål efter att bland annat ha gjort fyra mål mot Birmingham, Chelsea, Wolverhampton och Middlesbrough plus tre hattrick. Den 9 mars 1935 kom det 73 295 åskådare till matchen mot Sunderland, vilket står sig som publikrekord på Highbury. Den 14 december samma år satte Ted Drake ett rekord som även det står sig än idag för målskyttar i engelska högstadivisionen: i bortamatchen mot Aston Villa gjorde han alla sju målen för Arsenal i en match som slutade 7–1.
1936 vann Arsenal FA-cupen för andra gången efter vinst mot Sheffield United med 1–0 (målet av Ted Drake). Säsongen 1937/38 vann Arsenal ligan för femte gången på åtta år, men detta skulle visa sig bli storhetstidens sista stora seger. 1939 satte andra världskriget nämligen stopp för ligaspelet i England. Nio spelare från Arsenal miste livet: Henry Cook, Bobby Daniel, William Dean, Hugh Glass, Leslie Lack, William Parr, Sidney Pugh, Herbie Roberts och Cyril Tooze.
1945–1986 miniatyr|Arsenal F.C. 1964 med spelare som Bob Wilson, John Barnwell och George Armstrong. Efter kriget började fotbollen i England komma igång igen på allvar. I FA-cupen 1945/46 blev Arsenal utslaget redan i tredje omgången, och då ligaspelet återupptogs säsongen 1946/47 slutade Arsenal på trettondeplats. George Allison avgick som manager och ersattes av Tom Whittaker. Året därefter vann Arsenal ligan för sjätte gången, med Ronnie Rooke som främste målskytt (33 mål). 1953 vann Arsenal ligan återigen ligan sedan laget slutat på lika många poäng som Preston North End – och ligan avgjorts genom att jämföra de båda lagens målkvot (antalet gjorda mål dividerat med antalet insläppta mål), vilket blev till Arsenals fördel med endast 99 tusendelars marginal. Mellan de båda ligasegrarna lyckades Arsenal 1950 vinna FA-cupen efter en 2–0-seger i finalen mot Liverpool.
miniatyr|Bertie Mee (1972). Hösten 1956 avled managern Tom Whittaker och Jack Crayston, som hade spelat i klubben under 1930-talet, blev manager för de närmsta två åren. Därefter tog den före detta målvakten George Swindin över, men inte heller han kunde föra laget till några titlar. 1962 anställdes den legendariske Wolverhamptonspelaren Billy Wright som manager, men spelmässigt fortsatte lagets motgångar under 1960-talet. 1966 slutade laget på fjortondeplats – den lägsta placeringen sedan 1930. Publiken minskade också; den 5 maj 1966 noterades den lägsta publiksiffran på Highbury (4 544 åskådare) då Arsenal mötte Leeds. Efter den säsongen fick Billy Wright sparken och ersattes av fysioterapeuten Bertie Mee – som förde Arsenal till final i Ligacupen både 1968 och 1969. De förlorade dock mot Leeds United respektive Swindon Town. Arsenals juniorlag hade vunnit FA Youth Cup 1966, och av spelarna i det laget kom bland andra Charlie George, Ray Kennedy och John Radford att etablera sig i A-laget under de kommande åren. Säsongen 1969/70 vann Arsenal Mässcupen (föregångaren till Uefacupen) efter finalseger mot belgiska Anderlecht (förlust 1–3 borta och vinst 3–0 hemma).
Säsongen 1970/71 vann Arsenal en så kallad "dubbel", sedan laget efter en mindre lyckad säsongsinledning lyfte sig och till slut kunde vinna sin åttonde ligatitel. Arsenal ställdes mot Liverpool i FA-cupfinalen, där Arsenal efter en mållös match under ordinarie speltid kunde vinna efter förlängning. I december 1971 värvades den förre världsmästaren Alan Ball från Everton för 220 000 pund. 1972 gick Arsenal till final i FA-cupen, men förlorade denna gång mot Leeds United, och året därpå kom Arsenal tvåa i ligan efter Liverpool. Efter två misslyckade säsonger med en sextondeplats 1974/75 och en sjuttondeplats 1975/76, avgick managern Bertie Mee och ersattes av Terry Neill. 1976 värvades Newcastles skyttekung Malcolm Macdonald för den udda övergångssumman 333 333 pund och 33 pence. Macdonald vann under sin första säsong i Arsenal skytteligan på 25 mål. Efter säsongen 1976/77 där Arsenal slutade på en åttondeplats, lämnade George Armstrong Arsenal som klubbens meste spelare genom tiderna med sina 621 matcher.
