Carl Gustav Jung, född 26 juli 1875 i Kesswil i Thurgau, död 6 juni 1961 i Küsnacht i kantonen Zürich, var en schweizisk psykiater. Han var upphovsman till den inriktning inom psykologin som kallas analytisk psykologi eller jungiansk psykologi. Hans arbete fick stort inflytande inte bara inom psykologin, utan även exempelvis inom religionshistoria, litteratur och filosofi.
Carl Gustav Jung inledde sin psykiatriska verksamhet på det vid tiden välrenommerade mentalsjukhuset Burghölzli, under psykiatern Eugen Bleuler. Medan han arbetade där, tog han kontakt med Sigmund Freud efter sin andra läsning av dennes bok Drömtydning 1906. Detta ledde till ett intensivt samarbete fram till 1913. Jung kunde med sin psykiatriska bakgrund aldrig riktigt acceptera centrala delar av Freuds psykoanalys, som dennes dogmatiska hållning till sexualteorin. Med boken Wandlungen und Symbole der Libido 1912 avvek Jung från psykoanalysen och brytningen blev kort därpå ett faktum.
Många av de begrepp som Jung myntade för att beskriva människans psykologi, som arketyp, komplex, det kollektivt omedvetna, persona, extraversion och introversion, synkronicitet, har blivit allmänt kända och använda. De har emellertid ofta fått delvis andra betydelser i vardagligt tal, i förhållande till hur Jung själv använde dem.
Biografi Tidigt liv Carl Gustav Jung föddes i den schweiziska orten Kesswil, den 26 juli 1875. Hans far Paul Achilles Jung (1842–1896) var landsortspräst. Uppväxten var ekonomiskt skral och Jung tillbringade mycket tid ensam eftersom det knappt fanns andra barn på landet som han kunde umgås med. Modern Emilie Preiswerk (1848–1923) var för det mesta "normal", men hade perioder av depressioner, och upplevdes av Jung som mystisk om natten. Hon sa sig ha kontakt med andar.
När Jung var skolpojke upplevde han att han hade två personligheter, som han kallade nummer ett respektive två. Personlighet nummer ett var den unge, samtida skolpojken, medan personlighet nummer två var en äldre man, av mer obestämd tid.
Som tonåring blev Jung besviken på sin fars oförmåga att förklara teologiska begrepp och kristna trosföreställningar. Jung var särskilt intresserad av att höra honom förklara treenigheten när han konfirmerades, men i stället hoppade fadern över det, uttryckligen för att han inte förstod konceptet. Paul Jung hade blivit präst av praktiska skäl, inte till följd av ett kall, men det visste sannolikt inte den besvikne sonen.
Dessa tidiga erfarenheter – fadern som präst, modern som "mystiker", känslan av ett dynamiskt inre liv och intresset för och besvikelsen på den kristna dogmatiken – kom att prägla Jungs liv och återspeglas i hans verk.
Utbildning och tidig karriär Jung bestämde sig för att söka sig till psykiatrin för att detta område förenade annars skilda intressen han bar på, till exempel biologi och andlighet. Han började studera medicin 1895 vid Basels universitet (Universität Basel). Parallellt med forskning började han sedan arbeta på Burghölzli mentalsjukhus i Zürich 1900, under Eugen Bleuler. Tre år senare publicerade han sin doktorsavhandling, som på engelska har titeln On the Psychology and Pathology of So-Called Occult Phenomena. Ytterligare tre år senare, 1906, publicerade han Diagnostic Association Studies. Han skickade ett exemplar av boken till Sigmund Freud, vars teorier både han och Bleuler börjat intressera sig för. Det visade sig att Freud redan köpt boken. Denna kontakt ledde till intensiv brevväxling, ömsesidig vänskap och stort intellektuellt utbyte.
