Oxelösund är en tätort i Södermanland och centralort i Oxelösunds kommun, Södermanlands län. Tätorten är den sydligaste centralorten i Svealand och har nära förbindelser med den större grannorten Nyköping.
Namnet Ortnamnet Oxløsundh 1438 avseende ett sund vid ön Oxelö har syftning på trädbeteckningen oxel.Svenskt ortnamnslexikon. Red.: Mats Wahlberg. Uppsala 2003
Historia thumb|Utsnitt ur karta över Sankt Nicolai och Bergshammars socknar från 1677 som visar Oxelösunds lotsstation, platsen för dagens Gamla Oxelösund. miniatyr|vänster|Sommargäster i Oxelösund spelar krocket, 1878. miniatyr|vänster|Första kajen i Oxelösund är ännu under konstruktion, bilden är troligen från omkring 1880. miniatyr|vänster|Lotsbostäder i Brevik på 1880-talet, i bakgrunden Breviks hamn med hamnmagasin och segelfartyg. miniatyr|vänster|Krooks petroleums upplag i Oxelösund omkring 1910, bensinen förvarades då ännu i trätunnor. miniatyr|vänster|Ett tidigt flygfoto över Oxelösunds järnverk som visar dess ursprungliga storlek. Oxelösund har en ung historia. Här finns dock en naturlig hamn som utnyttjats i åtminstone 500 år.
Namnet kommer från Oxelön, ursprungligen en ö, men ön kom även att namnge en gård på ön, känd sedan 1551 men troligen hade den legat här sedan längre tillbaka. Gården var i de äldsta dokumenten kronohemman, men börjar snart eftertraktas av Stjärnholm, och underlades 1681 slottet. Den sista mangårdsbyggnaden låg kvar norr om nuvarande Oxelögatan fram till 1961, då den brändes ned i samband med en brandövning.Boken om Oxelösund red. Erik Nihlén s. 10–32.
Nyköpings stad erhöll 1444 förläning på de öar och holmar som de av ålder brukat. Vid förnyelse av rättigheterna 1454 får vi namnen på öarna: Aaløø, Ffaemøra, Bywrshalseen, Girsbeten, Ffurwholmen Bærghøn och Ytrehaasløn (Ålö, Femören, Bjurshalsen, Beten, Furuholmen Bergön och Hasselö). 1529 förlänades Femöresön, Ålön och Högstens udd till Håkon Kruse mot en årlig ränta om en tunna sälspäck och tre tunnor saltad ål. 1562 förnyas privilegierna, Bergön har dock då fallit bort från listan. Villkoret sägs då vara att Nyköpings borgare var förpliktade att hålla en lots vid skären för kungens skepp.Nicolai socken, Ivar Schnell s. 35.
Oxelösund är sundet mellan Oxelö och de små öarna Korsholmen och Furö, och den naturliga hamnen här har utnyttjats flitigt genom tiderna. Karl Knutsson (Bonde) sammanträdde med sitt råd på ett fartyg här 1468. Gustav Vasa besökte 1542–1543 Oxelösundet signerade brev vid tre olika ankringstillfällen då han väntade här. Gustav II Adolf ankrade också i sundet i väntan på ett lån från sin mor. Johan Månsson skriver i sin Een Siö bok seglingsbeskrivningar för ankring i hamnen i Oxelösund. Lotsar fanns på öarna i närheten redan på 1530-talet. Först 1642 upprättades dock en lotsplats vid Oxelösund. 1697 fanns tre lotsar vid Oxelö lotsplats. I slutet av 1700-talet var lotsarna uppdelade på platser Oxelö och Oxelösund. Vid Oxelö var chefen för lotsarna placerade. Enligt reglementet för 1820 skulle nio lotsar finnas vid stationen: en lotsålderman, tre mästerlotsar samt fem sekundlotsar. Av lotsarna bodde då två av lotsarna vid Hummelvik söder om Oxelösund, sex på Oxelö hemmans ägor och en lotsålderman vid stationen i Oxelösund. Stationen i Oxelösund skulle alltid vara bemannad av minst två lotsar. Under 1600-talet upprättade även ägaren till Stjärnholm en krog vid lotsstationen. Stjärnholms ägare kom återkommande i konflikt med lotsarna, 1815 vräktes lotsarna sedan de vägrat utföra dagsverken på slottet. 1844 fastställdes Stjärnholms rättighet att fritt förfoga över Oxelö hemman, och 1846 flyttades alla lotsarna till nya stugor vid Brevik, medan Oxelö övertogs av arrendebönder.
