Västervik är en tätort i Småland och centralort i Västerviks kommun i Kalmar län. Staden är belägen vid Gamlebyvikens mynning.
Västervik är en skärgårdsstad i Småland som ligger på den svenska östkusten. Mycket av det som finns i Västervik idag har byggts upp från mitten av 1900-talet. Stora stadsområden såsom Brevik, Johannesdal, Kvännaren, Amerika, Peru och Skogshaga har kommit till. Staden har en folkmängd på 21 428 invånare där 50,2 % är män och 49,8 % kvinnor.
Västervik har funnits sedan 1200-talet, då staden låg längst in i Gamlebyviken. 1433 flyttade Västervik till sitt nuvarande läge. Den nya staden byggdes upp runt S:ta Gertruds kyrka. Västervik brändes ner av danskarna 1517 och när staden sedan byggdes upp igen etablerad sig Västervik som ett av de ledande skeppsvarven i Sverige. Danskarna anföll staden på nytt 1677 och ännu en gång brände de ner både Stegeholms slott och staden. Staden byggdes upp igen men Stegeholm blev till slottsruin. 1879 kom järnvägen till staden och byggnader för sjukhus, läroverk och fängelse kom till.
Idag består Västerviks kommun av 37 000 invånare, 3 700 företag, 5 000 fritidshus och 350 föreningar. Både varumärken och personer har satt Västervik på kartan genom åren, exempelvis, Björn Ulvaeus, Vigiland, Elfa, Västervik Speedway, Stefan Edberg och Västerviks IK.
Historik miniatyr|vänster|Västervik omkring år 1700. Ur Suecia antiqua et hodierna. Medeltiden
Den första orten med namnet Västervik låg längst inne i Gamlebyviken, äldre namn Westerwijk, Västervik(en)Svenskt ortnamnslexikon, Språk- och folkminnesinstitutet, Uppsala, Elanders Gotab, Stockholm 2003, s. 371, där nu tätorten Gamleby är belägen. 1275 omtalades Västervik som "villa forensis" eller köpstad, det är oklart hur länge en sådan då funnits på platsen. Kyrkan i Gamleby verkar ha uppförts först i slutet av 1100- eller början av 1200-talet, men har då större proportioner än brukligt för en landskyrka. Först från 1360-talet börjar det finnas rikare med dokumentation om staden, där det framgår att det då fanns borgmästare och magistrat här. Av allt att döma hade staden då haft svårigheter på grund av kriget. Stegeholms slott har troligen anlagts till stadens försvar för anfall via sjövägen vid ungefär samma tid. Större delen av gårdarna runt staden och även hus i staden kom att ägas av den mäktige Bo Jonsson (Grip) som kom att spela stor roll för Västerviks utveckling.Svenska stadsmonografier: Kalmar - Borgholm - Nybro - Oskarshamn - Vimmerby - Västervik (Paul Harnesk) kapitlet Västervik genom tiderna av M. Stenström s. 388-412
Av allt att döma var det för att skydda sina rättigheter mot intrång från adelsmännen och testamentsexekutorerna efter Bo Jonsson som Västervik 1421 vände sig till Erik av Pommern för att få privilegiebrev för staden utfärdade, de första sådana som är bevarade. 1433 beslutade Erik av Pommern att staden skulle flyttas till sitt nuvarande läge vid Gamlebyvikens mynning i skydd av Stegeholm och 27 oktober 1433 utfärdades privilegiebrev för den nya staden på gården Steglöts mark. I dokumentet sägs Västervik redan ha flyttats två gånger, det är oklart hur det skall tolkas, möjligen hade kungen tidigare utfärdat beslut om flyttning som inte kommit att hörsammas. Den närmare orsaken till flytten är inte känd. Visserligen kom man genom flytten närmare Östersjön och slapp navigera Västerviken, men Västerviken upp till Gamleby var tämligen djup och något problem att föra upp fartyg där torde inte ha funnits. Ur försvarsynpunkt skulle det också visa sig att staden snarast blev mer utsatt av att ligga i Stegeholms hägn.
