miniatyr|höger|400px|Världskarta över de senaste kolonialmakterna och deras kolonier vid andra världskrigets slut 1945.

Kolonialism är staters eller gruppers erövring och behärskande av, för dem, mer eller mindre främmande territorier, vanligen i andra världsdelar. Det kan även involvera exploatering, samt införandet av kolonisatörernas religion, språk, ekonomi och andra kulturyttringar. Enligt vissa synsätt krävs en mer omfattande migration till det koloniserade området för att man skall kunna tala om kolonialism, enligt andra synsätt räcker dominans. Nykolonialism eller neokolonialism syftar på ekonomisk och politisk exploatering som äger rum utan att kolonialmakten har direkt territoriell kontroll.Nationalencyklopedin, på internet, 3 november 2009, uppslagsord: kolonialism.

Det är svårt att dra en entydig gräns mellan traditionell expansionism och kolonialism. Starkare stater, stammar och etniska grupper har i alla tider försökt utvidga sitt territorium på svagare konkurrenters bekostnad. Kulturell, politisk och teknologisk påverkan och utveckling är starkt förbunden med koloniala åtaganden.

Ett sätt som koloniserande makter använt för att underordna koloniernas inhemska kultur är genom att göra det egna språket till första språk. Några exempel är japanska i Korea; engelska i Indien, Kenya, USA med flera stater; spanska i Latinamerika och arabiska i Nordafrika. Religiösa samfund, politiska partier och litteratur som var tillåtna i moderlandet har under vissa skeden varit förbjudna i kolonierna. Under både första och andra världskriget deltog kolonialtrupper ofta i moderlandets krigsmakter.

miniatyr|Romerska imperiet under Trajanus år 117 e.Kr. miniatyr|Expansionen av det Arabiska imperiet under Umayyaderna.

miniatyr|Erövringar av det Osmanska imperiet.

Begrepp och definitioner Begreppet kolonialism är svårt att definiera och avgränsa. Det används ofta inkonsekvent och sammanblandas med närliggande begrepp.Horvath, Ronald J. (1972). A Definition of Colonialism. Current Anthropology, vol 13(1):45-57. Kolonialism sammanblandas ofta med imperialism. Ett annat begrepp som är svårt att skilja från kolonialism är migration; den gradvisa process av inflyttning till delar av dagens Australien och USA som har kallats "kolonialism" skulle idag kallas "irreguljär invandring". Enligt vissa definitioner krävs omfattande migration för att det ska vara rimligt att tala om kolonialism. Enligt ett eurocentriskt synsätt begränsas kolonialism till européers politiska kontroll av utomeuropeiska områden. Världens historia är dock full av exempel på samhällen som har expanderat gradvis genom att införliva nya områden och bosätta sin egen befolkning på nyligen erövrat område. Kolonialism kan därför inte sägas vara begränsad till en viss tid eller plats.Kohn, Margaret (2006). "Colonialism". The Stanford Encyclopedia of Philosophy. Stanford University.

Många olika definitioner av kolonialism har föreslagits. En ordboksdefinition lyder "kontroll av en makt över ett beroende område eller folk" samt "en politik som förespråkar eller bygger på sådan kontroll".Merriam-Webster Online Dictionary (2009) Colonialism. Antropologen Ronald Horvath har föreslagit definitionen:

Konsekvenser Genom människans historia har koloniala expansioner ofta handlat om erövringar och plundring, och i vissa fall utrotningskrig. Ibland har befolkningen i de nya territorierna decimerats kraftigt genom att nya sjukdomar följt med kolonisatörerna, som skedde i Sydamerika. Som en konsekvens av koloniseringen har också teknologisk, politisk och kulturell påverkan uppstått, särskilt i de fall då den erövrande makten sökt etablera permanent kontroll över ett område. Denna påverkan har alltid haft till syfte att etablera ett förhållande på alla plan (kulturellt, politiskt ekonomiskt) där kolonin är underordnad och tjänar moderlandet, främst med värdefulla råvaror. Ekonomin i kolonierna konstruerades därför för att fungera först och främst till gagn för moderlandet. Oftast handlade det om att ekonomin var helt inställd på en eller ett fåtal exportvaror vilket efter självständigheten bidragit till att landet hamnade i underläge gentemot resten av världen.

