En musikmarsch består i att en musikkår spelar ett musikstycke och samtidigt går i takt till musiken. Man går på led, och med ett befäl som ger kommandon och leder musikkåren. Musiken som spelas är oftast marschmusik i 2/2-takt. Tempot är normalt runt 112 slag i minuten. Musikmarschen är en vanlig företeelse bland militärmusikkårer världen över, men praktiseras också av civila orkestrar. De kallas då marscherande orkestrar eller marching band på engelska.
Då musikmarsch skall genomföras tillsammans med större militära enheter - bataljoner eller regementen - med flera hundratals man i långa kolonner, anpassas musikkårens storlek efter detta. Skall förbimarsch i parad genomföras krävs särskilda aktiviteter av musikkåren. Den enda musikkår i Sverige som regelbundet och rutinmässigt genomför sådana aktiviteter integrerad i större militära förband är Livgardets Dragonmusikkår LDK. LDK leder parad och förbimarsch för minst 500 soldater den 4 december på K1 kaserngård samt vid liknande högtidliga tillfällen. På Livgardets dag i Kungsängen genomförs ännu större parader på hösten vart år, men hittills utan förbimarsch. Livgardets musikkår, Svea livgardes fältpiparkår eller Arméns Musikkår tar då en mycket aktiv del i paraden som kommenderas av en ensam officer. Sådana större parader är utomordentligt tacksamma för musikkåren att genomföra då dess publik utgörs av paraddeltagarna som alla är aktiva genom marschen, rörelser och exercisen.
En väl avvägd och genomförd parad tillsammans med större militära enheter ger musikkåren en ställning som en verklig militärmusikkår och ger musikerna en inblick i för vilka ändamål militärmusiken egentligen är skapad. Musikkårens anseende höjs omedelbart av en sådan insats.
Marschens grunder
Nedan följer en kort redogörelse för marschens grunder, som är nödvändig för att förstå resten av innehållet.
Fotarbete och pendling
Marschen spelas i alla breve-takt, det vill säga på två slag. Vänster fot sätts ner på ettan och höger fot på tvåan. Man börjar alltid med vänster fot. Om kåren pendlar med armarna, så ska högerarmens pendling nå sin topp när vänster fot sätts ner i marken. Idealet är en armpendling på nittio grader (rakt ut från kroppen) men det är lätt att det blir antingen mer eller mindre. Handen ska gå lite inåt så att den är precis framför musikern på sin topp. Det anses snyggt att vinkla sin hand lite nedåt i pendligen så att tummen pekar rakt fram. Under en musikmarsch håller man sitt instrument i vänster hand och det är aldrig aktuellt att pendla med båda armar. Passgång är när man pendlar med samma sida, alltså höger arm och höger ben samtidigt. Detta är ett mycket onaturligt sätt att gå på, och det är inte eftersträvansvärt i en marscherande musikkår eftersom det ser tämligen komiskt ut.
Enskild ställning (Givakt)
Enskild ställning, även kallat givakt efter kommandot, är den mest strama lystringsgrad som används i en musikkår. När enskild ställning är kommenderat står man helt stilla, rak i ryggen, munnen stängd och med blicken fäst rakt framåt. Händerna skall vara knutna, längs med sidorna, och fötterna skall stå ihop och lätt vinklade utåt. När man marscherar med instrument håller man detta i vänster hand, högt och rakt, och har höger hand vid sidan. Det är inte tillåtet att vända sig om, titta på förbipasserande människor, eller prata med kamrater. Möjligen får man svara på direkta frågor från stavförare, men i så fall är det brukligt av stavföraren att först ställa ner kåren i lystring ställ. Det är heller inte tillåtet att justera in sig i ledet om man skulle ha hamnat fel, om inte stavföraren ger kommandot rättning. Stavföraren måste ställa kåren i enskild ställning innan han kan ge andra kommandon, såsom avmarsch eller inslag av musik. Namnet 'enskild' kommer av att en musiker i enskild ställning är helt oberoende av sin omgivning och inte ger någon uppmärksamhet åt något annat än kommandon från stavföraren.
