miniatyr|Julie Andrews och Rex Harrison i originaluppsättningen på Broadway 1956.
My Fair Lady är en amerikansk musikal/operett från 1956 av Frederick Loewe (musik) och Alan Jay Lerner (text), baserad på Bernard Shaws pjäs Pygmalion. Musikalen följer, förutom tillägget av ett antal musiknummer, i vissa avsnitt pjäsen nästan replik för replik – men den innehåller också helt nyskrivna passager och ett par större ändringar, i synnerhet den berömda justeringen av slutet.
Handlingen rör sig kring den cockneypratande blomsterflickan Eliza Doolittle i början av 1900-talet. För att komma upp sig i livet tar hon privata tallektioner av fonetikprofessorn Henry Higgins. I originaluppsättningarna på Broadway och i London spelades rollerna av Rex Harrison och Julie Andrews.
Musikalens premiär på Broadway 1956 blev både en kritikerhyllad och publik framgång. Den satte rekord som den flest spelade uppsättningen alla kategorier på Broadway. My Fair Lady sattes senare upp i London med lika stor succé och följdes av en lika populär filmatisering, My Fair Lady, samt otaliga uppsättningar runt om i världen. Den har kallats för den "perfekta musikalen".See, e.g., Steyn, Mark. Broadway Babies Say Goodnight: Musicals Then and Now, Routledge (1999), s. 119
Historia I mitten av 1930-talet köpte filmproducenten Gabriel Pascal filmrättigheterna till flera av George Bernard Shaws pjäser, däribland Pygmalion. Men Shaw, som hade haft dåliga erfarenheter med Chokladsoldaten (en wieneroperett byggd på hans pjäs Arms and the Man), vägrade ge tillstånd att omvandla Pygmalion till en musikal. Efter Shaws död 1950 bad Pascal librettisten Alan Jay Lerner att skriva librettot. Lerner gick med på detta och tillsammans med sin kompanjon Frederick Loewe påbörjades arbetet. Men de insåg snart att pjäsen motsatte sig flera av de oskrivna reglerna för en musikal: huvudhandlingen var ingen kärlekshistoria, det fanns ingen sidohandling eller kompletterande kärlekshistoria och det fanns ingen utrymme för ensemblespel.Lerner, s. 36. Librettisten Oscar Hammerstein II, som tillsammans med Richard Rodgers också hade försökt sig på att göra en musikal av Pygmalion men fått ge upp, sa till Lerner att det var omöjligt att omvandla pjäsen till en musikal. Lerner och Loewe övergav projektet i två år.Lerner, s. 38.
Under denna tid avbröts samarbetet mellan Lerner och Loewe, och Pascal dog. Lerner hade försökt sig på att göra en musikal av Knallhatten då han läste Pascals dödsruna och kom att tänka på Pygmalion igen.Lerner, s. 39. Efter att han hade återförenats med Loewe föll bitarna på plats. De till synes oöverstigliga hindren som hade stått i deras väg två år tidigare försvann då de insåg att pjäsen egentligen fordrade få ändringar (enligt Lerner) förutom "tillägget av handling mellan pjäsakterna".Lerner, s. 43–44. De satte igång med att skriva verket. Chase Manhattan Bank var i besittning av Pascals tillgångar och musikrättigheterna till Pygmalion efterfrågades av såväl Lerner och Loewe samt Metro-Goldwyn-Mayer vars chefer sa till Lerner att överge alla planer på att utmana företaget. Loewe sa "Vi skriver showen utan rättigheterna och när den tiden kommer för dem att avgöra vem som ska ha rättigheterna kommer vi ha ett så stort försprång före alla andra att de kommer bli tvingade att ge oss rättigheterna."Lerner, s. 47. Lerner och Loewe arbetade i fem månader med att anställa tekniska medarbetar och göra rollbesättningar. I slutändan gav banken dem de musikaliska rättigheterna.
Lerner fastnade för titeln My Fair Lady som dels var Shaws undertitel för Pygmalion (Fair Eliza), dels slutraden i varje vers av barnramsan "London Bridge Is Falling Down"London Bridge is falling down, Falling down, falling down. London Bridge is falling down, My fair lady.. Då Lerner erinrade sig att George Gershwins musikal Tell Me More från 1925 hade haft titeln My Fair Lady i landsortsuppsättningarna, samt haft ett musiknummer med samma titel, ringde han till Gershwins bror Ira för att förvarna honom om användandet av titeln.