I Afrika förekom mycket slaveri under den europeiska kolonialismen. Slaveriet var dock mycket utbrett även före den europeiska kolonialismen.Norberg, Johan (2006). När människan skapade världen. Stockholm: Timbro. I gengäld var det under den slutliga fasen av Afrikas uppdelning mellan Europas stormakter som den avskaffades – inte sällan som ett argument till att lägga området under sig. Framför allt var Storbritannien pådrivande i avskaffandet av slaveriet och bekämpade det med sin flotta och genom avtal med afrikanska ledare. Exempelvis avskaffades slaveriet i Guldkusten, nuvarande Ghana, när området erövrades av britterna 1821.

Efter frigörelsen från kolonialmakterna har många stater utvecklats starkt. Dock har framför allt flertalet stater i Afrika visat sig svaga. De lider ofta av svår korruption och ekonomisk stagnation. Kolonialismen har i viss mån ersatts av nykolonialism då en del före detta kolonier har hamnat i ett fortsatt ekonomiskt och politiskt beroendeförhållande till sina förutvarande kolonialmakter eller bara bytt ut dem mot andra stormakter. Flera av konflikterna under efterkrigstiden har sitt ursprung i kolonialismen, till exempel i Afrika där de spikraka gränserna ramade in inbördes olika etniska grupper vilket efter självständigheten i vissa fall bidrog till att konflikter uppstod. Två olika folkgrupper i samma stat kunde till exempel söka stöd från olika sidor i det kalla kriget. Ett exempel är krigen och folkmordet i Rwanda där det har hävdats att tutsierna privilegierades av den belgiska kolonialmakten, och att detta är en bidragande orsak till konflikterna med hutuerna.Encyclopædia Britannica, på internet, 3 november 2009, uppslagsord tutsi Ett annat exempel är Somalia, vars diktatur efter självständigheten i olika perioder fick stöd från både USA och Sovjetunionen i utbyte mot militära baser.

Debatt En debatt om den moderna kolonialismen startades av Karl Marx och Vladimir Lenin. De menade att den dåvarande europeiska kolonialismen syftade till att suga ut kolonierna. Denna tanke har förts vidare fram till idag i olika versioner, till exempel av ekonomhistorikern Immanuel Wallerstein och den så kallade beroendeteorin. Ekonomer som Deepak Lal, Jagdish Bhagwati och andra forskare har hävdat att Asiens kraftiga ekonomiska tillväxt motbevisar beroendeteorin.

Andra har framhållit att kolonialmakterna, framför allt Storbritannien och Frankrike, också lämnade ett arv av institutioner – rättsväsende, civil byråkrati, partiväsende, parlament, infrastruktur etc – som de hävdar att kolonierna haft nytta av efter självständigheten. Å andra sidan lämnades ett mycket auktoritärt centralstyre i arv i många kolonier. Samtliga kolonier etablerades innan demokratiseringen börjat slå igenom, ens i Europa. Alltså var inga av kolonierna demokratier före erövringen, men många blev det efter kolonialismen, med Indien som det tydligaste exemplet.

miniatyr|Världskarta över kolonialism år 1800. miniatyr|Större koloniseringar 1492–2008.

Historia Den moderna europeiska kolonialismen har daterats till 1415 då en portugisisk expedition intog den nordafrikanska hamnstaden Ceuta och omvandlade stadens moské till en kristen kyrka. Detta skede av kolonialismen – liksom tidigare den grekiska, romerska, arabiska och sannolikt den aztekiska och de flesta andra erövringar – gick hand i hand med föreställningar om de segrande gruppernas överlägsenhet. Det handlade dock inte om någon rasism på biologisk grund. I Europa uppkom också en idealistisk föreställning om att de vita hade en skyldighet att civilisera och hjälpa de koloniserade folken, ibland betecknat som "Den vite mannens börda" (efter en dikt med det namnet av Rudyard Kipling). Under mellankrigstiden började Storbritannien ge ekonomiskt stöd till vissa av sina kolonier, vilket efter det andra världskriget, och den amerikanska Marshallhjälpen till Europas återuppbyggnad, så småningom gav upphov till dagens biståndspolitik.

