Schengenregelverket är ett regelverk inom unionsrätten som reglerar Schengensamarbetet. Det skapades ursprungligen i form av Schengenavtalet, Schengenkonventionen och ett antal andra mellanstatliga protokoll och avtal, men införlivades genom Amsterdamfördraget inom Europeiska unionens ramar och är sedan den 1 maj 1999 en integrerad del av unionens regelverk. Stora delar av det införlivade Schengenregelverket har sedan dess ersatts eller utvecklats genom rättsakter, såsom förordningar och direktiv.
Schengenregelverket reglerar alltifrån avskaffandet av de inre gränskontrollerna och förstärkandet av de yttre gränskontrollerna till villkoren för tredjelandsmedborgares rörelsefrihet inom Schengenområdet och det förstärkta polissamarbetet och straffrättsliga samarbetet. Sedan regelverket blev en del av unionsrätten måste varje bestämmelse, i enlighet med principen om tilldelade befogenheter, ha en rättslig grund i unionens fördrag.
Schengenregelverket är fullt bindande för alla unionens medlemsstater, utom Irland, som åtnjuter en särskild undantagsklausul gällande Schengensamarbetet och endast omfattas av vissa delar av regelverket. Därutöver omfattas även Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz av regelverket genom särskilda associeringsavtal. Varje ny medlemsstat som ansluter sig till unionen måste godta regelverket fullt ut; delar av regelverket, däribland bestämmelserna om avskaffandet av gränskontrollerna vid de inre gränserna, blir dock tillämpliga först efter att vissa tekniska kriterier har uppfyllts. Cypern väntar fortfarande på beslut av Europeiska unionens råd om fullständig tillämpning av bestämmelserna i Schengenregelverket för att kunna ansluta sig till Schengenområdet. I övriga deltagande medlemsstater är regelverket redan fullt tillämpligt. Tillämpningen av regelverket kontrolleras genom en särskild utvärderings- och övervakningsmekanism.
Historia
Schengenregelverket skapades ursprungligen genom Schengenavtalet, som undertecknades den 14 juni 1985 av företrädare för Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland på fartyget Princess Marie-Astrid på floden Mosel i närheten av orten Schengen i Luxemburg. Syftet med avtalet var att gradvis förenkla och till slut avskaffa gränskontrollerna vid de gemensamma gränserna. Eftersom framför allt Storbritannien motsatte sig ett sådant samarbete inom ramen för Europeiska gemenskaperna genomfördes det istället genom ett separat mellanstatligt avtal.
Schengenavtalet följdes den 19 juni 1990 av Schengenkonventionen, som innehöll mer detaljerade bestämmelser om avskaffandet av gränskontrollerna vid de inre gränserna och diverse kompensatoriska åtgärder för att förhindra negativa effekter, såsom gränsöverskridande brottslighet, till följd av de avskaffade gränskontrollerna. Flera andra medlemsstater i Europeiska gemenskaperna och sedermera Europeiska unionen anslöt sig till Schengenavtalet och Schengenkonventionen under 1990-talet genom protokoll och avtal om anslutning; Italien den 27 november 1990, Portugal och Spanien den 26 juni 1991, Grekland den 6 november 1992, Österrike den 28 april 1995, samt Danmark, Finland och Sverige den 19 december 1996. Genom ett beslut av Verkställande kommittén blev Schengenkonventionen fullt tillämplig i de ursprungliga medlemsstaterna samt Portugal och Spanien den 26 mars 1995. Därmed avskaffades de inre gränskontrollerna mellan dessa länder och Schengenområdet upprättades. Övriga länder anslöt sig till Schengenområdet de påföljande åren fram till den 25 mars 2001, då Schengenkonventionen slutligen blev fullt tillämplig för de nordiska länderna.
Genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj 1999, införlivades Schengenregelverket inom Europeiska unionens ramar och blev en integrerad del av unionens regelverk. Irland och Storbritannien, som tidigare hade motsatt sig ett sådant samarbete inom unionen, tilläts att stå utanför hela eller delar av Schengensamarbetet genom särskilda undantagsklausuler. Som en del av unionsrätten kunde övriga medlemsstater använda sig av unionens institutionella ramverk för att fortsätta utveckla samarbetet. Stora delar av det införlivade Schengenregelverket har sedan dess ersatts eller utvecklats genom rättsakter, såsom förordningar och direktiv.
Rättslig grund Schengenregelverket skapades ursprungligen som ett mellanstatligt regelverk och var bindande för Schengenländerna som internationell rätt. Genom införlivandet inom Europeiska unionens ramar blev regelverket en del av unionsrätten och istället bindande för Schengenländerna genom unionens fördrag. Införlivandet reglerades genom ett särskilt protokoll – Schengenprotokollet – som fogades till Amsterdamfördraget och som trädde i kraft den 1 maj 1999. Enligt protokollet skulle Europeiska unionens råd, i enlighet med principen om tilldelade befogenheter, fastställa den rättsliga grunden för varje del av det införlivade Schengenregelverket i unionens fördrag. Införlivandet komplicerades av den dåvarande pelarstrukturen eftersom Schengenregelverket grundade sig på bestämmelser både i den överstatliga första pelaren, Europeiska gemenskaperna, och i den mellanstatliga tredje pelaren, polissamarbete och straffrättsligt samarbete. Fastställandet av den rättsliga grunden för varje del av regelverket var avgörande för att bestämma vilka rättsliga bestämmelser som skulle gälla, i synnerhet vad gällde EG-domstolens befogenheter. Rådet fastställde det införlivade Schengenregelverket och dess rättsliga grund den 20 maj 1999; fram till dess hade alla införlivade akter sin rättsliga grund i den tredje pelaren. Hela det införlivade Schengenregelverket, utom vissa delar som inte längre ansågs relevanta efter införlivandet samt vissa bestämmelser som klassificerats som konfidentiella, offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning den 22 september 2000.
Sedan införlivandet har Schengenregelverket till stora delar ersatts eller utvecklats genom rättsakter, såsom förordningar och direktiv. Dessa antas i enlighet med de bestämmelser som finns i unionens fördrag. Genom Lissabonfördraget avskaffades pelarstrukturen. Den rättsliga grunden för rättsakter som utvecklar Schengenregelverket varierar beroende på akternas innehåll. För rättsakter som rör gränskontroller och inresevillkor utgör artikel 77 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt den huvudsakliga rättsliga grunden:
Även artikel 79 om den gemensamma invandringspolitiken ligger till grund för vissa rättsakter inom Schengenregelverket, såsom återvändandedirektivet. Vissa delar av Schengenregelverket, till exempel delar av Schengens informationssystem, grundar sig istället på bestämmelserna om polissamarbete och straffrättsligt samarbete i fördragen. Schengenregelverkets bestämmelser om vapen och narkotika utgör däremot en del av harmoniseringslagstiftningen för den inre marknaden.
Beståndsdelar Schengenregelverket består av historiska skäl av två delar. Den första delen utgörs av de mellanstatliga avtal som antogs innan Schengenregelverket införlivades inom Europeiska unionens ramar den 1 maj 1999. Detta innefattar bland annat Schengenavtalet och Schengenkonventionen. Den andra delen utgörs av de rättsakter som antagits av unionens institutioner sedan införlivandet och som ersätter eller utvecklar det införlivade regelverket.