Om inget annat är kommenderat utgår man från att enskild ställning är den lystringsgrad som gäller. Det är också den lystringsgrad som musikkåren står i efter att uppställning har kommenderats.
Lystring ställ (Manöver)
Lystring ställ, ibland kallat manöver, är den mest lediga lystringsgrad som vanligen används i en musikkår. När lystring ställ är kommenderat står man på stället och går ingenstans, men man tillåts justera sin utrustning och sträcka lite på sig. Händerna har man bakom ryggen på så vis att höger hand knyts och vänster hand tar ett grepp om höger hand så att pekfingret och tummen griper om handleden. Var man håller händerna beror på vilken gren av militären man tillhör, eller vill efterlikna. Armén har vanligtvis sina händer i korsryggen medan flottan har sina nere i svanken. Det varierar förstås mellan olika kårer. Benen står ganska brett isär med fötterna lätt vinklade utåt. När man marscherar med instrument håller man det med båda händerna, rakt framför sig och något lägre än i enskild ställning. I vissa musikkårer håller man instrumentet bara med den ena handen och har den andra knuten bakom ryggen. Den viktigaste funktionen med lystring ställ är att låta musikerna byta noter och utföra mindre justeringar på sitt instrument. Man kan också få ställa kortfattade frågor eller ge uppmaningar till sina kamrater, men det bör undvikas om det inte är absolut nödvändigt.
Avmarsch
För detaljer om kommandot och stavtecknet se Kommandon
Avmarschen börjar på slaget efter att stavföraren har sagt 'marsch!' (slag två) genom att musikern skjuter fram vänster fot, med tån fram som om han/hon tänkte sparka iväg en liten boll. Höger arm pekar rakt framåt som på pendlingens topp. På nästföljande slag (slag ett) sätts foten ner och armen går tillbaka och fortsätter därefter pendla fram och tillbaka samtidigt som fötterna fortsätter att gå framåt på ettan och tvåan. Om stavföraren samtidigt slår in musik så slutar armpendlingen på tvåan och musikern gör sedan ett upptag.
Inslag och upptag
Om stavföraren innan han kommenderar framåt marsch har tagit upp staven med kulan först, så ämnar han slå in musiken direkt efter avmarschen. Han kan även slå in musik utan att kommendera framåt marsch, då gör han bara stavtecknet för inslag. Slagverkarna slår då en kort signal på fyra takter, kallat inslag eller just "fyra takter", med början på den etta då foten sätts ner i marken och armen faller tillbaka. På ettan i takt två av inslaget fattar musikerna instrumentet med båda händer och sträcker fram det framför sig. På ettan i takt tre av inslaget tar de upp instrumentet i spelklar position. Musiken börjar på ettan i femte takten.
Efter avslaget tar man ner instrumenten på samma sätt, fast då bara på två takter. Efter nedtaget börjar musikerna armpendla igen, gör så i åtta takter. Därefter har man sexton takter utan armpendling, då man byter noter. Ingen armpendling även om man är klar på mindre än sexton takter. Efter totalt tjugofyra takter börjar man armpendla igen, och gör så tills man får ett annat kommando.
Musikkårens delar
Stavföraren
Kallas inom hemvärnet för hemvärnstrumslagare, i armén regementstrumslagare, inom marinen flaggtrumslagare, inom flyget flottiljtrumslagare. Den civila benämningen är tamburmajor. Stavföraren är kårens ledare under marschen. Han ger kommandon och bestämmer ofta vilka musikstycken som skall spelas. Stavföraren går först under marschen och visar vägen. Stavföraren behärskar ett antal kommandon, ofta både muntligen och med staven. Stavföraren är också den som tackar för applåder efter ett nummer. Stavföraren är inte en egentlig medlem av avdelningen, han går alltid först utan att bry sig om vad de andra gör. Det är dock den mittersta musikern i mittkolonnens uppgift att gå någorlunda bakom stavföraren. Att verka som stavförare vid en musikmarsch kallas ofta "att gå med stav".
