Dront (Raphus cucullatus) är en utdöd flygoförmögen fågel som var endemisk för ön Mauritius, öster om Madagaskar i Indiska oceanen. Drontens närmsta släkting var den likaså utdöda rodriguessolitären, och dessa två arter anses nu vara en del av familjen duvor. Den närmaste nu levande släktingen är nikobarduvan. Länge trodde man att det även förekommit en vit dront på den närliggande ön Réunion, men detta bedöms idag härröra från sammanblandningar med solitäribisen tillsammans med målningar av vita dronter.
Subfossila lämningar visar att dronten var ungefär en meter hög och kan ha vägt 10–18 kg i vilt tillstånd. Drontens utseende finns bara bevarad i teckningar, målningar och nedskrivna beskrivningar som alla härstammar från 1600-talet. Då dessa varierar kraftigt och bara ett fåtal bedöms ha skapats utifrån levande specimen är fågelns exakta utseende oklart och lite är känt om dess beteende. Även om dronten har beskrivits som fet och klumpig så bedöms den idag ha varit mycket välanpassad till sitt ekosystem. Den har avbildats med gråbrun fjäderdräkt, gula ben, en kort spretig stjärt, med grått fjäderlöst huvud och gulgrönsvart näbb. Den svalde små stenar, så kallade gastroliter för att underlätta matsmältningen och dess föda tros bland annat ha bestått av frukt. Drontens främsta habitat bedöms ha varit skogarna i de torrare kustområdena på Mauritius. En källa hävdar att kullen bara bestod av ett ägg. Dess flygoförmåga tros ha utvecklats genom god tillgång på föda i kombination med få predatorer på ön.
Den första skriftliga källa som nämner dronten härstammar från 1598 och holländska sjömän. Under följande år jagades fågeln av sjömän och invasiva arter, samtidigt som dess livsmiljö förstördes. Den sista allmänt accepterade observationen av en dront skedde 1662. Utrotningen uppmärksammades inte omedelbart och vissa ansåg att fågeln var en myt. På 1800-talet genomfördes vetenskapliga studier på en liten mängd kvarlevor från fyra specimen som hade förts till Europa i början av 1600-talet. Bland dessa ett torkat huvud, vilket är den enda kända kvarvarande mjukvävnaden av dront. Sedan dess har en stor mängd subfossiler samlats in på Mauritius, främst från sumpmarken Mare aux Songes.
Drontens utdöende skedde mindre än ett sekel efter dess upptäckt och riktade ett nyfött fokus på människans ansvar i arters försvinnande. Dronten blev än mer känd genom sin roll i berättelsen om "Alice i underlandet" och har sedan dess blivit en fixstjärna inom populärkulturen, ofta som symbol för utrotningshotade arter men även för det förlegade och omoderna.
Systematik thumb|left|alt=Skalle och käke av dront i en vitrin|Det var studier av skallen på Köpenhamns zoologiska museum som ledde till att dronten klassificerades som en duva 1842. Dronten har av tidiga vetenskapsmän beskrivits som en liten struts, en rall, en albatross eller en gam. År 1842 föreslog den danska zoologen Johannes Theodor Reinhardt att dronten var en marklevande duva, vilket han baserade på studier av en skalle som han funnit i samlingarna på Statens Naturhistoriske Museum i Köpenhamn. Denna slutsats möttes först av hån, men stöddes senare av de båda engelska naturvetarna Hugh Edwin Strickland och Alexander Gordon Melville i deras monografi The Dodo and Its Kindred från 1848, där de försökte särskilja myterna från verkligheten vad gällde arten. Efter att ha dissekerat det bevarade huvudet och tarsen från ett specimen som redan då fanns vid Oxford University Museum of Natural History och sedan jämfört resultatet med de fåtal tillgängliga kvarlevor av rodriguessolitären (Pezophaps solitaria) drog de slutsatsen att de båda var närbesläktade. Strickland menade att trots att de inte överensstämde helt, så delade deras tarser flera signifikanta drag som annars bara var kända från duvor. thumb|Skiss av huvudet på Oxford University Museum of Natural History före dissektionen 1848. Strickland och Melville hävdade att dronten anatomiskt hade flera likheter med duvorna. De pekade bland annat på att näbben har en mycket begränsad keratiniserade del, med långa, smala och bara grundläggande delar, och att andra duvor också har naken hud runt ögonen vilket nästan sträcker sig ned till näbben, precis som hos dronten. Pannan är hög i förhållande till näbben och de två hålorna, som fungerar som näsborrar är placerade långt ned på mitten av näbben och är omgärdade av hud, en kombination som annars bara förekommer hos duvorna. Drontens ben påminner generellt mer om benen hos marklevande duvor än hos någon annan typ av fågel, både vad gäller fjäll och skelettdetaljer. Avbildningar som beskrev dess stora kräva indikerade också ett släktskap med duvorna, där detta är mer framträdande än hos några andra fåglar. Duvor lägger generellt små kullar och dronten sägs ha lagt ett ägg per häckning. Precis som hos duvorna saknar näsborrarna plogben och septum nasi, i övrigt finns det likheter vad gäller underkäke, kindben, gommen och hallux. De främsta anatomiska skillnaderna hos dronten i förhållande till andra duvor är dess proportionellt små vingar och stora näbb i förhållande till det övriga kraniet.
Under 1800-talet klassificerades många andra fågelarter också som dronter, däribland rodriguessolitären och solitäribisen, som Didus solitarius respektive Raphus solitarius, (där Didus och Raphus var släktnamn som användes av olika auktoriteter för att beskriva dronten vid den här tiden). En otypisk beskrivning från 1600-talet av en dront, tillsammans med ben från en rodriguessolitär, gjorde att Abraham Dee Bartlett 1852 beskrev en helt ny art, Didus nazarenus. Idag är detta namn en synonym till rodriguessolitären. Enkla teckningar av rödrallen, som också förekom på Mauritius missförstods också för att vara dronter och gavs namnen Didus broeckii och Didus herberti.