Införlivade Schengenregelverket Det införlivade Schengenregelverket är den del av Schengenregelverket som ursprungligen antogs i form av mellanstatliga avtal, men som införlivades inom Europeiska unionens ramar genom Amsterdamfördraget den 1 maj 1999. Denna del av regelverket innefattar Schengenavtalet Schengenkonventionen Protokoll och avtal om anslutning till Schengenavtalet och Schengenkonventionen för Italien, Portugal och Spanien, Grekland, Österrike, samt Danmark, Finland och Sverige Beslut och förklaringar antagna av Verkställande kommittén före den 1 maj 1999 Beslut antagna av Centralgruppen före den 1 maj 1999
Schengenavtalet miniatyr|Schengenavtalet från 1985 Schengenavtalet undertecknades av företrädare för Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland den 14 juni 1985. Avtalet började tillämpas interimistiskt från och med den 15 juni 1985 och trädde i kraft den 2 mars 1986, trettio dagar efter att det sista ratifikationsinstrumentet hade deponerats hos Luxemburgs regering.
Syftet med avtalet var att fastställa övergripande åtgärder som Schengenländerna skulle vidta på kort respektive lång sikt för att slutligen kunna avskaffa sina gränskontroller vid de inre gränserna. På kort sikt skulle medlemsstaterna bland annat förenkla och lätta på sina gränskontroller vid de inre gränserna, påbörja harmoniseringen av sin viseringspolitik samt stärka samarbetet mellan sina tull- och polismyndigheter. Regelbundna sammanträden mellan de ansvariga myndigheterna inleddes. Från och med den 1 juli 1985 skulle medlemsstaterna upphöra med vissa typer av kontroller vid de gemensamma gränserna; kontroller av körtid och viloperioder för yrkesmässig trafik, kontroller av vikten och dimensionerna hos yrkesfordon samt kontroller av fordons tekniska skick. De föreskrivna åtgärderna på kort sikt skulle börja tillämpas senast den 1 januari 1986.
På längre sikt skulle medlemsstaterna söka att avskaffa sina gränskontroller vid de inre gränserna och överföra dessa till de yttre gränserna. För att uppnå detta skulle medlemsstaterna harmonisera sin viseringspolitik samt annan lagstiftning vad gällde förbud och begränsningar som låg till grund för kontrollerna. Detta gällde framför allt lagstiftning kring narkotika, skjutvapen och sprängämnen samt den anmälan som utlänningar måste göra vid hotell. De föreskrivna åtgärderna på lång sikt var från början tänkta att börja tillämpas senast den 1 januari 1990, men försenades i flera omgångar. Genom Schengenkonventionen lades grunden för tillämpningen av Schengenavtalet. Efter att konventionen blev fullt tillämplig den 26 mars 1995 spelade Schengenavtalet i stort sett ut sin roll, men avtalet är fortfarande i kraft och fastställer det övergripande syftet med Schengensamarbetet.
Schengenkonventionen För att förverkliga avskaffandet av gränskontrollerna vid de inre gränserna och genomföra de övergripande bestämmelserna i Schengenavtalet undertecknades Schengenkonventionen den 19 juni 1990. Konventionen var från början tänkt att träda i kraft den 1 januari 1993, men detta försenades till den 1 september 1993. Den fullständiga tillämpningen av konventionen och det slutliga avskaffandet av gränskontrollerna vid de inre gränserna försenades till följd av problem med driftstarten av Schengens informationssystem, som sågs som en nödvändighet för ett område utan inre gränser. I december 1994 fattade Verkställande kommittén slutligen beslutet om att konventionen skulle bli fullt tillämplig den 26 mars 1995, vilket innebar att Schengenområdet förverkligades.
Schengenkonventionen innehöll ursprungligen en mängd olika bestämmelser för att möjliggöra avskaffandet av gränskontrollerna vid de inre gränserna, däribland bestämmelser om inresevillkor vid de yttre gränserna, viseringspolitik, villkor för utlänningars rörelsefrihet, ansvarighet i samband med behandling av asylansökan, polissamarbete och straffrättsligt samarbete, narkotika, skjutvapen och ammunition samt inrättandet av Schengens informationssystem. Dessutom inrättades Verkställande kommittén som ett gemensamt organ för att anta ytterligare bestämmelser för tillämpningen av Schengenkonventionen.