Kapplöpningen om Afrika (The Scramble for Africa) under slutet av 1800-talet innebar att flertalet betydande europeiska makter sökte befästa territorier genom mer eller mindre äventyrliga erövringar. Vid Kongokonferensen 1884–1885 i Berlin (där även Sverige deltog, men avstod från kolonier) delades stora delar av centrala och östra Afrika upp i intressesfärer mellan stormakterna. Efter första världskriget fanns endast tre självständiga stater i Afrika nämligen konungariket Egypten, republiken Liberia och konungariket Abessinien. Tanger bildade med sitt område en internationell zon. För övrigt var hela världsdelen uppdelad på kolonier åt europeiska makter. Idag är Kina en av de makter som medvetet utökar sina handelsförbindelser och sitt inflytande i Afrika, inte minst i syfte att tillförsäkra sig kontrakt som ger inflöde av naturtillgångar som olja.

De tidigaste europeiska kolonierna var korsfararstaterna i Mellanöstern (eller "Främre Orienten") (i dagens Israel, Palestina, Jordanien, Syrien, Libanon och sydöstra Turkiet) från 1000-talet till 1300-talet. Av dagens stater utanför Europa är det endast tio som inte har en bakgrund av att ha varit europeiska kolonier: Nordkorea, Sydkorea, Japan, Kina, Taiwan, Thailand, Nepal, Iran, Saudiarabien och Turkiet. Omvänt är det ett fåtal utomeuropeiska riken som tidigare gjort erövringar i Europa: Umayyadriket kalifatet i Cordoba på Iberiska halvön från 700-talet till 1200-talet; mongolriket Gyllene horden i Ryssland från 1200-talet till 1400-talet; samt Osmanska riket på Balkan från 1300-talet till 1800-talet.

Koloniserande stater Australien Förutom att det som idag utgör staten Australien skapades genom kolonialism har Australien försökt att kolonisera flera ögrupper i Stilla havet under 1900-talet.

Belgien

Den belgiska kolonialismen i Kongo var inledningsvis ett specialfall, då den belgiske kung Leopold II 1885 lyckades genomdriva det exceptionella arrangemanget att hela Kongo skulle vara hans privata egendom, Kongostaten. Kongo var då alltså inte koloniserat av ett land, utan var helt utlämnat åt kung Leopold. Många européer (bland annat ett antal svenskar) hyrdes in för att genomdriva kungens politik i området. Den grymma behandlingen av befolkningen i Kongostaten ledde till att miljontals kongoleser mördades och stympades i samband med att kungen exploaterade landets resurser. Författaren Joseph Conrad skrev den berömda romanen Mörkrets hjärta 1899 som baserade sig på hans upplevelser som ångbåtskapten på Kongofloden, i vilken många av de grymheter som begicks mot de svarta i Kongo beskrevs. En europeisk proteströrelse skapades runt år 1900 mot skräckväldet, och på grund av denna tvingades kungen 1908 ge upp ägandet av Kongo till den belgiska staten (han kompenserades ekonomiskt för detta).

Mellan 1908 och 1960 var landet en belgisk koloni: Belgiska Kongo. Belgarna höll hela tiden alla viktiga civila och militära poster, så när det 1960 blev ohållbart för Belgien att behålla sin koloni var Kongo oförberett på självständighet. Ingen inhemsk elit av utbildade politiker, tjänstemän och officerare hade tillåtits växa fram, och resultatet blev det fem år långa kaos som kom att kallas Kongokrisen. Armén revolterade, regeringen splittrades och ett par regioner försökte bryta sig ut ur nationen. FN ingrep på centralregeringens sida och hamnade i några av de hårdaste striderna i organisationens historia. Belgien stödde motståndare till centralregeringen och FN under krisen.

Danmark