Noël Coward fick först erbjudandet att spela Henry Higgins men tackade nej och tipsade producenterna om Rex Harrison.Morley, Sheridan. A Talent to Amuse: A Biography of Noël Coward, s. 369, Doubleday & Company, 1969. Efter många förhandlingar accepterade Harrison rollen. Mary Martin var också ett tidigt förslag för rollen som Eliza Doolittle men tackade också nej."Extravagant Crowd: Mary Martin" , Beinecke Library, Yale University, accessed December 9, 2011. Den unga aktrisen Julie Andrews "upptäcktes" och fick rollen som Eliza efter det att Lerner och Loewe hade sett henne i hennes debut på Broadway i musikalen The Boy Friend. Moss Hart gick med på att regissera efter att endast ha hört två sånger. De erfarna musikerna Robert Russell Bennett och Philip J. Lang fick uppdraget att göra musikarrangemangen och showen började repeteras.
Musikalen innehåller flera scener som Shaw ursprungligen hade skrivit speciellt för 1938 års filmatisering av pjäsen, Pygmalion, däribland ambassadörsbalen och filmens slut snarare än Shaws pjässlut. Affischen till musikalen ritades av Al Hirschfeld där Shaw avbildas som en himmelsk dockmakare som drar i Henry Higgins trådar som i sin tur försöker kontrollera Eliza Doolittle.
Uppsättningar Originaluppsättningen på Broadway
Musikalen sattes först upp på prov på Shubert Theatre i New Haven. Vid den första förhandsvisningen deklarerade Rex Harrison, som var ovan vid att sjunga inför en orkester, "att han inte under några omständigheter skulle spela den kvällen... med de där 32 inkräktarna i orkesterdiket".Lerner, s. 104. Han låste in sig i sin loge och kom ut först när det återstod mindre än en timme till ridån gick upp. Alla medverkande hade skickats hem men fick order om att inställa sig och premiären blev en succé.Schreiber, Brad. Stop the show!: a history of insane incidents and absurd accidents in the theater (2006), Thunder's Mouth Press, , s. 137–138. My Fair Lady spelades sedan i fyra veckor på Erlanger Theatre i Philadelphia med start den 15 februari 1956.
Den riktiga premiären ägde rum den 15 mars 1956 på Mark Hellinger Theatre i New York. Senare flyttades den till Broadhurst Theatre och sedan till The Broadway Theatre där den lades ned den 29 september 1962 efter 2717 föreställningar, vilket då var ett rekord i antal spelade föreställningar på Broadway. Moss Hart regisserade och Hanya Holm koreograferade. Förutom stjärnorna Rex Harrison, Julie Andrews och Stanley Holloway bestod originaluppsättningen av Robert Coote, Cathleen Nesbitt, John Michael King och Reid Shelton.Suskin, Steven. "'My Fair Lady', 1956, 1976, and 1981"Show tunes: the songs, shows, and careers of Broadway's major composers (2010, 4ed.), Oxford University Press, , p. 224. Harrison ersattes av Edward Mulhare i november 1957 och Sally Ann Howes ersatte Andrews i februari 1958.Vallance, Thomas. "Obituary: Edward Mulhare" The Independent (UK), May 27, 1997."A Fiery 'Fair Lady' Takes Over"Life Magazine, March 3, 1958, p. Front Cover, 51–54.
LP-inspelningen av Broadwayföreställningen släpptes den 2 april 1956 och blev det mest sålda albumet i USA 1956."Billboard Albums, 'My Fair Lady'", Allmusic.com, accessed December 5, 2011.
Originaluppsättningen i London Uppsättningen i West End hade premiär den 30 april 1958 på Drury Lane Theatre där den spelades i fem och ett halvt år (2281 föreställningar). Harrison, Andrews, Coote och Holloway repriserade alla sin roller."My Fair Lady Facts" , Myfairladythemusical.com, accessed December 5, 2011. Harrison lämnade föreställningen i mars 1959, följd av Andrews i augusti 1959 och Holloway i oktober 1959.
