Polen () formellt Republiken Polen (Rzeczpospolita Polska), är en republik i Centraleuropa.
Polen gränsar till Tyskland i väst, Tjeckien och Slovakien i söder, Ukraina och Belarus i öst samt Litauen och Ryssland (Kaliningrad oblast) i norr. Landet har även maritim gräns i Östersjön i norr mot danska Bornholm och Sverige. Polens maritima territorialanspråk är 12 nautiska mil.
Den allra största delen av befolkningen på cirka 40 miljoner invånare är polacker, talar det officiella språket polska och tillhör främst den romersk-katolska kyrkan.
Polen är ett land med en lång historia. Nationen blev till på 900-talet och var under perioder en stormakt, men förlorade helt sin självständighet på 1700-talet. Landet återfick självständighet efter första världskriget, men betalade ett högt pris under andra världskriget då landet ockuperades av både Nazityskland och Sovjetunionen. Efter krigsslutet hamnade landet i Sovjetunionens intressesfär (Östblocket). 1989 fick Polen den första icke-kommunistiska regeringen sedan kriget och i januari 1990 upplöstes kommunistpartiet. Efter kommunismens fall är Polen en liberal demokrati med fria val och marknadsekonomi. Polen är medlem i militäralliansen Nato sedan 1999 och i Europeiska unionen sedan 2004.
Etymologi Det finns flera teorier om ursprunget till det polska namnet på Polen – Polska. Enligt den vanligaste teorin kommer namnet från polanerstammen (Polanie), som bodde i dagens Storpolen och var den dominerande stammen i området. Namnet Polanie däremot tror man kommer från ordet pole vilket betyder slätt och åker på polska, alltså skulle polanie kunna översättas till slättmänniskor.
Under forntiden kallades landet på latin för Terra Poloniae (landet Polen) eller Regnum Poloniae (riket Polen). Namnet Polska börjades först att användas på 1000-talet. Polanernas gamla land blev på 1300-talet kallat för Staropolska (Gamla Polen) men byttes senare till Wielkopolska (Storpolen). Området i söder blev kallat Małopolska (Lillpolen).
Andra namn som förekommer på Polen (persiskans لهستان Lahestān eller Lehestān och litauiskans Lenkija) och på polacker (turkiskans Leche, ryskans Lach och ungerskans Lengyel) kommer från namnet på lędzianiestammen som troligtvis bodde i södra Polen.
Det polska ordet rzeczpospolita (i Rzeczpospolita Polska) betyder republik och används endast om det egna landet, alltså Polen. Ordet republika används om andra republiker som i Republika Czeska (Republiken Tjeckien).
Historia
miniatyr|stående|vänster|Kristnandet och grundandet av Polen år 966, målning av Jan Matejko. thumb|stående|vänster|Polen och Litauen under slutet av 1300-talet. thumb|stående|vänster|170px|Konung Sigismund styrde Polen och Sverige som två förenade kungariken. miniatyr|stående|Slaget vid Grunwald år 1410, medeltidens största slag, av Jan Matejko. Rikets grundande Det är först på 900-talet som namnet Polska (Polen) började användas, särskilt om landet runt det nuvarande Poznań. Vid den tiden bodde det västslaviska folket polaner i området runt Poznań. Tillsammans med andra slaviska, baltiska, keltiska och germanska folk befolkade polanerna landet öster om floden Oder - även känt som Storpolen - som allmänt anses utgöra kärnan i det moderna Polen. Så småningom började polanerna att få större inflytande och kom slutligen att utgöra den politiska eliten i en framväxande stat. Polanerna gick på 900-talet samman med en rad västslaviska folk som levde mellan floderna Wisła, Noteć och Warta och bildade ett gemensamt rike, styrt av hertigen Mieszko I (ca 962–992).
Det nya riket erövrade områden vid Östersjön med välbeställda handelsplatser och upprättade relationer med andra stater. År 966 togs dessutom beslutet att gå över till den romerska katolicismen, en religion som hade spridit sig från Böhmen. Att influenserna kom från just Böhmen gjorde att det polska riket kunde bilda en egen politisk väg, oberoende av Kievrus i öst och den tysk-romerske kejsaren i väst. Ett par år senare, 968, skapades ett biskopsdöme i Poznań. Vid Mieszkos död sträckte sig det polska riket från Östersjön till Karpaterna och liknande därmed det moderna Polens gränser.
Efter Mieszkos död tillträdde Boleslav I tronen, dock efter stridigheter eftersom man i Polen vid tiden inte hade infört förstfödslorätt till tronen. Boleslav befäste rikets makt och samlade en betydande armé. År 1000 tog hertigen emot den tysk-romerske kejsaren Otto III som vid besöket erkände den polske hertigens suveränitet och dessutom gick med på att Polen skulle få ett ärkestift i Gniezno. De båda besluten var en stor politisk framgång för Polens internationella status och år 1025 kröntes Boleslav dessutom till kung.
Perioden som följde efter Boleslav innebar en stigande makt för den feodala adeln, vilket ledde till regional splittring i landet. Från 1100-talet styrdes Polen i praktiken genom de regionala furstendömena Storpolen, Lillpolen, Kujavien, Masovien och Schlesien, där furstarna för respektive område kämpade om den polska centralmakten i Kraków. Vid tiden rådde dessutom fejder i de polska gränsområdena, i väster mot ett tyskt militärstånd och nära östersjön stred man mot Tyska orden. I öster utmanades gränstrakterna av litauiska och mongoliska grupper, särskilt från 1240-talet och framåt. I det regionalt splittrade Polen och i striderna mot angränsande folk fungerade den katolska kyrkan som sammanhållande kraft.
