Kronprins Gustaf Adolf, officiellt HM Skepp Kronprins Gustaf Adolf, i olika skrifter även titulerad Kronprins Gustav Adolf och Kronprins Gustaf Adolph, var ett linjeskepp i svenska Kungliga flottan. Hon var det först byggda av tio systerfartyg i Kronprins Gustaf Adolf-klassen, som hon bildade tillsammans med Fäderneslandet, Ömheten, Rättvisan, Dygden, Äran, Dristigheten, Försiktigheten, Manligheten och Tapperheten. Kronprins Gustaf Adolf byggdes på örlogsvarvet i Karlskrona efter ritningar av skeppsbyggmästare Fredrik Henrik af Chapman, och sjösattes den 6 november 1782. Skeppet förde en bestyckning av sammanlagt 60 kanoner av olika storlekar, uppställda på två batteridäck.

Kronprins Gustaf Adolf fick en kort men tämligen händelserik karriär. Fartyget ingick i en svensk flotteskader, som i inledningsskedet av Gustav III:s ryska krig 1788–1790, skickades till Finska viken, för att anfalla den ryska huvudstaden Sankt Petersburg. Den 17 juli möttes de svenska och ryska flottorna i sjöslaget vid Hogland. Kronprins Gustaf Adolf seglade då sist i den svenska slaglinjen, och spelade en betydelsefull roll vid erövrandet av det ryska linjeskeppet Vladislaff. Efter slaget avdelades skeppet tillsammans med en mindre svensk flottavdelning, att rekognosera i vattnen söder om Helsingfors. På morgonen den 6 augusti överrumplades den svenska eskadern av överlägsna ryska styrkor. Kronprins Gustaf Adolf försökte undkomma, men gick på grund vid ön Gråhara strax söder om fästningen Sveaborg. Grundstötningen var så kraftigt att ett hål slets upp i kölen så att krutförrådet fylldes med vatten. Skeppet tvingades stryka flagg, varpå hela besättningen togs som krigsfångar. Därefter antände ryssarna Kronprins Gustaf Adolf, som efter ett tag exploderade och sjönk.

1995 återfanns Kronprins Gustaf Adolfs vrak på cirka 20 meter djup. Vid marinarkeologiska undersökningar utförda under ledning av Helsingfors Sjöfartsmuseum 1997–2000, påträffades en stor mängd föremål, däribland flera ankare samt ett stort antal kanoner, av vilka två stycken har bärgats och konserverats. Sedan 2000 är vrakplatsen en öppen undervattenspark för sportdykare. Besökare har möjlighet att bekanta sig med platsen genom att följa en repstig under vattnet. Utefter leden finns tavlor med information om vraket och dess historiska betydelse.

Bakgrund Gustav III:s oblodiga revolution den 19 augusti 1772, inledde den gustavianska epoken i Sveriges historia. Den föregående frihetstiden hade på flera sätt varit en svaghetsperiod för riket, präglad av ständiga politiska strider och en utbred korruption. Under frihetstiden utövade Ryssland ett starkt politiskt inflytande över Sverige, bl.a. genom mutor till svenska riksdagsmän. På 1760-talet hade det t.o.m. diskuterats i ledande ryska kretsar att göra Sverige till en vasallstat. miniatyr|240x240px|Gustav III i Svärdsordens dräkt. Porträtt av Carl Fredric von Breda. Nationalmuseum. Det ryska inflytandet mildrades efter 1772, men Rysslands kejsarinna Katarina II hyste planer att återställa det gamla svenska statsskicket, och i förbund med Sveriges andra fiende Danmark-Norge inringade hon riket. Gustav III såg det som sin huvuduppgift som regent att trygga Sveriges oberoende, om nödvändigt med militära medel. Kungen ansåg att en militär aktion mot Danmark var att föredra framför ett krig mot det starkare Ryssland. Genom att erövra Norge hoppades han kunna bryta den dansk-ryska blockaden. Gustav III igångsatte en upprustning av det försummade försvaret för att vinna handlingsfrihet. Krigsmaktens materiel förstärktes, nya vapen anskaffades, artilleriet fick nya kanoner, fästningarna vid östgränsen bestyckades och fler soldater rekryterades och övades.

