Aloha from Hawaii via Satellite är ett livealbum av den amerikanske sångaren och musikern Elvis Presley. Det är hans 56:e album och gavs ut av RCA Records i fyrkanalsstereo (quadrafoni) den 4 februari 1973. Albumet består av inspelningar från Elvis Presleys konsert med samma namn som ägde rum på Honolulu International Center Arena i Hawaii den 14 januari 1973. Konserten sändes live via satellit till en tv-publik i Asien och Oceanien och i eftersändning till ett antal länder i Europa, Amerika och Asien. I Sverige sändes showen under namnet Elvis i Honolulu den 20 januari 1973, medan den i USA sändes först den 4 april 1973.

Den 4 mars 1973 gavs singeln med "Steamroller Blues" ut från albumet tillsammans med studioinspelningen "Fool". "Steamroller Blues" nådde 17:e plats på Billboard Hot 100 och blev topp tio-placerad på Cashbox singellista.

Albumet utkom tre veckor efter att konserten hade ägt rum. Det nådde förstaplatsen i USA på både Billboards poplista och countrylista. Även på den konkurrerande Cashbox-listan nådde det förstaplatsen, medan det i Storbritannien, där showen inte sändes på tv, som bäst placerade sig på 11:e plats på UK Albums Chart. Det var Elvis nionde och sista listetta på den amerikanska albumlistan under hans livstid (han erhöll ytterligare en år 2002) – och den första på över åtta år.

Albumet certifierades guld den 13 februari 1973, två veckor efter att det utkom, och år 2022 certifierades det 5 × platina av Recording Industry Association of America (RIAA) för en försäljning av 5 miljoner exemplar, trots att dubbelalbumet endast räknades som ett album vid certifieringen och den verkliga försäljningen dessutom sannolikt var högre.

Bakgrund miniatyr|Neal S. Blaisdell Arena, som när Elvis uppträdde där på Aloha-konserten 1973 hette Honolulu International Center Arena. Aloha from Hawaii via Satellite är ett dubbelalbum på två LP-skivor, som innehåller musiken från Elvis Presleys konsert Aloha from Hawaii, vilken ägde rum på Honolulu International Center Arena i Hawaii den 14 januari 1973. Det var andra gången i hans karriär som han hade släppt ett dubbelalbum. Albumet var Elvis sjätte livealbum på fyra år, och det näst sista som han släppte under sin livstid.

Konserten den 14 januari spelades in av RCA och mixades i 4-kanalsstereo. Albumet färdigställdes och gavs ut mycket snabbt, och redan tre veckor efter satellitsändningen fanns det tillgängligt i butiker runt om i världen. Projektsamordnaren Joan Deary fick arbeta under stor tidspress för att få albumet klart i tid, och för att påskynda processen hade skivomslaget tryckts i förväg medan låtförteckningen i efterhand lades till både på skivetiketterna och skivomslaget med hjälp av klistermärken.

Albumet blev en stor kommersiell framgång. Det nådde förstaplatsen på såväl pop- som countrylistan i USA, och kom med tiden att sälja över fem miljoner exemplar där. Initialt gavs det endast ut i fyrkanalsstereo och blev det första albumet i det formatet att toppa Billboards albumlista. Men eftersom fyrkanalsstereo aldrig fick något större genomslag gav RCA senare även ut albumet i konventionell stereo.

Repertoar och framföranden Låturval och konsertupplägg miniatyr| Elvis Presley under Aloha-konserten i Honolulu den 14 januari 1973. I bakgrunden syns basisten Jerry Scheff. Aloha from Hawaii via Satellite innehåller samtliga liveframträdanden från tv-specialen. Åtta av låtarna hade aldrig tidigare givits ut av Elvis Presley, något som också uppgavs på skivomslaget. De åtta var "Something", "You Gave Me a Mountain", "It's Over", "Steamroller Blues", "My Way", "What Now My Love", "Welcome to My World" och "I'm So Lonesome I Could Cry".

Konserten öppnade med Richard Strauss "Also Sprach Zarathustra" och Elvis inledde med "See See Rider" – den låt han från januari 1972 oftast använde som öppningsnummer på sina konserter. Repertoaren bestod av en blandning av låtar från flera olika genrer. De mer rockorienterade "Blue Suede Shoes", "Johnny B. Goode", "A Big Hunk o' Love" och "Hound Dog" kontrasterades mot dramatiska framföranden av "American Trilogy", "You Gave Me a Mountain", "My Way" och "What Now My Love", liksom mer lågmälda tolkningar av "I'm So Lonesome I Could Cry", "Something" och "I'll Remember You".

