On Stage, eller On Stage – February 1970, är ett livealbum av den amerikanske sångaren och musikern Elvis Presley. Det är hans 38:e album och det gavs ut av RCA Victor i stereo den 1 juni 1970. Albumet består av liveinspelningar gjorda på International Hotel i Las Vegas den 16–19 februari 1970, förutom två låtar som spelades in på samma plats den 25 augusti 1969.
Albumet är en uppföljare till livealbumet Elvis in Person, som också består av liveinspelningar från International Hotel i Las Vegas, men gjorda i augusti 1969. Skillnaden mellan dessa båda album är att medan Elvis in Person framför allt innehåller liveversioner av Elvis Presleys tidigare hitlåtar, består On Stage uteslutande av andra artisters låtar – sådana som vid denna tid inte förknippades med honom. En av dessa är "The Wonder of You", som gavs ut som singel och blev en internationell framgång; den toppade bland annat den brittiska singellistan under sex veckor. En annan låt på albumet är "See See Rider", som Elvis senare kom att använda som standardöppningsnummer på sina konserter. Andra låtar, som "Polk Salad Annie" och "Sweet Caroline", blev återkommande inslag i hans liverepertoar.
On Stage utmärkte sig genom att vara det första album där artistens namn (i detta fall Elvis) endast förekom på omslagets rygg, samtidigt som det var det andra Elvisalbumet – efter For LP Fans Only – där artistens namn inte alls fanns på albumets framsida (eller baksida), utan Elvis identifierades enbart genom en bild.
Albumet placerade sig som bäst på 13:e plats på Billboard 200-listan i USA och på 8:e plats på den konkurrerande Cashbox-listan. I Storbritannien nådde det 2:a plats på UK Albums Chart. Albumet certifierades guld 1971 och platina 1999 av Recording Industry Association of America (RIAA), för en försäljning motsvarande en miljon exemplar i USA.
Bakgrund miniatyr|Elvis Presley under repetitioner i Culver City, Los Angeles, i juli 1970 inför sin tredje Las Vegas-säsong. För Elvis Presley hade slutet av 1960-talet varit hans framgångsrikaste period sedan 1960-talets början, såväl kommersiellt som artistiskt. Hans så kallade återkomst som en kraft på musikscenen genom NBC:s tv-special och det åtföljande albumet Elvis (NBC TV Special) vid juletid 1968 ledde till en ny fas i karriären. I januari och februari 1969 återvände han till studion – denna gång American Sound Studio i Memphis – där han under ledning av producenten Chips Moman skapade något av sin mest kritikerrosade musik någonsin, samtidigt som han i juli återvände till att uppträda live inför publik för första gången på nästan ett årtionde.
Inspelningssessionerna på American Sound Studio gav upphov till flera framgångsrika och lovprisade album och singlar, som albumet From Elvis in Memphis och dubbelalbumet From Memphis to Vegas/From Vegas to Memphis, vilket bestod av uppföljaren till American Sound-sessionerna, Back in Memphis, och livealbumet Elvis in Person med låtar från hans första liveframträdande på International Hotel i Las Vegas under perioden 31 juli–28 augusti 1969. American Sound-sessionerna resulterade dessutom i flera singlar som hamnade högt på topplistorna. "In the Ghetto" nådde i USA 3:e plats på singellistan, "Suspicious Minds" kom att toppa densamma, och "Don't Cry Daddy" nådde plats 6.
Förberedelserna för showen
Efter den första fyraveckorsperioden i Las Vegas 1969 bokade Elvis Presleys manager, Tom Parker, in honom för en ny fyraveckorsperiod på International Hotel, bara fem månader efter att det föregående engagemanget hade avslutats. Från den 26 januari till den 23 februari 1970 gav Elvis sammanlagt 57 föreställningar, vilka alla var utsålda och slog ett nytt publikrekord.
Inför Las Vegas-framträdandet repeterade Elvis Presley tillsammans med sitt band låtar som han övervägde att ta med i showen. Repetitionerna inleddes i RCA:s studio i Hollywood i Kalifornien den 10 januari, och pågick till den 16 januari. Därefter fortsatte repetitionerna på International Hotel i Las Vegas den 22–23 januari i Conference Room C, och från den 24 till öppningsdagen den 26 januari på scenen i Main Showroom.
