The Ark är en svensk musikgrupp som bildades 1991 i Rottne. Deras musikstil har beskrivits som pop och glamrock och de har etablerat sig som en av de mest inflytelserika och karismatiska grupperna inom modern svensk pop- och rockhistoria.
De har släppt fem fullängdsalbum och har vunnit två Grammis, och har fått ytterligare nio Grammis-nomineringar. Singlarna It Takes a Fool to Remain Sane, Calleth You, Cometh I, One of Us is Gonna Die Young samt Absolutely No Decorum blev alla ettor på Trackslistan. The Ark vann Melodifestivalen 2007 med The Worrying Kind som även den blev etta på Trackslistan samt fick en förstaplacering på Svensktoppen.
Historia
1991–1996 The Ark bildades i Rottne utanför Växjö under sommaren 1991 av Ola Salo (då Ola Svensson), Lars "Leari" Ljungberg, Mikael Jepson och Magnus Olsson. De var då i fjortonårsåldern och hade tidigare haft ett band som hetat Ashram.
Ola Salo hade under en familjesemester till Irland under sommaren -91 skrivit en sexradig dikt med titeln "The Ark" och bestämt sig för att bilda ett nytt band under detta namn. Det första repet hölls i augusti 1991. Deras musikstil och klädstil inspirerades av det psykedeliska i 60-talet och det dekadenta i 70-talet. Enligt Salo var namnet The Ark inte bara tänkt som grandios religiös symbolik utan också som symbolik för hur de skulle segla bort från Rottne och ut i världen. Medan Ashram huvudsakligen spelat covers, som Purple Haze av Jimi Hendrix och Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band av The Beatles, skulle The Ark fokusera på eget låtmaterial. Ola Salo, som skulle förbli låtskrivare för bandet, hade redan skrivit en del amatörmässiga låtar som Ashrams enda egna låt "The Kinky Blues", men under sommaren 1991 studerade han en antologi över The Beatles tabulatur som han fått i julklapp vilket inledde en seriösare fas i hans låtskrivande.
miniatyr|The Arks frontman och låtskrivare, Ola Salo. The Arks tidigaste repertoar inkluderade covers av My Generation av The Who och Honky Tonk Women av The Rolling Stones, men också egenskrivna låtar av Salo såsom "Only the Wind" och "Crumble and Fall". Musiken var i lättsam 60-talsstil men texterna var mörka och storslagna. Det återkommande temat var filosofi och religion, mestadels om världens undergång med stor inspiration från Uppenbarelseboken i den kristna Bibeln. Bandets första liveframträdande var på en utomhusfestival på Växjös huvudgata i mitten av augusti 1991. Den 16 november samma år spelade The Ark sin första klubbspelning på Uffes källare i Växjö, där de agerade förband åt bandet The Shiremen som frontades av Ljungbergs bror Pelle. Bandet var helt okända utanför Växjö men fick en lokal publik. Man ansträngde sig för att göra varje enskild spelning unik, och Salo skrev nya låtar inför varje konsert. Under 1992 gav rockklubben Café Kristina i Växjö ut ett dubbelalbum som skulle skildra den lokala musikscenen, och The Ark bidrog med låten "The Lamb". Detta är deras första officiella inspelning och till denna låt gjorde bandet även sin första musikvideo. Låten blev något av en hit i Växjös undergroundscen och bandet hade säkrat en liten men dedikerad egen publik.
Hösten 1992 bytte bandet trummis, då Olsson valt en gymnasielinje som krävde mycket tid på helgerna och dessutom blivit aktiv i Hemvärnet. Han ersattes av Salos skolkamrat Martin Rosengardten.
Salo fortsatte att skriva låtar med apokalyptiskt och mörkt filosofiskt tema, med titlar som "Merciful Sledge", "The World's Aflame", "Eucharist" och "My Sin". Filosofen Friedrich Nietzsche hade blivit en stor influens. Musiken hade blivit mörkare, tyngre och mer psykedelisk med komplicerade ackordföljder. Samtidigt ville The Ark föra samman esterna som gillade svårare och tyngre musik med de som gillade svängig och trallvänlig pop. Låtar som kom att leva kvar från denna era och bli inspelade efter bandets genombrott är "Topsy Kaiser", "Cygnet to Cygnet" och "The Homecomer" (som alla blev b-sidor för bandets tidiga cd-singlar år 2000-01) samt "Uriel" från 1994 (som spelades in för albumet Prayer for the Weekend som gavs ut 2007). 1994 spelade bandet in sin andra musikvideo, till låten "The Flower King".