Giftermål miniatyr|Emma Jung (1911). Jung gifte sig 1903 med Emma Rauschenbach (1882–1955). Hon kom från en förmögen familj. – "Carl Jung was a poor salaried doctor ... It was true that his ancestral pedigree placed him on a higher rung of society's ladder, but only in Basel, whereas [Emma Rauschenbach's] was grounded in great wealth..." De var gifta livet ut och fick fem barn tillsammans. Emma Jung blev sedermera själv jungiansk analytiker och skrev boken Animus und Anima (utgiven 1967). Hon ägnade många år åt att studera berättelserna om riddarna av det runda bordet och graalen. Efter hennes död färdigställde den framstående jungianen Marie-Louise von Franz hennes manuskript och publicerade det som Die Graalslegende in psychologischer Sicht (1960) .
Relation till Freud Efter ett års korrespondens besökte Jung Sigmund Freud 1907. De ska ha samtalat oavbrutet i tretton timmar och blivit fascinerade av varandras intellekt. Jung talade och skrev påföljande tid som en anhängare till Freuds psykoanalys. Han blev med Freuds stöd ordförande för International Psychoanalytical Association 1910. Freud såg Jung som sin eller psykoanalysens kronprins, inte minst för att Jung var en respekterad psykiatriker, numer överläkare på det kända mentalsjukhuset Burghölzli. Freud hade själv lågt renommé i medicinska kretsar, och var angelägen om psykoanalysens spridning. Jung tvivlade emellertid hela tiden på psykoanalysens riktighet, till exempel att psykisk energi var sexuell till sin natur. I varje fall hade Freud ett stort intellektuellt inflytande på Jung, som endast var kring 30 år gammal vid deras första möte, medan Freud var tjugo år äldre. Deras omfattande korrespondens under åren 1906–1914 är publicerad.
Medan Jung fortsatte sitt psykiatriska arbete, och senare privatpraktiserande, med psykoanalytisk inriktning, växte idéer fram som han senare skulle definiera som det kollektivt omedvetna och dess arketyper, i korthet ärvda psykologiska grundstrukturer. Förenklat uttryckt menade Freud att det omedvetna endast innehöll bortträngt material och hade en huvudsakligen negativ kvalitet, medan det hos Jung växte teorier att det visserligen fanns en sådan del av psyket, men också någonting annat - material (idéer, bilder) som aldrig varit medvetna, och som in potentia var gemensamma för alla (se "Nyckelbegrepp" nedan). Det blev allt mer uppenbart för Jung att han inte kunde fortsätta jobba "i Freuds skugga", eftersom Freud inte tolererade att få sina kärnbegrepp ifrågasatta.
Brytning med Freud Jungs bok Wandlungen und Symbole der Libido (aktuell engelsk titel Symbols of Transformation) publicerades 1912. Han uttrycker där idéer som går emot Freuds, och boken betecknar den intellektuella brytningen mellan Jung och Freud. Ett antal missförstånd och en allt mer hätsk ton i korrespondensen (i synnerhet från Jungs sida) ledde till personlig brytning 1914.
Vid sidan av det intellektuella samarbetet etablerades starka känslor mellan de två. För Jung blev Freud en fadersfigur, och Freud beskrev Jung som "min adopterade äldste son". Det var ett skäl till att brytningen mellan dem blev utdragen och smärtsam, med efterföljande bitterhet och viss fientlighet.
Efter brytningen med Freud upplevde Jung att han blev allt mer isolerad, både professionellt och privat, eftersom hans freudianska kontaktnät tog avstånd från honom (liksom hans medicinska kontaktnät tagit avstånd från honom när han vänt sig till psykoanalysen). Under 1910-talet genomlevde han en kris, och hade vad han senare skulle kalla sin "konfrontation med det omedvetna". Han skrev och målade fantasier och visioner denna tid i ett band han kallade Den röda boken. Detta privata arbete publicerades 2009. Denna period skulle bli en källa att ösa ur under resten av hans liv, noterade Jung i sin självbiografi.
Under den andra halvan av livet hade Jung en privatpraktik och publicerade texter huvudsakligen om det omedvetnas psykologi. Han var mycket produktiv och hans samlade verk uppgår till 20 volymer. Han dog den 6 juni 1961 i Küsnacht, efter en kort tids sjukdom.