Flottan i synnerhet blev föremål för kungens intresse. Det svenska sjöförsvaret omfattade under 1700-talets senare hälft två olika beståndsdelar, den sjögående örlogsflottan, uppgjord av linjeskepp och fregatter, samt skärgårdsflottan eller arméns flotta, vars fartygsbestånd bestod av grundgående kanonslupar och kanonjollar. Vid Gustav III:s trontillträde 1771 var örlogsflottans tillstånd på flera sätt otillfredsställande. Av 31 linjeskepp och fregatter befann sig bara 11 i tjänstdugligt skick, medan återstående var i behov av mer eller mindre omfattande reparationer. Flera av fartygen var också mycket gamla och av föråldrad konstruktion. Det äldsta linjeskeppet var sjösatt 1686, den äldsta fregatten 1745 och sedan 1764 hade inga nya linjeskepp byggts.

Följande en begränsad nybyggnation av linjeskepp under 1770-talet, gav riksdagen i juni 1780 sitt godkännande till en ambitiös marin upprustningsplan, framtagen av flottornas överbefälhavare generalamiral Henrik af Trolle, i samarbete med skeppsarkitekten Fredrik Henrik af Chapman. Målet var att åstadkomma en enhetlig linjeflotta av 21 stycken 60-kanonskepp, kompletterade med 15 större och sex mindre fregatter. Upprustningen beräknades vara genomförd till 1788.Halldin, Gustaf, "Skeppsbyggnad och sjökrigsmateriel under perioden 1771–1814" i Lybeck 1943, s. 344

Konstruktion I slutet av 1700-talet utgjorde linjeskeppen stommen i de större örlogsflottorna. Namnet linjeskepp kommer av den s.k. linjetaktiken, som innebar att amiralerna grupperade sina fartyg i räta kolonner för mot akter, så att batteridäckens kanoner fritt skjutfält. Linjeskeppen hade i regel två eller tre fullständiga kanondäck med en total bestyckning på mellan cirka 50 och 120 kanoner. Generellt sett var svenska linjeskepp något mindre än exempelvis franska och brittiska, på grund av de särskilda krav på storlek och djupgående som ställdes i de relativt grunda vattnen i Östersjön.

Skrov och rigg Samtliga av fartygen 1780 års flottbyggnadsprogram konstruerades av Fredrik Henrik af Chapman, vilken 1781 gjordes ansvarig för skeppsbyggeriet i Karlskrona. Med Kronprins Gustaf Adolf och hennes systrar ville Chapman åstadkomma välseglande linjeskepp, besittande stor eldkraft. Fartygen utformades att vara slagkraftiga nog att utkämpa artilleridueller på slaglinje enligt traditionell praxis, samtidigt som de gjordes tillräckligt grundgående för operationer i kustnära vatten, i samverkan med skärgårdsflottans enheter.Halldin, Gustaf, "Skeppsbyggnad och sjökrigsmateriel under perioden 1771–1814" i Lybeck 1943, s. 341

Till sin konstruktion var Kronprins Gustaf Adolf-klassen en utveckling av Chapmans närmast föregående linjeskepp Wasa (sjösatt 1778). Skrovkonstruktionen gjordes 19 meter längre än föregångaren, samt fick ett något skarpare akterskepp, men hade i övrigt likartade dimensioner.Halldin, Gustaf, "Skeppsbyggnad och sjökrigsmateriel under perioden 1771–1814" i Lybeck 1943, s. 347 Linjeskeppet byggdes helt av ek, och var 49,30 meter långt i vattenlinjen, 13,59 meter brett, med ett djupgående vid full lastning på 5,79 meter.Halldin, Gustaf, "Skeppsbyggnad och sjökrigsmateriel under perioden 1771–1814" i Lybeck 1943, s. 348 Deplacementet har i runda tal uppskattats till 2 000 ton. centrerad|miniatyr|330x330px|Genomskärning av Kronprins Gustaf Adolf med text på svenska, finska och engelska. Finlands sjöhistoriska museum. Skrovet hade två fullständiga batteridäck med portar i bredsidorna för sammanlagt 52 kanoner. För att förbättra sjövärdigheten placerade Chapman det lägsta kanondäcket mycket högt upp i skrovet, så att dess portar kunde hållas öppna längre i grov sjö än på samtida utländska skepp. Förutom kanondäcken rymde skrovet fyra nivåer, inklusive tre däck. Nederst, under vattenlinjen, låg hålskeppet. Denna del av fartygen användes som lastutrymme för ammunition och proviant. Därefter kom trossdäcket vilket delvis fyllde samma funktion, och sedan de två batteridäcken.Halldin, Gustaf, "Skeppsbyggnad och sjökrigsmateriel under perioden 1771–1814" i Lybeck 1943, s. 351 Längst akterut på övre batteridäck låg fartygschefens kajuta. Det nedre batteridäcket var heltäckt, och det övre öppet i mitten till en stor del av sin längd. I stävarna täcktes däcket av två mindre däck, backdäcket i fören och skansdäcket i aktern. Sedan Wasa fått kritik för sina låga brädgångar, som flottan ansåg vara otillräckliga för besättningens skydd, konstruerade Chapman de nya skeppen med något högre relingar.Halldin, Gustaf, "Skeppsbyggnad och sjökrigsmateriel under perioden 1771–1814" i Lybeck 1943, s. 347–348 Detta medgav att ett gångbord om tre plankors bredd installerades längs varje fartygssida. Gångborden band samman däcken i för och akter, samt medgav besättningen snabb passage mellan skeppets olika delar.