I början av repetitionerna prövade Elvis flera låtar som sedan övergavs. Det var dels låtar som han redan hade spelat in i studio, som "Memphis, Tennessee", "Any Day Now" och "It Hurts Me", dels sådana han inte tidigare hade spelat in, som "I Was Born About Ten Thousand Years Ago", Joe Cockers "Delta Lady" och "Love Letters in the Sand", som hade varit en hit för Pat Boone 1957.
Inför denna säsong hade vissa förändringar skett i banduppsättningen. Glen D. Hardin ersatte Larry Muhoberac på piano, medan Bob Lanning tog över efter Ronnie Tutt på trummor. Cissy Houston hade lämnat sånggruppen Sweet Inspirations och hennes position som hög sopran övertogs av Ann Williams. I övrigt var bandet oförändrat, med James Burton på leadgitarr, John Wilkinson på kompgitarr, Jerry Scheff på elbas och Charlie Hodge på akustisk gitarr och sång. Bakgrundssången sköttes av grupperna The Imperials och The Sweet Inspirations. Dessutom tillkom i Las Vegas Bobby Morris & The Bobby Morris Orchestra.
Den största förändringen hade dock skett i urvalet av låtar. Under sitt första Las Vegas-engagemang hade Elvis koncentrerat sig på sina egna tidigare hitlåtar, medan han denna gång förnyade sin repertoar. Repertoaren hade också uppdaterats genom att flera av de aktuella hitsinglarna hade tagits med – inte bara "In the Ghetto" och "Suspicious Minds", utan även de senaste framgångarna "Don't Cry Daddy" och "Kentucky Rain". Samtidigt fortsatte Elvis att framföra några av sina äldre favoriter för att tillfredsställa publikens förväntningar, som "All Shook Up" och "That's All Right", och därtill breddades programmet med låtar av andra artister som han valde att göra egna versioner av.
Dessa innefattade bland annat Joe Souths "Walk A Mile In My Shoes" och John Fogertys "Proud Mary", samt Neil Diamonds "Sweet Caroline" och Tony Joe Whites swamp rock-låt "Polk Salad Annie".
I samband med denna Las Vegas-säsong passade RCA och Tom Parker på att spela in ytterligare ett livealbum, men denna gång med enbart nya låtar som aldrig tidigare hade givits ut av Elvis Presley. Detta var också ett av skälen till att Elvis valde att framföra så många nya låtar. För Parker var det ett bekvämt sätt att uppfylla RCA:s krav på tre album per år genom att spela in Elvis live på scen, och samtidigt ett billigt sätt att producera album eftersom både musiker och lokal redan var betalda. Det gav dessutom en möjlighet för dem som inte hade råd eller möjlighet att resa till Las Vegas att ändå uppleva något av hans liveframträdanden genom musiken.
Den första Las Vegas-säsongen 1969 hade dokumenterats på livealbumet Elvis in Person. Nu skulle även inspelningar från den andra säsongen ges ut, medan den tredje i augusti 1970 till viss del kom att dokumenteras på skivan That's the Way It Is och framför allt i dokumentärfilmen Elvis – That's the Way It Is.
miniatyr|stående 1.1|höger|Producenten Felton Jarvis (till vänster) och Elvis Presley i RCA Studio B den 10 september 1967 under "Guitar Man"-sessionen. Man lät därför installera en 16-spårs inspelningsutrustning så att inspelningsteknikern Al Pachucki i samarbete med producenten Felton Jarvis kunde spela in valda delar av konserterna. Två problem uppstod dock när man började spela in midnattsshowen den 15 februari: Elvis var förkyld och hostade ibland under framförandena, och antalet tidigare outgivna låtar var för litet för att fylla ett helt album.
Flera av de låtar som hade repeterats inför showen hade valts bort, och därför ordnades snabbt en ny repetition den 18 februari där arrangemangen till "See See Rider" och Ray Prices "Release Me" stramades upp, samtidigt som Ray Petersons "The Wonder of You" övades in. De tre låtarna hade fått nya arrangemang av Glen D. Hardin kvällen innan. Redan under den första showen samma dag spelades en master in av "The Wonder of You", medan mastrarna till de övriga två spelades in under midnattsshowen.