Redan 1434 utsattes Stegeholm för belägring i samband med Engelbrektsupproret. Efter sex veckor gjordes en misslyckad stormning, varpå belägringen hävdes. 1436 belägrades borgen på nytt och först efter förlikningsmötet i Söderköping 1436 överlämnades Stegeholm till den svensknationella sidan. Under denna tid då staden kom att hållas av belägringstrupperna hade troligen endast bodar uppförts på stadens nya plats. Tingsplatsen låg ännu kvar i Gamleby, liksom kyrkan. Även om privilegierna för den gamla staden upphört torde många valt att inofficiellt stanna kvar. Först mot slutet av 1440-talet finns det källor som tyder på att stadsfunktioner börjat inrättas på den nya stadens plats, och från slutet av 1450-talet fanns även en kyrkoherde i "Ny-Västervik" som visar att kyrkan. 1452 gjorde danska flottan en plundringsräd efter svenska östkusten och Västervik brändes, varför man kort efter att flytten påbörjats fick återuppbygga sin stad. Kyrkan som då ännu var under uppförande verkar emellertid ha skonats. Sedan Kristian I blivit svensk kung 1457 lät han som kompensation 1458 utfärda ett nytt privlegiebrev där västerviksborna gavs sex års skattebefrielse.
År 1470 hamnade Västervik på nytt i stridslinjen i samband med Erik Karlsson (Vasa)s uppror mot Karl Knutsson (Bonde). Erik Karlssons trupper på Stegeholm belägrades under två års tid fram till 1472 vilket spärrade stadens sjöväga kommunikationer. Under det följande kriget hamnade Västervik flera gånger åter i skottlinjen, staden avbrändes någon gång i början av 1500-talet. Det är oklart om det handlade om en stadsbrand eller en plundring. 1498 hade i alla fall kung Hans låtit bekräfta privilegierna med sex års skattefrihet.
1500-talet År 1517 brände danskarna i Västervik med Stegeholms slott, och efter detta gjordes inget för återuppbygga Västervik, även om Stegeholm återuppbyggdes. Vissa borgare tycks ändå ha fortsatt sin verksamhet i Gamleby – möjligen fanns fortfarande gårdar tillhöriga borgare i Västervik kvar där, och staden dog inte ut helt. Sören Norby kom att få besittningen av Stegeholm och sedan Kristian II avsatts i Danmark kom hans innehav av slottet att göra all sjöhandel på staden mycket vansklig. Snarast torde kaperi och handel med rövat gods ha varit det som fått handelsmännen att överleva. Trots danskarnas brännande av Västervik 1517 förblev västerviksborna i början av Gustav Vasas befrielsekrig lojala med Kristian II och inför befrielsearméns anmarsch mot slottet 1521 leddes försvaret av västerviksborna. Erik Svensson höll ut i ett halvår innan han kapitulerade.
Gustav Vasa lät 11 juni 1523 temporärt godkänna att "Ny-Västerviks" privilegier överflyttades på Gamleby. Ett slutgiltigt förnyande av privilegierna skulle vänta till dess att han själv kunnat besöka staden. Nu kom det att dröja och efter påstötningar från Västerviksborna valde Gustav Vasa att i stället 1529 helt enkelt bekräfta de gamla privilegierna, vilket innebar att "Ny-Västervik" och inte Gamleby fick dessa. Det torde ha väckt missnöje och i samband med Dackefejden intog västerviksborna en ambivalent hållning. En del av bönderna i Tjust anslöt sig sedan några kårer av Dackes bondehär ryckt in i området. Västerviksborna skall ha lovat att hjälpa Dacke med krutleveranser så snart deras skepp återkommit från Tyskland. Det är svårt att avgöra vad som lovats för att hindra en plundring av staden och vad som gjorts i verklig sympati med upproret. Sedan Svante Sture med kungatrogna trupper ryckte fram mot staden var man snabba att avsvära sig allt samröre med Dacke, och Västerviksborna ingick i en deputation där man bad om ursäkt för allt uppstudsigt tal och försäkrade om tjustbornas villighet att delta i krossandet av upproret. Men Gustav Vasa var synnerligen misstänksam mot tjustborna, "besynnerligen dem av Västervik".