Avdelningen
På stavförarens kommando 'uppställning!' ställer musikerna upp i led på längden (kolonner) och på bredden (rotepar). Antalet kolonner bestäms, ofta i förväg, av stavföraren eller annan ledare. Vanligast är att man går på fem kolonner. Om musikerna är få till antalet går man ibland på fyra kolonner. Väldigt stora musikkårer, såsom svenska Arméns Musikkår och Marinens Ungdomsmusikkår kan gå på sex led för att inte kåren ska bli för lång och ljudet för utspritt. Efter kommandot uppställning står musikkåren i enskild ställning.
Uppställningen sker på så sätt att stavföraren ställer sig där han tycker att kåren ska börja, och sedan fyller man på med rotepar efter honom. Det är vanligt med ett lite större avstånd mellan stavföraren och kåren än mellan roteparen. Mellanrummet mellan roteparen är vanligtvis runt tre steg. Ofta stegas detta ut av stavföraren under uppställningen. Flöjterna står oftast först, därefter klarinetter, övrigt träblås, brass och tungt brass. Finns en lyra med i musikkåren står den längst fram i mitten. Slagverket bildar ett eller flera egna rotepar, och placeringen varierar mellan olika kårer. Om man har så många slagverkare, som spelar en djupare form av virveltrumma (är ofta 14x10 tum), även kallad marschtrumma, kagge eller liten trumma, att de kan bilda ett eget rotepar, så kan man ställa dem sist i eller först. Detta kallas ofta Tutti-led (efter italienskans "tutti" som betyder alla). En fördel med den sistnämnda konfigurationen är att man då lättare kan göra kolonnavbrytningar. Varje slagverkare kan då med slag på trumman styra sin kolonn (markera halt, avslag etc.) men man brukar bestämma en specifik person som gör detta. Man har ofta en solo-trumma, som går i mitten av orkestern och spelar de delar av musikstycket där nyansen är mp-p eller ibland mf (alltså ganska tyst), för att volymen inte ska bli för hög. Om slagverkarna är så få att det blir en lucka i deras rotepar kan man ställa dem i mitten, mellan träblåset och brasset.
Efter uppställningen ger stavföraren vanligtvis kommandon för rättning och kungör vilka stycken som skall framföras. Se kommandon för detaljer.
Fanbärare
Om fanbärare finns i kåren går de först, ibland i samma rotepar som stavföraren, ibland framför denne (i vilket fall stavföraren får bestämma innan avmarsch vilken väg han tänker gå och berätta detta för fanbärarna). I vissa musikkårer har man en separat flaggvakt som går med fanan. I undantagsfall går fanbärarna sist efter kåren.
Muntliga kommandon
Stavföraren kan ge ett antal muntliga kommandon. När kåren spelar används stavkommandon istället eftersom det då är svårt att höra vad stavföraren säger. Med muntliga kommandon menas inte muntliga order, som kan vara vad som helst, utan de välkända och inövade order som staföraren ger under marsch. Till exempel: Stavföraren vill att kåren ska skringras och samlas igen klockan halv fyra (eg. fem i halv fyra eftersom man antas vara på plats fem minuter innan - femminutersregeln). Han säger: Vi skringras och ses här igen klockan halv fyra. Giv akt! Verkställ! Giv akt och verkställ är kommandon, medan ordern står för sig.
Under marsch liksom under andra omständigheter inom militären skiljer man på rätt, fel och inte rätt. För stavföraren att kommendera 'höger om' när publiken står på vänster sida är inte rätt, eftersom kåren då vänder publiken ryggen. Det kan däremot inte sägas vara fel; stavföraren för befälet och han ger vilka kommandon han vill.
Takten i kommandot indikeras slag för slag med formen:
exempel-kryss ett [två] X .. 1 2
där '1' indikerar slag ett, '2' indikerar slag två, 'X' indikerar en stavelse som inte nödvändigtvis kommer på ett numrerat slag, ord inom [hakparenteser] beskriver vad som händer, '-' indikerar två eller flera ord som skall sägas på ett och '..' indikerar att man här kan göra ett uppehåll på obestämd tid. Man gör dock fortfarande kommandot i takt, även om stavföraren kan vänta hur många slag han vill mellan orden framåt och marsch. Observera att flera stavelser kan komma på samma slag, som i fallet framåt marsch.