Fortfarande saknades dock låtar till albumet, vilket producenten Felton Jarvis löste genom att komplettera med två spår från inspelningarna under det första Las Vegas-engagemanget 1969: Del Shannons "Runaway" och The Beatles "Yesterday".
I Nashville lät därefter Jarvis och Pachucki mixa spåren och reparera delar av inspelningarna, framför allt på "The Wonder of You", där man ersatte bakgrundssången från The Sweet Inspirations med röster från en grupp sångare i Nashville. Strax innan RCA gav ut On Stage släppte man dock budgetalbumet Let's Be Friends, med mestadels outgivna filmlåtar – ett album som visserligen genererade intäkter men som i kvalitet inte kunde mäta sig med de reguljära RCA-utgåvorna och som i viss mån mättade marknaden och försvårade för Elvis egen konstnärliga inriktning.
Repertoar och framföranden miniatyr|stående 0.8|Del Shannon 1961, det år han hade en hit med "Runaway".
"See See Rider" fick inleda albumet och framöver skulle den också komma att bli Elvis standardöppningslåt på konserterna. Men vid denna tid introducerades "See See Rider" och framfördes ungefär halvvägs in i föreställningarna. Låten hade troligen först spelats in av Ma Rainey 1924. Elvis uppskattade Chuck Willis version som hade toppat rhythm and blues-listan 1957, men han ökade låtens tempo påtagligt i förhållande till Willis version. Han gjorde den till en ren rocklåt med ett arrangemang som tydligt var påverkat av LaVern Bakers version från 1962.
"Release Me" var en välkänd countrylåt som både Kitty Wells och Ray Price hade haft framgång med 1954. Även Esther Phillips spelade in den och nådde förstaplatsen på rhythm and blues-listan 1962, medan Engelbert Humperdinck fick en världshit med sin version 1967. Elvis framförde låten i ett högre tempo och med tydligare rhythm and blues-prägel, men han sjöng inte hela texten utan upprepade den första versen flera gånger.
"Sweet Caroline" var en cover på Neil Diamonds hitlåt, framförd utan några större förändringar i arrangemanget. Elvis sjöng den med tydlig energi, och till den tredje säsongen i Las Vegas i augusti 1970 uppdaterades arrangemanget något. "Sweet Caroline" kom att bli en återkommande publikfavorit under framträdandena i Las Vegas.
"Runaway" hade spelats in den 25 augusti 1969 under den föregående Las Vegas-säsongen. Låten var en cover på Del Shannons Billboard-etta från 1961. Elvis framförde "Runaway" med något större intensitet och ett hårdare uttryck än Del Shannon.
"The Wonder of You" skrevs av Baker Knight, och Ray Peterson fick en topp-40-placering med den på den amerikanska Billboardlistan 1959. Elvis spelade aldrig in den i studio utan framförde den i stället live för första gången i februari 1970. Låten gavs ut på singel drygt en månad före albumet och blev en internationell framgång för Elvis, bland annat med sex veckor på förstaplatsen på den brittiska singellistan. Den markerade början på 1970-talets Elvis, med storslagna arrangemang och orkestrering i kombination med en röstbehandling som betonade dramatiken i låten. Den har blivit en av hans mest igenkända inspelningar från 1970-talet, delvis tack vare textens emotionella karaktär.
miniatyr|stående 0.8|Tony Joe White, vars "Polk Salad Annie" Elvis utvecklade till en showstopper på sina konserter.
"Polk Salad Annie" inleder sidan två på On Stage. Under den första Las Vegas-säsongen 1969 hade Elvis gjort "Suspicious Minds" till en showstopper som framkallade stark publikreaktion. Under den andra säsongen, i januari–februari 1970, gjorde han detsamma med Tony Joe Whites då aktuella hit "Polk Salad Annie". Låten framfördes med ett omfattande arrangemang där Elvis sång samverkade med hans scenshow och ett allt tätare ljudbygge från bandet. Framförandet kombinerar inslag av funk och gospel inom en modern rockram. Elvis kom senare att framföra låten i ett successivt högre tempo.