Under vintern 1995 reste bandet till Malmö för att spela in några nyskrivna låtar i Dundret studio. Låtarna som spelades in var "What Do To With Aileen?", "Racing With The Rabbits" och "Cracked Messiah". De yngsta bandmedlemmarna var vid denna tid 18 år. Denna studiosession inspirerade Salo till att tänka om sitt låtskrivande, och den första låten i hans nya fas var "Like Mortals Do". Den blev en publikfavorit i bandets konsertrepertoar och Salo har själv kallat låten "den största hitten under The Arks apokalyptiska era". I mars 1995 återvände bandet till Dundret studio och spelade in ytterligare två nyskrivna låtar: "I Laid It Down" och "Od Slatrom Ekil".
Inspelningarna i Dundret studio, förutom "What Do To With Aileen?", samlades på en EP som fick titeln "Racing With The Rabbits" och gavs ut av en liten underetikett vid namn Beat That! på det lilla skivbolaget Engery Records i Malmö. 1 000 exemplar trycktes på CD, färre än 100 blev sålda, och de fåtaliga recensionerna var negativa. Hela bandet flyttade till Malmö, och det planerades att spelas in ett fullängdsalbum med de bästa låtarna från den apokalyptiska eran. Albumet skulle heta "Speak Loud", men Beat That! hade inte pengar att bistå för inspelningen. miniatyr|Gitarristen Martin Axén anslöt till bandet 1997.
1997-1999 Under åren som följde det misslyckade EP-släppet började Salo åter tänka omkring sin livsfilosofi och sitt låtskrivande. Han var personligen deprimerad och The Ark hade en tynande tillvaro. Utanför Växjö hade bandet ingen publik, och i Malmö visades inget intresse för deras musik. 1997 övervägde Salo att lägga ner bandet, men istället rekryterades Martin Axén in som andregitarrist och gav ny energi. Ljungberg och Jepson startade ett nytt band med Axén, under namnet Stereo Explosion, och började hålla populära fester för att marknadsföra sin musik. Tanken var att göra härlig musik och få folk att dansa. Salo kände sig inspirerad av denna idé och bestämde sig för att blanda de ytliga och synbart plastiga aspekterna av popmusiken med hans tyngre och djupare teman.
En ny inspiration som skulle påverka bandets riktning kom när Salo, Ljungberg och Jepson såg KISS på Globen i Stockholm. Salo fick en kristallklar vision av skrikig estetik och plastig image i kombination med enkel men urstark musik. Men till skillnad från de ytliga låttexterna hos KISS skulle The Ark ha ett viktigare budskap. Det utdragna och mörka apokalyptiska temat var över, och det var dags för lättåtkomlig popmusik för den breda massan, men med ett äkta innehåll. Under 1998 hade Salo dessutom öppet börjat acceptera sin bisexualitet, vilket fick ytterligare påverkan på bandets nya image och budskap. När Salo presenterade sin nya vision för bandet var trummisen Rosengardten inte lika begeistrad som övriga medlemmar. Utöver hans skepsis till bandets nya image hade han fullt upp med sina universitetsstudier, och Salo avskedade honom strax innan jul 1999. Ny trummis blev Sylvester Schlegel som var en vän från Växjö.
Medan The Ark experimenterade med sin nya popstil fick de hjälp av Robert Jelinek från The Creeps att spela in några demos. Jelinek förde vidare inspelningarna till Jon Gray som var väletablerad i musikindustrin och drev sitt eget musikförlag Mad House. En av demolåtarna var "Laurel Wreath", och två andra hade titlarna "It Seems To Be The Way" och "Activity". Jon Gray skulle med tiden komma att bli bandets manager, och enligt Axén var Gray den förste som verkligen trodde på deras potential. Bandet fortsatte att spela in nya låtar som demos, med hjälp av Jens Andersson i den hemmastudio han byggt tillsammans med Jepson. Den första låten de spelade in tillsammans var "Siamese Centerfold", som senare skulle släppas som b-sida med cd-singeln Let Your Body Decide.