Tio nyckelbegrepp Nedan förklaras tio termer som för den bildade allmänheten är mer eller mindre kända och förknippade med Jung. Många av dessa brukas i vardagligt tal, och målet med förteckningen är att beskriva hur Jung använde dem (med det begränsade utrymmets restriktioner). Den ger också en övergriplig men givetvis ofullständig illustration av Jungs teoribildning.
Anima/Animus Eftersom det medvetnas identitet (eller inställning) kompenseras av det omedvetna, tenderar män (som identifierar sig med sin maskulina sida) att ha ett feminint färgat omedvetet, och kvinnor ett maskulint. Det feminina respektive maskulina elementet (eller "kontrasexuella komplexet") personifieras i drömmar, men också i andra intuitiva eller "omedvetna" uttryck som visioner och konst. (Att omedvetet innehåll personifieras är typiskt, inte unikt för just detta innehåll.) Man kan sålunda tala om "mannens inre kvinna" respektive "kvinnans inre man", som vanligtvis är färgad av ens erfarenheter av mor respektive far, och tenderar att (liksom omedvetet innehåll i allmänhet) projiceras, i detta sammanhang på människor av motsatt kön (ofta med emotionella reaktioner som förälskelse). Som personifierade figurer eller som psykologiska fenomen kallar Jung mannens feminina element för "anima" och kvinnans maskulina element för "animus". Orden betyder själ eller ande, för man kan enligt Jung tala om exempelvis anima som "mannens själ". – "...den inre inställningen betecknar jag som 'anima', som 'själ'." Arketyp Arketyper är medfödda, psykologiska grundelement som strukturerar psyket. Arketypen i sig är inte möjlig att föreställa sig, utan uttryckligen en hypotes Jung drar utifrån dess verkningar i typiska beteendemönster, gemensamma föreställningar, universella bilder, och så vidare. I själva verket talar Jung nästan alltid om arketypiska bilder snarare än arketyper i sig. Jung började reflektera över denna hypotes redan när han var läkare på mentalsjukhus, och fann att patienter hade fantasier och visioner som överensstämde med exempelvis obskyra nedteckningar av initiationsriter, och senare såg uppenbara innehållsmässiga likheter mellan exempelvis folksagor och moderna människors drömmar. Denna tänkta grundstruktur manifesterar sig alltså i universella bilder, i myter, sagor, drömmar, fantasier, etcetera. Men det rör sig inte om på förhand bestämda föreställningar ("Det vore en absurditet", enligt Jung), utan den medfödda tendensen att bilda föreställningar kring vissa motiv. Medan komplex är som motorer i det personligt omedvetna, är arketyper grundelement i det kollektivt omedvetna. (Se nedan för dessa begrepp.) Extraversion/Introversion Enligt Jungs typologi, presenterad i Psychologische Typen 1921, har människor två huvudattityder eller föredragna sätt att orientera sig. Den ena "typen" (extravert - observera stavning) är huvudsakligen orienterad efter yttre objekt, och den andra (introvert) huvudsakligen efter det inre subjektet. Detta är inte inställningar man väljer, utan snarare föds med eller utvecklar mycket tidigt. – "Redan från födseln står det ganska klart vilken inställningstyp [introvert eller extravert] en människa tillhör ..." Den extraverterade personen tenderar att vara mer aktiv, obekymrad och tillmötesgående, medan den introverte tenderar att vara mer passiv, försiktig och reserverad, för att nämna några karaktärsdrag. En extravert person lever på sätt och vis genom andra, men för den introverte är de egna känslorna och tankarna det viktigaste. I vardagligt tal brukar "introvert" numer användas för att beskriva en sluten, socialt oförmögen och hämmad person, som en negativ egenskap i motsats till det mer positivt laddade ordet "utåtriktad". Men även om en introvert person visst kan vara sluten, etc., var det inte så Jung tänkte sig begreppet; utan en introvert typ är helt enkelt mer iakttagande än deltagande, och tenderar att värdera sin egen bedömning högre än andras. Jung själv, som av samtida beskrevs som "'ständigt aktiv [med] en snabb hjärna' ... 'dominerande till sitt temperament' ... laddad av 'vitalitet och skratt'", menade sig själv vara introvert, till exempel (i motsats till Freud, enligt Jung). Individuation