Kronprins Gustaf Adolf förde en fullständig segelrigg på tre master. Stormasten var linjeskeppets högsta och kraftigaste mast. Därefter kom fockmasten i fören och mesanmasten i aktern. I galjonen satt ett bogspröt. Varje mast stöttades i långskeppsriktningen av kraftiga trossar, s.k. stag, och i tvärskeppsriktningen av vant, vilket var en slags repstegsliknande stag, som användes av besättningen för att klättra upp i riggen. I mitten av varje mast fanns en utkiksplattform, s.k. märs. I strid kunde märsarna utnyttjas som plattformar för prickskyttar. Linjeskeppets segelyta uppgick till ungefär 2 000 kvadratmeter, vilket i gynnsam vind gav en fart av åtta knop. Varje fartyg i Kronprins Gustaf Adolf-klassen förde med sig ett antal skeppsbåtar för olika uppgifter; en slup, en barkass och en jolle.Halldin, Gustaf, "Skeppsbyggnad och sjökrigsmateriel under perioden 1771–1814" i Lybeck 1943, s. 350 Båtarna hade sin plats i det öppna utrymmet på övre batteridäck mellan fock- och stormasterna.

Utsmyckning och färgsättning Ännu i slutet av 1700-talet var det vanligt att örlogsfartyg försågs med snidade dekorationer i galjonen och på akterspegeln, även om utsmyckningen var av enklare slag än exempelvis under 1600-talet. Via en bevarad konstruktionsmodell av Kronprins Gustaf Adolf, som finns på Marinmuseum i Karlskrona, är det möjligt att få en helhetsbild av hur utsmyckningen såg ut.Halldin, Gustaf, "Skeppsbyggnad och sjökrigsmateriel under perioden 1771–1814" i Lybeck 1943, s. 353 Fartygets ornament influerades starkt av den nyklassicistiska gustavianska stil som var populär i slutet av 1700-talet. miniatyr|200x200px|Denna teckning av modellen av Kronprins Gustaf Adolf som finns på Marinmuseum ger en god bild av hur skeppets akterspegel var utsmyckad. Observera även akterspegelns bredd i förhållande till skrovet. På Kronprins Gustaf Adolf-klassen var låringsgallerierna direkt anslutna till akterspegeln, vilken därigenom blev betydligt bredare än skrovet. Spegeln upptogs av en rad med fyra rektangulära fönster som vette in mot kajutan. Fönsterraden kröntes av ett ramverk av akantusslingor, voluter, palmetter, festonger och krönta vapenkartuscher med det svenska riksvapnet. I mitten ovan fönstren fanns en stor, medaljformad kartusch med formen av ett barnhuvud. Fönstren flankerades på båda sidor av paneler med snidad dekor av antika rustningar, inramade av pilastrar, med formen av fascesknippen. Spegeln avslutades nedtill av en av en bård med festonger. I mitten under fönstren satt en bred inskriftstavla med fartygets namn angivet i versaler.

Vid sidan av akterspegelns ornament var galjonsfiguren skeppets mest framträdande skulptur. Kronprins Gustaf Adolfs galjonsbild har inte bevarats, och dess exakta utseende är okänt. Det är dock sannolikt att fartyget likt systerskeppen försågs med en helfigursbild, möjligen av en figur från antik eller nordisk mytologi. Galjonsfigurerna till Kronprins Gustaf Adolf-skeppen snidades av amiralitetsbildhuggare Johan Törnström. Till sin hjälp hade han bildhuggaren Peter Sundberg, som tillverkade dekoren till skeppens akterspeglar och sidogallerier. Kronprins Gustaf Adolfs galjonsfigur var leveransklar våren 1783. För sitt arbete erhöll Törnström 333 riksdaler i arvode.