miniatyr|stående=1.4|Häxprocesserna i Mora. I förgrunden djävlar och häxor. Där ovan förhörskommissionen med en hop klagande kvinnor och barn som avger vittnesmål. En fångknekt driver fram en flock fängslade häxor och trollkarlar. Omkring bålet där de dömda brinner, syns häxor som bortför barn på sopkvastar, bockar och dynggrepar, medan demoner i djurskepnad tumlar i luften.Tyskt kopparstick från 1670.
Det stora oväsendet eller det stora blåkullabullret var en masshysteri som under åtta år av Karl XI:s regeringstid, mellan 1668 och 1676, förorsakade en stor mängd häxprocesser i Sverige.Alf Åberg (1989). Häxorna. De stora trolldomsprocesserna i Sverige 1668–1676. Göteborg: Novum Grafiska AB. Det ledde till cirka 280 människors död innan det stoppades. Det var under denna tid som majoriteten av Sveriges häxprocesser hölls. Av de kanske fyrahundra personer som avrättades för trolldom i Sverige mellan 1492 och 1704, avrättades cirka 280 mellan 1668 och 1676.
Bakgrund Bakgrunden till häxhysterin var ett trolldomsmål i Härjedalen, där Gertrud Svensdotters utpekande av Märet Jonsdotter så småningom ledde fram till Häxprocessen i Mora. Häxprocessen väckte stort uppseende i landet, och berättelsen om hur barn blev kidnappade och fick sälja sina själar till Satan spred sig från kyrka till kyrka och väckte oro bland landets föräldrar, som började kräva att man skulle undersöka om sådant förekom i just deras församling.
1608 blev Moseböckerna appendix till Sveriges rikes lag (Kristofers landslag). Bibelversen "Een trolkona skallt tu icke låta leffua" (Andra Mosebok 22:18) var den enda lagtext som domstolen hade till grund under häxprocesserna.
Processen Med undantag för Bohuslän följde häxprocesserna samma mönster. Anklagelsen handlade i regel om att barn hade bortförts till Djävulen och Blåkulla. Ryktet om att häxor kidnappade barn till Blåkulla spred sig från bygd till bygd. Vuxna utpekades av barn, ofta av kringvandrande tiggarbarn från trakter där det redan hade skett häxprocesser, oftast pojkar som kallades visgossar. Föräldrar som var oroliga över ryktet att häxor rövade bort barn till Blåkulla gav, i syfte att skydda sina egna barn, mat till tiggarbarnen för att peka ut häxorna i just deras bygd. Föräldrarna krävde sedan att den lokala kyrkoherden skulle förhöra de utpekade häxorna. Dessa förvägrades nattvarden av kyrkan tills deras fall hade avgjorts, och kyrkoherden rapporterade eller vidarebefordrade anmälan av de misstänkta till närmaste myndighet.
De misstänkta fängslades fram till att de kunde ställas inför rätta och förhöras. Ofta förhördes de först av kyrkoherden innan de ställdes inför en formell domstol. När de ställdes inför rätta hördes först de vittnen som framlade anklagelser. När den person som lagt fram anmälan hade vittnat, framträdde också vanligen fler vittnen. Dess fler vittnen som framträdde, dess mer "beryktad" för trolldom betraktade domstolen den anklagade, något som ansågs vara extra försvårande.
De anklagade uppmanades först att erkänna sitt eget brott. De uppmanades att bekänna för att rädda sin egen själ, och i denna övertalning spelade kyrkan en stor roll. Tortyr användes inte regelmässigt. Tekniskt sett var tortyr generellt inte tillåtet, men praxis var att den lokala domstolen, kommissionen eller kungen kunde bevilja tortyr från fall till fall, eller att det användes som en del av praxis trots att det formellt inte var tillåtet.Bergenheim, Åsa, 1954-. - Den liderliga häxan : Häxhammaren och de svenska häxprocesserna / Åsa Bergenheim.. - 2020. - . s. 53-63 Det tycks ha varit en slump var och när tortyr skedde: några klara regler för detta tycks inte ha funnits, och användningen varierade från fall till fall. Efter att den misstänkta hade avgett sin egen skuld, ombads de att ange sina medbrottslingar, det vill säga andra häxor. Vanligen de som de hade sett på Blåkulla eller som hade medverkat i att utöva trolldom med dem. Den person som först angavs för trolldom var ofta en person som redan tidigare hade rykte om sig att syssla med trolldom sedan gammalt, alternativt en person som var inblandad i konflikter. Allteftersom de som bekänt uppmanades att peka ut andra i sin tur, kunde dock till slut vem som helst utpekas.