Under många år placerades rodriguessolitären och dronten i den egna familjen Raphidae, tidigare Dididae, eftersom dess exakta släktskap med duvorna var oklart. De båda arterna har även placerats i var sin monotypisk familj, Raphidae och Pezophapidae, eftersom deras likheter bedömdes härröra från konvergent evolution. Utifrån osteologiska studier och DNA-analyser har man senare placerat de två arterna i den egna underfamiljen Raphinae, som i sin tur placeras inom familjen duvor (Columbidae).
Evolution thumb|Litografi från 1848 av tarsen vid Oxford University Museum of Natural History, som användes för genetiska studier. År 2002 analyserade den amerikanska genetikern Beth Shapiro, tillsammans med kollegor, för första gången DNA från dront. Jämförelser av mitokondriellt cytochrome b och 12S rRNA-sekvenser, som isolerats ur tarsen från Oxfordspecimentet och ett lårben från rodriguessolitären bekräftade deras nära släktskap och placerade dem i familjen Columbidae. Studien visade att den sydostasiatiska nikobarduvan (Caloenas nicobarica) är deras närmsta levande släkting, följt av kronduvorna på Nya Guinea i släktet Goura, och den ytligt liknande tandduvan (Didunculus strigirostris) på Samoa. Denna klad består främst av marklevande duvor endemiska för olika öar. Följande kladogram presenterar förhållandena mellan drontens närmsta släktingar inom Columbidae, baserat på Shapiro et al., 2002:
Ett liknande kladogram publicerades 2007, där Goura och Dicunculus bytte plats och även inkluderade fasanduva (Otidiphaps nobilis) och gladiatorduva (Trugon terrestris) i nederdelen av kladen. DNA:et som användes i studien hämtades ur Oxford-specimentet, och eftersom detta material är degraderat, och inget användbart DNA kan utvinnas ur subfossiler, så behöver dessa slutsatser oberoende verifieras. Utifrån ekologi och morfologi förslog Jolyon C. Parish att dronten och rodriguessolitären placeras i underfamiljen Gourinae tillsammans med duvorna inom Goura och andra, vilket överensstämmer med slutsatserna av de genetiska studierna. År 2014 genomfördes DNA-studier utifrån det enda kända speciementet av den utdöda liverpoolduvan (Caloenas maculata), vilket indikerade att dess närmsta levande släkting är nikobarduvan och därmed även är besläktad med dronten och rodriguessolitären. thumb|Nikobarduvan är drontens närmsta levande släkting.
Studien från 2002 indikerar att dronten och rodriguessolitären evolutionär skiljde sig åt kring gränsen mellan paleogen och neogen. Ögruppen Maskarenerna (Mauritius, Réunion och Rodrigues), har vulkaniskt ursprung och är yngre än 10 miljoner år gamla. Detta antyder att båda arterna förmodligen var förmögna att flyga under lång tid efter att deras utvecklingslinjer hade delats upp. I studien placeras nikobarduvan och liverpoolduvan i basen på utvecklingslinjen som leder till Raphinae, vilket indikerar att de flygoförmögna arterna inom underfamiljen härstammar från arter som kunde flyga, var delvis markbundna och bodde på öar. Detta styrker hypotesen att dessa förfäder nådde Maskarenerna genom att förflytta sig via öar, med sitt ursprung i södra Asien. Frånvaron av konkurrerande gräsätande däggdjur på öarna gjorde att dronten och rodriguessolitären kunde utvecklas till att bli så stora, så kallad ögigantism, och förlora sin flygförmåga. Trots att de hade en annan skallmorfologi och utvecklat anpassningar för deras större storlek så behöll de många anatomiska likheter med mindre flygoförmögna duvor. En annan stor flygoförmögen duva, fijijätteduva (Natunaornis gigoura), som beskrevs 2001 utifrån subfossilt material var bara något mindre än dronten och rodriguessolitären och tros också ha varit besläktad med kronduvorna.
Etymologi left|thumb|alt=Målning av en skog full med fåglar, däribland en dront|Landskap med fåglar (1628) av Roelant Savery, med en dront i nedre högra hörnet. Ett av de första namnen på fågeln var det holländska "Walghvogel", som först är känt från den holländska viceamiralen Wybrand van Warwijcks loggbok. Han besökte Mauritius 1598 under den andra holländska expeditionen till Indonesien. Walghe betyder ungefär "smaklös" eller "äcklig" och vogel betyder "fågel". Trivialnamnet översattes av Jakob Friedlib till Walchstök eller Walchvögel på tyska. Warwijcks ursprungliga holländska text är försvunnen, men en engelsk översättning finns kvar:
thumb|alt=Enkel skiss av tre fåglar på marken, med texten "en kakadua, en höna, en dront"|Skiss från 1634 av Sir Thomas Herbert, föreställande en korppapegoja ("Cacato"), en röd rall ("Hen") och en dront ("Dodo"). En annan källa från samma resa hävdar att portugiserna kallade dem för pingviner. Ordet behöver inte nödvändigtvis härröra från pingviner, utan från pinion, vilket är en referens till deras små vingar. Besättningen på den holländska båten Gelderland kallade 1602 fåglarna för Dronte, som betyder "svullen", ett trivialnamn som fortfarande används på flera språk, däribland svenska. Samma besättning kallade dem även för "griff-eendt" och "kermisgans", vilket refererar till fjäderfä som man göder inför Kermesse ("kyrkomässan") i Amsterdam, en högtid som inföll dagen efter att de ankrat vid Mauritius.