Den 4 juli 1543 författade Gustav Vasa ett brev där han tillät ett antal namngivna västerviksbor rätt att fritt avsegla till vilken tysk hamn de ville - men förbjöd dem att vidare återkomma till Sverige. De skulle endast få tillstånd att besöka Kalmar. Därmed upphävde han helt sonika Västerviks stadsprivilegier. Året därpå hade han dock ändrat sig. Han hade nu i stället bestämt sig för att överflytta borgarna i Eksjö vars privilegier han upphävde hit. Han verkar redan från början ha avsett att göra Västervik till en utskeppningshamn för virke. 9 februari 1547 utfärdade han de första privilegierna för "Ny-Västervik". Dessa första privilegier innehöll endast rättigheter att hålla två frimarknader om året, inga stadsrättigheter. Någon bebyggelse i "Ny-Västervik" hade nu inte funnits på 30 år, och Gustav Vasa verkar ha planerat att staden skulle nyuppföras på Kapellbacken i skydd av Stegeholms slott som skulle byggas ut till en modern fästning. Någon sådan fästning kom dock aldrig att uppföras och beslutet om lokalisering verkar inte ha följts, utan borgarna verkar främst ha återflyttat till sina gamla tomter, särskilt om det funnit gamla grunder eller källare kvar att utnyttja. 1548 anlades ett kungligt skeppsvarv i staden.
Västervik blev vid Erik XIV:s kröning förlänat som grevskap till Svante Sture den yngre. Betydelsen för staden blev dock begränsad, till en början satt landshövdingen över Stegeholms län Birger Nilsson (Grip) och han måste först byta till sig slottet. Hans rättigheter var också ganska beskurna. Först sedan hans änka Märta Eriksdotter (Leijonhufvud) 1570 tilldelats grevskapet med utvidgning av omfattningen och befogenheterna kom det att få större betydelse för staden. Av allt att döma verkar Västerviksborna ha varit nöjda med att ingå i ett grevskap.
1600-talet I samband med Kalmarkriget stationerades på hösten 1611 ett kompani irländska legosoldater i staden. Borgarna beklagade sig dock över att tvingas inkvartera och förpläga dessa, och bad att få bi befriade från dem. I juni 1612 avtågade knektarna till Jönköping. Några dagar senare landsattes en fana danska knektar, som konstaterade att Stegeholm saknade försvar, och angrep staden. Borgarna försökte först fly, men då de upptäckte hur få de danska soldaterna var bestämde de sig att bjuda motstånd och jagade ut dem från staden, men inte utan att eld uppkom i samband med striderna och hela staden brann ned. Med hjälp av uppbådad allmoge från omgivande socknar började man belägra danskarna som intagit Stegeholm, men utan professionell ledning gick det dåligt. Först sedan Peder Mikaelsson Hammarskjöld anlänt kunde en riktig belägring inledas, och danskarna uppgav snart slottet. I samband med det brändes slottet ned av allmoge som ville hindra att fienden kom tillbaka och tog kontroll över slottet igen. Saken ledde till rättegång men ingen skyldig straffades. Västervik började återuppbyggas redan våren 1613 och erhöll tre års frihet från tull och accis på ut- och införda varor. 1620 erhöll man stapelrätt, och samtidigt drogs grevskapet Västervik in. Från 1618 utarrenderades skatten i Västervik med omgivningar till holländarna Christian Welshuisen och Paridon van Horn som slagit sig ned i Västervik, mot att de byggde fyra skepp och tre espingar för kronans räkning. Arrendet och stapelrättigheterna innebar ett uppsving för Västervik, och staden drog till sig ett flertal utländska handelsmän. Under de följande krigen mot Danmark kände Västervik sig hotat, men undgick att brännas. Det var dock först sedan fred var sluten som Spårö skans uppfördes i hamnens inlopp.
1651 förlänades Västervik åter som grevskap, nu åt Hans Christoph von Königsmarck. Detta gravskap var dock betydligt mindre och sträckte sig inte utanför Tjust. Greven själv besökte dock aldrig sitt grevskap utan lät sköta det genom en hauptmann. Grevskapet reducerades 1675, men grevarna behöll som pant Stegeholms slott, som då hunnit genomgått omfattande renovering. 17 juli 1665 förstördes staden av brand sedan en borgarhustru slarvat under ölbryggning. Kyrkan och skolhuset var de enda byggnader i stadens centrum som klarade sig. Även alla stadens äldre dokument förstördes i branden.