Under 1999 fick bandet skivkontrakt för tre album med Grand Recordings, som snart skulle komma att slås samman med Virgin Records, och förberedelserna inleddes för inspelning av ett debutalbum.
We Are the Ark (2000) Under vintern 2000 deltog The Ark som förband på Kents turné för Hagnesta Hill, med premiär i Lisebergshallen i Göteborg den 28 januari och avslutning på Hovet i Stockholm den 9 mars. De inledde sitt set med "Laurel Wreath" och spelade blivande hitsinglar som Let Your Body Decide, Echo Chamber och It Takes a Fool to Remain Sane. Halvvägs genom turnén, den 31 januari, gavs "Let Your Body Decide" ut som första singel från debutalbumet. Låten tog sig upp till en plats 9 på den svenska singellistan. Den andra singeln, It Takes a Fool to Remain Sane, gavs ut den 15 maj. Låten blev en stor radiohit och musikvideon spelades frekvent på TV. Låten blev även framgångsrik utomlands, och i Italien låg den kvar på singellistornas topp 10 i fyra månader. Under sommaren spelade bandet för första gången på Hultsfredsfestivalen. Konserten direktsändes i ungdomskanalen ZTV, vilket gav bandet möjlighet att visa upp sig för en helt ny publik.
Debutalbumet, betitlat We Are the Ark, gavs ut den 25 september 2000. Albumet spelades in i Gula Studion i Malmö, med Marco Manieri som producent. Den alternativa titeln "Electric Body Design" hade övervägts, baserat på hur en vän till bandet hört fel på refrängen i "Let Your Body Decide". Albumet har sålts i över 120 000 exemplar, vilket gjort det till ett av Sveriges mest framgångsrika debutalbum. I flera av albumets låtar återkommer temat att finna styrka och glädje i sitt utanförskap, att välja glädjen och lusten i livet och att gå sin egen väg oavsett omvärldens stagnerade normer och åsikter. Detta var också ett budskap som Salo och det övriga bandet ständigt återkom till i intervjuer och konserternas mellansnack. Det skulle sedermera komma att förbli bandets signum och huvudsakliga tema.
Den 18 oktober på Trädgår'n i Göteborg inleddes en omfattande klubbturné genom Sverige. Låtlistan under konserterna bestod uteslutande av material från debutalbumet, förutom avslutningslåten "Racing With the Rabbits" som var den enda låten som hämtades från bandets tidigare 1990-talsera. Turnélivet filmades för musikdokumentären "Vi är The Ark" som sändes på SVT. Ytterligare en musikdokumentär om bandet gjordes senare för TV4. Under året 2000 gjorde The Ark fler än 60 liveframträdanden, och avslutade året med att framföra "It Takes A Fool To Remain Sane" tillsammans med Tommy Körberg på Nyårsafton i TV3. Sommaren 2001 spelade bandet på Hultsfredsfestivalens största scen och slog sig ihop med Magnus Uggla och Håkan Hellström för en turné på 22 konserter. Echo Chamber (14 oktober 2000) och Joy Surrender (2 april 2001) släpptes som tredje och fjärde singel från albumet, även dessa till god framgång. Samtliga fyra singlar fick musikvideor. The Ark nominerades till sex Grammispriser 2001 och vann Årets låt för It Takes A Fool To Remain Sane och Årets artist. Sveriges Radio utnämnde It Takes A Fool To Remain Sane till årets mest spelade låt, och bandet vann även en Rockbjörn för Årets grupp.
In Lust We Trust (2002) I september 2001 inledde bandet arbetet med sitt andra album, som skulle komma att spelas in Stockholm med Peter Kvint som producent. I februari 2002 släpptes första singeln Calleth You, Cometh I som också var ledmotiv till filmen Klassfesten. Låten blev en omedelbar framgång på svenska och italienska topplistor. I Italien låg den kvar på topp 20 i fyra veckor. Amir Chamdin regisserade musikvideon. Under studioarbetet med albumet spelade bandet även in en cover på Nationalteaterns låt "Kolla kolla", som skulle inkluderas på ett hyllningsalbum. Den 19 augusti 2002 släpptes nästa singel, Father of a Son. Sången handlar om homosexuellas rätt att få adoptera. Återigen stod Amir Chamdin för musikvideon, som var inspirerad av The Whos rockopera Tommy. miniatyr|Ola Salo med The Ark på Ankkarock 2005.