Vladislav Alnshög (Władysław I Łokietek) enade dock riket och kröntes till kung av det enade Polen år 1320.
Medeltid till återvunnen suveränitet 1920 Det medeltida kungariket Polen ingick 1385 i personalunion med storfurstendömet Litauen för att freda sig mot Tyska orden respektive det moskovitiska Ryssland. År 1569 ingick Polen och Litauen i en realunion varpå Litauen de facto utgjorde en del av Polen. Denna tid kallas för det gyllene seklet och landet kallades då för det polsk-litauiska samväldet eller "Republiken av två nationer" (Rzeczpospolita Obojga Narodów). Under 1500-, 1600- och 1700-talen ökade successivt den polska adelns makt på bekostnad av de polska kungarna, vilket till slut ledde till regelrätt kaos. Det berömda uttrycket liberum veto (latin för "fritt veto") härrör från en tid då en enda adelsman hade rätt att stoppa ett riksdagsbeslut då absolut enighet i en fråga ansågs som grundläggande för att den skulle genomdrivas. Uttrycket polsk riksdag härrör från denna tid och används än idag om situationer där kaos och oenighet råder.
1594–1649 utbröt flera kosackuppror i det polska riket som bottnade i framför allt religiös förföljelse av ortodoxa ukrainare av den katolska kyrkan och den polska staten. Det sista upproret ledde till att Ukraina 1654 anslöt sig till Ryssland. Enligt fredsavtalet mellan Ryssland och Polen 1667 tillföll Ukraina slutligen Ryssland. (Se vidare Polens historia.)
miniatyr|stående|Konstitutionen från 1791, målad av Jan Matejko. I slutet av 1700-talet delades det nedgångna och svaga Polen vid tre tillfällen (1772, 1793 och 1795) upp mellan stormakterna Ryssland, Preussen samt Österrike-Ungern (se vidare Polens delningar). Territoriet krympte vid de båda första delningarna, och genom den sista delningen upphörde landet helt att existera som självständig stat. Den polska nationen fick därefter förvalta och utveckla sin kultur underjordiskt, trots återkommande russifierings- och förtyskningskampanjer.
Tusentals polacker sökte sig till det revolutionära Frankrikes härar för att under dess fanor kämpa för Polens frihet i helt polska legioner. Napoleon I upprättade år 1807 Storhertigdömet Warszawa, vilket var en fransk lydstat. Polackerna förväntade sig att storhertigdömet skulle vara det första steget inför återupprättande av en suverän polsk stat. Storhertigdömet Warszawa erövrades av den sjätte koalitionens styrkor 1813 och tillföll Ryssland efter Wienkongressen 1815. Under resten av 1800-talet följde ett pärlband av misslyckade polska uppror, som alla slogs ner hårt (1830–1831, 1832, 1844, 1846, 1848–1849, 1863–1865, 1866 samt 1905). Polacker deltog även i uppror i andra stater som var direkt eller indirekt riktade mot någon av Polens tre ockupationsmakter (Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern). Först efter första världskriget upprättades år 1918 en oberoende, suverän polsk stat. Striderna i Polen slutade emellertid inte efter första världskriget. Det återfödda Polen hamnade omedelbart i konflikt med samtliga grannstater om territorier dessa också gjorde anspråk på.
Konflikten med Ukraina och därpå med Sovjetryssland var den allvarligaste och mest omfattande. Det polsk-sovjetiska kriget 1920 slutade med en polsk seger och 1921 fastställdes den polska gränsen i öst genom fredsavtalet i Riga.
Andra världskriget
I samband med Münchenavtalet i september 1938 ockuperade Polen delar av det tjeckiska Schlesien, polsktalande Zaolzie (tjeckiska: Záolší) samt den tjeckiska delen av den polsk-tjeckiska staden Cieszyn.
miniatyr|
Den 1 september 1939 invaderade Nazityskland Polen, vilket i praktiken även var startskottet för andra världskriget. Den 17 september inleddes det polsk-sovjetiska kriget då Sovjetunionen gick in i östra Polen i enlighet med överenskommelsen med Tyskland i Molotov–Ribbentrop-pakten. Polen delades mellan Tyskland och Sovjetunionen och polackerna förföljdes svårt av båda.
Anslutningsformen av de av Tyskland respektive Sovjetunionen kontrollerade områdena skilde sig stort från varandra. Om Hitler med sitt direktiv från den 8 oktober 1939 helt enkelt annekterade dessa områden genom att förklara dem en del av Tyskland, så organiserade den sovjetiska ledningen två val (i västra Ukraina respektive västra Belarus) med målsättning att ansluta dessa områden till Sovjetunionen. (Se Polens historia, avsnittet Polen under andra världskriget 1939–1945 för fler detaljer kring dessa val.)
Sex miljoner polacker, varav tre miljoner av judiskt ursprung, men även andra etniska grupper, sexuella minoriteter och individer med psykisk ohälsa som Tredje riket ansåg överflödiga, sändes till koncentrationsläger och mördades. Särskilt den polska intelligentian förföljdes. Polackerna, i likhet med alla slaver, ansågs som undermänniskor av nazisterna och skulle mer eller mindre utrotas. Detta var orsaken till att polackerna hade den största och effektivaste motståndsrörelsen i Europa under kriget (400 000 personer).
miniatyr|stående|vänster|Polska ungdomar som slåss för självständighet under Warszawaupproret 1944.