Nya unga spelare som Liam Brady, Frank Stapleton och David O'Leary kom fram under dessa år och laget gick till FA-cupfinal tre år i rad (1978, 1979 och 1980). 1978 års final förlorades med 1–0 mot Ipswich Town som då tränades av Bobby Robson. Arsenal slutade på en femteplats i ligan 1977/78 och blev utslagna av Liverpool i Ligacupens semifinal. Efter en knäskada, i en Ligacupmatch mot Rotherham i augusti 1978, fick Malcolm Macdonald avsluta sin fotbollskarriär.
I FA-cupfinalen den 12 maj 1979 besegrade Arsenal Manchester United med 3–2, efter ett avgörande mål av Alan Sunderland i 89:e minuten. I den tredje omgången hade det krävts fyra omspelsmatcher för att besegra Sheffield Wednesday. Januari 1979 var ovanligt kall, och omspelsmatcherna (som spelades på neutral plan) förlades till Filbert Street i Leicester, som var en av få arenor med spelduglig plan. Arsenals femte FA-cup vinst skulle bli managern Terry Neills enda titel med klubben. I ligan 1978/79 slutade Arsenal på sjundeplats.
Den 10 maj 1980 förlorade Arsenal FA-cupfinalen med 1–0 mot West Ham United, som då spelade i Football League Second Division, efter ett mål av Trevor Brooking. FA-cupsemifinalen mot Liverpool slutade 0–0, och det skulle krävas tre omspelsmatcher innan Arsenal stod som segrare. Detta var tidernas längsta semifinal i FA-cupens historia. Arsenal gick också till final i Cupvinnarcupen, efter att ha besegrat IFK Göteborg med 5–1 i kvartsfinalen. Finalen, som spelades mot Valencia på Heysel stadion, fyra dagar efter FA-cupfinalförlusten mot West Ham, förlorades efter en mållös match, förlängning och straffsparkar efter missar av Brady och Graham Rix. Dessutom tillkom de 42 matcherna i ligan 1979/80 där Arsenal slutade fyra, vilket innebar att Arsenal denna säsong fick spela 70 matcher på nio månader – utan att vinna någon titel.
Den 30 juli 1980 såldes Arsenals fotbollsstjärna Liam Brady till Juventus. Arsenal slutade ändå trea i ligan 1980/81 efter att varit obesegrade hela säsongen på Highbury. På sommaren 1981 var det nästa fotbollsstjärna som såldes, då Frank Stapleton gick till Manchester United. Arsenal slutade på en femteplats i ligan 1981/82, och blev samma säsong utslagna av det belgiska överraskningslaget FC Winterslag i Uefacupen.
Säsongen därpå gick det bättre i både Ligacupen och FA-cupen, då Arsenal nådde semifinal i båda, men förlorade samtliga semifinaler mot Manchester United. Resultaten i ligan blev lidande då Arsenal slutade på en tiondeplats 1982/83. Målvakten Pat Jennings blev den första fotbollsspelaren att spela tusen matcher i engelska ligan i matchen mot West Bromwich 26 februari 1983, där han även höll nollan.
Efter tio förluster på de sjutton första ligamatcherna höstsäsongen 1983, och dessutom utslaget av Division 3-laget Walsall i Ligacupen, fick managern Terry Neill slutligen sparken i december 1983. Neill ersattes av Don Howe som efter en bättre vårsäsong lyckades få Arsenal till en sjätteplats i ligan säsongen 1983/84. Tony Woodcock blev lagets bäste målskytt med totalt 23 mål varav 21 i ligan. Under Don Howes tid som manager i Arsenal slutade laget på en sjundeplats i ligan två år i rad. Howe fick avgå våren 1986.
Åren med George Graham (1986–1995) miniatyr|George Graham (1970)