Huvudroller och rollbesättningshistoria Karaktär Broadway(1956) West End(1958) Broadway(1976) West End(1979) Broadway(1981) Broadway(1993) West End(2001) Hollywood Bowl(2003) Broadway(2018) Eliza Doolittle Julie Andrews Christine Andreas Liz Robertson Nancy Ringham Melissa Errico Martine McCutcheon Melissa Errico Lauren Ambrose Henry Higgins Rex Harrison Ian Richardson Tony Britton Rex Harrison Richard Chamberlain Jonathan Pryce John Lithgow Harry Hadden-Paton Alfred P. Doolittle Stanley Holloway George Rose Peter Bayliss Milo O'Shea Julian Holloway Dennis Waterman Roger Daltrey Norbert Leo Butz Mrs. Higgins Cathleen Nesbitt Zena Dare Brenda Forbes Anna Neagle Cathleen Nesbitt Dolores Sutton Caroline Blakiston Rosemary Harris Diana Rigg Överste Hugh Pickering Robert Coote Richard Caldicot Jack Gwillim Paxton Whitehead Nicholas Le Prevost Paxton Whitehead Allan Corduner Freddy Eynsford-Hill John Michael King Leonard Weir Jerry Lanning Peter Land Nicholas Wyman Robert Sella Mark Umbers Kevin Early Jordan Donica Mrs. Pearce Philippa Bevans Betty Woolfe Sylvia O'Brien Betty Paul Marian Baer Glynis Bell Patsy Rowlands Lauri Johnson Linda Mugleston Zoltan Karpathy Christopher Hewett Max Oldaker John Clarkson Kalman Glass Jack Sevier James Young Sevan Stephan Manu Narayan
Handling Se även Pygmalion (pjäs) Handlingen kretsar liksom i pjäsen runt den excentriske fonetikprofessorn Henry Higgins, som slår vad om att han kan förvandla den smutsiga blomsterflickan Eliza Doolittle till en fin dam, genom att ersätta hennes extrema Cockneydialekt, med en aristokratisk. Experimentet lyckas, men råkar bryta ner Eliza till grunden, eftersom Higgins visserligen arbetat om hennes dialekt, men missat att hon samtidigt också utvecklats som person – och fortsätter behandla henne som försöksmaterial. Pjäsen är en skarp satir över ytlighetsfixeringen hos den dåtida överklassen.
Ändringen av slutet Shaw hade hela tiden avsett att Eliza skulle lämna Higgins i slutet av Pygmalion, för att gifta sig med den enfaldige Freddy Eynsford-Hill, men fann att många gärna ville tolka slutet annorlunda. I den brittiska filmatiseringen av Pygmalion 1938 ändrades slutet så att Eliza fick återvända till Higgins i en tillagd scen. Härifrån kommer också den berömda slutrepliken ("var fan är mina tofflor?"), som visar att Higgins trots allt inte ändrat inställning om henne. Shaw reagerade starkt mot ändringen i filmen, och tog sig för att skriva ett efterord i en ny utgåva av pjäsen där han förklarar att brytningen är definitiv och att Eliza gifter sig med Freddy."[...] This being the state of human affairs, what is Eliza fairly sure to do when she is placed between Freddy and Higgins? Will she look forward to a lifetime of fetching Higgins's slippers or to a lifetime of Freddy fetching hers? There can be no doubt about the answer. Unless Freddy is biologically repulsive to her, and Higgins biologically attractive to a degree that overwhelms all her other instincts, she will, if she marries either of them, marry Freddy. And that is just what Eliza did. [...]" (Läs hela efterordet här).
En framgångssaga Föreställningen, som hade premiär den 15 mars 1956, blev en långkörare på Broadway 1956-1962 och i London från 1958. I bägge uppsättningar gjordes huvudrollerna som Henry Higgins, Eliza Doolittle och hennes far Alfred P. Doolittle av Rex Harrison och Julie Andrews respektive Stanley Holloway. Rekordlång speltid fick musikalen också på Oscarsteatern i Stockholm 1959-61 med Jarl Kulle och Ulla Sallert i huvudrollerna. Även Stora Teatern i Göteborg, Riksteatern, Nöjesteatern i Malmö och Östgötateatern i Norrköping har haft stora framgångar med musikalen. Den filmades 1964 med Harrison och Holloway men med Andrews utbytt mot den då mer kända Audrey Hepburn, se My Fair Lady (film).
My Fair Lady i Norden