Elvis framförde också sin USA-etta från 1969, "Suspicious Minds", och "Burning Love", som i oktober 1972 hade nått andraplatsen på Billboard Hot 100. Därutöver framförde han "Steamroller Blues", som blev albumsingeln och nådde en topp-tio-placering i USA. Som vanligt avslutade han konserten med "Can't Help Falling in Love".

Efter att konserten avslutats och publiken lämnat arenan spelade Elvis och bandet in ytterligare fem låtar: "Blue Hawaii", "Ku-U-I-Po", "No More" och "Hawaiian Wedding Song" – samtliga tidigare förekommande i filmen Blue Hawaii – samt Gordon Lightfoots "Early Mornin' Rain". Förutom "No More" kom dessa låtar att ingå i den utökade version av konserten som sändes i USA i april.

De togs däremot inte med på albumet Aloha from Hawaii via Satellite utan gavs först ut senare på albumet Mahalo från Elvis 1978. Inte heller Elvis korta tillkännagivande om att konserten gavs till förmån för Kui Lees cancerfond inkluderades på albumet.

De åtta nya låtarna

"Something", Beatleslåten skriven av George Harrison, hade introducerats i Elvis liverepertoar under hans tredje Las Vegas-engagemang i augusti 1970. Elvis framförde balladen med viss regelbundenhet under det fjärde Las Vegas-engagemanget i januari–februari 1971, därefter endast vid några få tillfällen under de följande två åren. Vid denna tid hade ännu ingen liveversion av "Something" givits ut.

"You Gave Me a Mountain" skrevs av countryartisten Marty Robbins. Låten blev en framgång 1969 i en inspelning med Frankie Laine, vars version Elvis uppskattade. Elvis började framföra låten live under sitt sjätte Las Vegas-engagemang i januari–februari 1972. Ett framförande i Hampton Roads Coliseum i Virginia den 9 april 1972 togs också med i dokumentärkonsertfilmen Elvis on Tour, men framförandet under Aloha from Hawaii blev det första som gavs ut på skiva.

Balladen har en melodramatisk och sorgtyngd text om förlorad kärlek och mänskligt lidande. Den skildrar en man som mött motgångar genom hela livet: hans mor dör vid hans födelse och fadern lägger skulden på honom; senare döms han till fängelse för ett brott han inte begått. När hans hustru slutligen lämnar honom och tar deras gemensamma barn med sig utbrister han: ”Denna gång, Herre, gav du mig ett berg” som han inte förmår bestiga.

miniatyr|vänster|stående=0.8| Elvis Presley under framförandet i Honolulu International Center Arena den 14 januari 1973. Elvis sjöng detta dramatiska nummer återhållsamt i verserna men med stor kraft och energi i refrängerna, i nära samspel med sitt band och med stöd av bakgrundssångarna och orkestern. Han framförde låten med en inlevelse som gjorde att den ofta uppfattades som självbiografisk. Vid en konsert i Las Vegas i september 1974 kände han behov av att distansera låten från sitt privatliv och sade att den inte hade någon personlig koppling till honom eller hans tidigare hustru Priscilla. Låten förblev ett återkommande inslag i hans scenrepertoar fram till hans död 1977.

"Steamroller Blues" skrevs av James Taylor och gavs ut av honom 1970 som en satirisk bluespastisch. Samma år gav den relativt okända R&B-gruppen The Masqueraders ut en mer seriös och funkbetonad tolkning av låten under titeln "Steamroller". Deras version inspirerade Elvis vad gäller stil och gitarrsolo, men i övrigt omformade han låten både arrangemangs- och sångmässigt.

Elvis började framföra låten live under sitt sjunde Las Vegas-engagemang i augusti 1972. Hans version är tyngre och saknar ironiska inslag. Han inleder låten återhållet och avspänt. I den andra halvan höjs verserna en oktav, vilket ger låten ökad energi och Elvis ger den ursprungligen satiriska texten en kraftfull tolkning. "Steamroller Blues" gavs ut på singel tillsammans med "Fool", tidsmässigt samordnat för att skapa intresse inför den första TV-sändningen av showen i USA den 4 april. Den nådde plats 17 på Billboard Hot 100 och blev topp tio-placerad på Cashbox.