Till en början sköttes häxprocesserna av de ordinarie domstolarna. Allt eftersom häxpaniken spred sig blev dock trolldomsmålen så många att de vanliga domstolarna blev översvämmade och tvingades försumma övriga rättskipning. Eftersom ordinarie domstolar inte kunde förrätta domar själva utan enligt lagen alltid tvingades hänskjuta alla dödsdomar till hovrätten, som måste bekräfta dem innan de kunde utföras, började även hovrätterna bli överväldigade. Detta oroade regeringen i Stockholm, som år 1669 utsåg den första trolldomskommissionen för att avlasta de vanliga domstolarna. I fortsättningen utsåg regeringen ett flertal trolldomskommissioner. De var tillfälliga lokala domstolar, som utsågs för att hantera trolldomsmålen i ett visst landskap för att avlasta ordinarie domstolar, så fort trolldomsmålen där hade blivit för många. Häxprocesserna hanterades dock även i fortsättningen främst av ordinarie domstolar. Det vanliga var att trolldomskommissionerna sedan övertog och fattade den slutgiltiga domen i ett mål.
Det var vanligt att ett mycket stort antal ställdes inför rätta i början. Den lokala domstolen kunde också utdöma ett stort antal dödsstraff, men i slutändan omvandlades de flesta dödsdomar till mildare straff av hovrätten eller trolldomskommissionen. Ett typexempel är häxprocessen i Ockelbo: 69 ställdes inför rätta, 35 dömdes till döden (de som erkänt skulle slippa brännas, få nattvarden och begravas på kyrkogården), 23 fick ris, gatlopp och kyrkoplikt, medan 11 friades eller ställdes under "Guds dom". Av detta upphävde dessutom guvernör Sparre dödsdomarna över de 21 som inte bekänt, vilket resulterade i att bara 14 av de 69 avrättades. Ett stort antal personer dömdes till straff som piskning, kyrkostraff, gatlopp och liknande. Även en minoritet män ställdes inför rätta, men de frikändes oftare, och fick, om de dömdes skyldiga, oftast andra straff än dödsstraff. De barn som förts till Blåkulla och vittnade fick som regel kyrkotukt.
I jämförelse med övriga Europa, och de svenska processerna före 1668, var avrättningsmetoderna milda. Endast en person under denna häxjakt, Malin Matsdotter i Stockholm, brändes levande. De övriga halshöggs först, varpå deras kvarlevor brändes offentligt på bål. De som uppfattades som extra ångerfulla kunde få sina lik begravda direkt istället för att brännas efter halshuggningen, och dessutom begravas på kyrkogården istället istället för att grävas ned på avrättningsplatsen.
Geografi och statistik Tidigare hade de svenska häxprocesserna främst utspelat sig i Småland samt övriga Götaland. Under den stora häxjakten 1668–1676 utspelades de däremot i just de landskap som tidigare hade varit relativt orörda av häxprocesser, medan de landskap där häxprocesser tidigare förekommit oftare nu blev orörda. Hysterin spred sig också till Österbotten i Finland, och häxprocesserna i Österbotten 1674–1678 var uppenbart inspirerade av det stora oväsendet med samma karaktäristik, även om de inte brukar räknas in i det stora oväsendet.
Det är okänt exakt hur många personer som anklagades och avrättades, eftersom dokumentation ofta saknas. Det fanns också många personer som avled i fängelset av tortyr, självmord eller dåliga förhållanden. Nedan följer bekräftade siffror. Det egentliga antalet avrättade anses vara omkring 280 personer.
Härjedalen 1668–1672
Det stora oväsendet började i Härjedalen med Gertrud Svensdotters utpekande av Märet Jonsdotter inför Lars Elvius. De bekräftade avrättningarna var dock inte så många i detta landskap.
Lillhärdal: sex anklagade, ingen avrättad (1668). 56 anklagade; rättegångens dokument är förlorade, men åtminstone tre tros ha avrättats (1671). Spångmyrholmen, fem avrättade (1672). Sveg: två avrättade: Gertrud Jonsdotter (50, änka i Kolsätt) och Sigrid Eriksdotter i Älvros (70 år), 12 januari 1674.Svedlund, Morgan. Oväsendet i Lillhärdal, Jämten 2007. Mesch, Fritjof. Häxprocesser i Härjedalen efter 1672, Jämten 1968.