"My Way" har sitt ursprung i den franska låten "Comme d'habitude" ("Som vanligt"), skriven av Claude François, Jacques Revaux och Gilles Thibaut. Paul Anka skrev en ny engelsk text till låten och gav den till Frank Sinatra, som funderade på att dra sig tillbaka. Texten handlar om en man som vid slutet av sin karriär ser tillbaka på sitt liv med trots och stolthet. Sinatras version gavs ut 1969 och nådde plats 27 på Billboard Hot 100 i USA.

miniatyr|Elvis Presley och Paul Anka på Las Vegas Hilton den 5 augusti 1972. Anka skrev den engelska texten till "My Way" och ansåg att låten inte passade Elvis image. Elvis spelade in "My Way" den 10–11 juni på det sista inspelningspasset under den tredje studioinspelningsomgången 1971. Studioversionen förblev dock outgiven i över tjugo år, möjligen därför att den ansågs ofullständig (Elvis lämnade inspelningarna i frustration över vad han ansåg vara bristande koncentration från de kvinnliga sångarna) eller för att han inkluderade låten i Aloha-repertoaren.

Elvis började framföra "My Way" live i Las Vegas i augusti 1972, samtidigt som han introducerade "Steamroller Blues". I jämförelse med studioversionen och de första liveversionerna hade arrangemanget vid Alohaframförandet utvecklat låten till en mer dramatisk komposition. Den inleds med Elvis ackompanjerad av enbart piano. Under den andra versen kompletterar en soloviolin melodin på ett effektfullt sätt. Låten byggs under fyra minuter upp till ett monumentalt klimax där band, orkester och bakgrundssångare samverkar med Elvis, som i slutet når ett högt G i röstens övre register.

Paul Anka försökte avråda Elvis från att spela in låten, eftersom han inte tyckte att den passade hans image. Men Elvis drogs till låtens dramatiska möjligheter och uppgav att texten betydde mycket för honom. Den förblev ett återkommande inslag i hans scenrepertoar ända fram till slutet. Under de sista åren framstod de inledande raderna: "Och nu är slutet nära, och jag står inför den sista ridån" för många som en anspelning på hans eget alltmer problemtyngda liv, trots att Paul Anka med raderna främst syftade på Frank Sinatras planerade pensionering snarare än döden.

En liveversion av "My Way", inspelad i Omaha i juni 1977 för dokumentärfilmen Elvis in Concert, gavs postumt ut som singel tillsammans med "America". Den nådde plats 22 på Billboard Hot 100 i USA, högre än Sinatras version.

"It's Over" (inte att förväxla med Roy Orbisons "It's Over") skrevs och gavs ut första gången 1966 av popsångaren Jimmie Rodgers (inte countryartisten Jimmie Rodgers). Den hade tidigare spelats in av bland andra Glen Campbell. Låten infördes av Elvis under hans sjätte Las Vegas-engagemang i februari 1972. Den hade då spelats in men inte givits ut.

Det var ett lugnt nummer, en av flera sorgtyngda ballader om ett havererat förhållande och förlorad kärlek. Elvis gör en omsorgsfull och engagerad tolkning av den poetiska texten, men den omges samtidigt av ett förhållandevis stort arrangemang med ett dramatiskt klimax i slutet där Elvis också når ett högt G i sitt övre register.

"I'm So Lonesome I Could Cry" skrevs och gavs ut av Hank Williams 1949. Detta var en av två låtar som Elvis tog med i Aloha-konserten för att undvika att upprepa samma låtar som givits ut på tidigare livealbum. Det var en countryballad som både musikerna och bakgrundssångarna redan kände väl till, vilket gjorde att man slapp arbeta fram komplicerade nya arrangemang. Han hade aldrig tidigare framfört låten offentligt och skulle därefter endast framföra den ytterligare ett par gånger. Han introducerade låten som den förmodligen sorgligaste sång han någonsin hört. Den gavs ett avskalat arrangemang och framfördes finstämt.

miniatyr| Elvis Presley under sitt framträdande i Honolulu i januari 1973.