Dalarna 1668–1672 Se även: Häxprocessen i Mora och Häxprocessen i Leksand Ryktena från Härjedalen nådde Dalarna och i juli 1668 inleddes de första förhören av de "beryktade" på uppmaning av oroliga föräldrar, på order av landshövding Duwall. Efter den första avrättningen kungjordes fallet av prästerna i predikstolarna runtom i landskapet, vilket spädde på hysterin.
I augusti 1669 utsågs en kommission från Stockholm, som handhade Häxprocessen i Mora. Många av de anklagade satt fängslade i Falun. Det är känt att tortyr användes här. År 1670 beslöts att en häxbön skulle hållas i landets kyrkor. I januari 1671 kom en ny kommission.
Älvdalens socken : 30 anklagade, sju avrättade (maj 1669). Mora socken : 60 anklagade, 23 avrättade (24 augusti 1669). Andra gången cirka 60 anklagade, ingen avrättad (december 1669). Orsa socken : åtminstone nio anklagade, sex avrättade (1671), en avrättad (januari 1672). Rättvik socken : 60 anklagade, ingen avrättad (tre dömdes till döden, men avled i fängelse) (1671). Mora socken : tredje gången 3 avrättade (1671). Leksands socken : åtminstone 14 anklagade, åtta avrättade, en död i fängelset före avrättning (1671). Älvdalens socken : andra gången 34 anklagade, 3 avrättade (september 1672). Lima socken : en avrättad (1672). Stora Tuna socken : en avrättad (1672).
Bohuslän 1669–1672 Huvudartikel: Det stora oväsendet i Bohuslän Det stora oväsendet i Bohuslän hörde kulturellt sett inte till Det stora oväsendets häxprocesser, även om den inträffade samtidigt. Fallen i Bohuslän följde ett helt annat mönster och utfördes också på ett annat sätt. Här anklagades inte häxorna av barn för att ha fört dem till Blåkulla, utan av vuxna för att ha trollat dåligt väder och sjukdom, förstört eller hindrat fiskenäringen eller samlats till satansmässor. Det hela började då Anna i Holta anklagades för att ha trollat en båt att sjunka.
Bohuslän följde den danska trolldomslagen (Bohuslän hade till 1658 varit danskt), och tortyr var här mycket vanligt. Dessutom förekom häxprov/vattenprov, något som inte var lika vanligt i de övriga fallen. Den misstänkta arresterades, utsattes för vattenprov och torterades sedan tills hon bekände och pekade ut andra. Sammanlagt avrättades 28 personer (26 kvinnor), 9 dog i fängelset (8 kvinnor), en förvisades och 9 frikändes. Minst 49 personer anklagades.
Kända namn på de som avrättades är Pär Madzen från Mollösund, Ragnelle från Lösbo, Kjerstin Swen Sneckers, Helga i Pilanna, Börta Cornelius, Ingri Jutes, Börta Pärs, Malin Ruths och Elin i Staxäng.
Ett så kallat Blåkulla i Bohuslän är Brattön.
Marstrand/Tjörn : 14 anklagade, minst åtta avrättade, tre döda i fängelset på Marstrand, en rymde, två friades (1672). Avrättningsplats: Sötången. Kungälv : Flera anklagade. Mollösund : åtta anklagade, sju avrättade. Stångenäs härad : fjorton anklagade. Kvistrum och Hede : 13 anklagade, elva avrättade (1671).
Hälsingland 1671–1674 Se även: Häxprocessen i Järvsö Våren 1671 nådde ryktet Hälsingland. I april rapporterade kyrkoherden i Alfta att människor for till Blåkulla med barn på ryggen på boskap, gärdsstörar och vuxna karlar.
I oktober 1672 utsågs en kommission. Den leddes av Gustaf Rosenhane, som var en av häxprocessernas största kritiker, och drev linjen att frikänna alla som inte frivilligt bekände. De första tvivlen på barnvittnen uppkommer.
Ovanåker : 22 anklagade, åtta avrättade (8 maj 1672). Bollnäs : 40 anklagade, tio avrättade (1673). Alfta och Ovanåker : 90 anklagade, två avrättade (1673). Järvsö : 41 anklagade, två avrättade (1673). Norrala : 10 dömda till döden. Domarna verkställdes dock aldrig (1673).