I anslutning till lotsplatsen uppfördes även under 1600-talet en skans. Åldern är okänd. Den synades 1675 av Carl Magnus Stuart som konstaterade att den var eldhärjad och helt förfallen. Stuart ville flytta skansen till Bjurhalsen på andra sidan Oxelösundet, men fyllnadsjord saknades och planer gjordes i stället upp att renovera skansen på samma plats. Hösten 1676 rapporterade Erik Dahlberg att större delen av arbetet var avslutat. Det verkar dock snart avstannat 1677 rapporterade generalmajor Henrik Fleming att skansen saknade bevakning och de flesta kanonerna låg på marken utan lavetter och att krut och kulor förvarades i krogen. Han föreslog att kanoner och ammunition skulle fraktas bort i väntan på att skansen färdigställdes. Så verkar dock aldrig blivit fallet och 1699 rapporterades den som helt förfallen.
Med början 1820 blev Oxelösund anlöpningsplats för ångbåtstrafiken mellan Norrköping och Nyköping. Sakta men säkert ökade trafiken, vilket innebar ett uppsving för krogen vid Oxelösund. Oxelösund blev även en plats för att fylla på ångbåtarnas kolförråd. 1858 passades Oxelösund av omkring 20 ångfartyg i veckan. 1845 inrättades en provisorisk tullstation på ön Beten utanför Oxelösund. Från början av 1840-talet inrättades en handelsbod i Oxelösund. Ursprungligen fanns ingen landsväg till Oxelösund, bara en enkel ridstig. 1860 anlades en landsväg för att underlätta transporter av varor och passagerare till ångbåtsbryggan.
När det blev aktuellt att bygga en järnväg för att forsla Bergslagens produkter direkt ut till Östersjön föll valet på Oxelösund – ett tidigare försök att knyta ihop Bergslagen med en hamn vid Vänern (Köping-Hults Järnväg) blev aldrig fullbordat. Som plats för hamnen valdes Brevik som var mer lämpligt för en djuphamn än det gamla Oxelösund.
1873 bildades järnvägsbolaget OFWJ (Oxelösund-Flen-Västmanlands Järnväg), senare TGOJ (Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds järnvägar), senare industrikoncernen Trafik AB Grängesberg-Oxelösund (TGO) mest känd som Gränges. Bolaget köpte nästan hela Oxelösundshalvön, som då tillhörde närbelägna Stjärnholms slott, för att på sikt kunna bygga de anläggningar man behövde.Kulturhistoriskt värdefulla miljöer i Södermanland, artikel i Sörmlandsbygden 1988:2 I januari 1877 var järnvägen färdigställd, men arbetet med hamnen var då ännu inte färdigställd, den bestod först av en enkel träbrygga med ett vattendjup på 2,6 meter, och man hade svårt att få över fartygstrafik på den nyanlagda hamnen. 1879 påbörjades en utbyggnad av hamnen. Man förhandlade bland annat om rysk transitotrafik över Oxelösund, dock utan resultat. Till en början användes hamnen främst för Klotens bolags trävaruexport till Storbritannien, Klotens bolag lades dock ned 1887 och därmed upphörde i stort sett trävaruexporten via Oxelösund. Brittiska, franska, tyska, ryska och norska bolag använde Oxelösund som utförselhamn för järnmalm som köpts i Sverige och införselhamn för tysk stenkol som köpts i Tyskland. 1898-1900 uppförde Krooks petroleum en oljedepå i Oxelösunds hamn.Boken om Oxelösund red. Erik Nihlén s. 46-50 Efterhand fick dock hamnen allt större betydelse för järnexporten, särskilt sedan järnverket tillkommit 1913.Nicolai socken, Ivar Schnell s. 103-104. En första ångkran installerades i hamnen 1893, ganska snart fanns 14 ångkranar i hamnen. 1922 installerades den första brokranen på kaj 10, samtidigt installerades en vagnvändare som kunde tippa järnvägsvagnar med malm direkt på ett transportband för lastning på fartyg.Boken om Oxelösund red. Erik Nihlén s. 52-53.
Under 1880-talet började Oxelösund även uppmärksammas som badort för Nyköpingsborna. 1884 bildades Oxelösunds Segelsällskap.Nicolai socken, Ivar Schnell s. 109–110. OFWJ anordnade redan från 1879 lustturer till Oxelösund och 1880 lät bolaget uppföra ett kallbadhus i hamnen för badgäster. Det första badhuset flöt på tunnor och låg i Oxelösunds hamn, men redan 1883 ersattes badhuset av ett nytt på pålar på ett skär vid Lilla Björn. 1884 uppfördes även ett varmbadhus alldeles intill. 1886 uppfördes ett badhotell vid Badhusudden, 1896 ersatt av ett nytt med fler rum. Samtidigt uppfördes ett nytt kallbadhus - det gamla hade bara haft ett omklädningsrum och man hade varit tvungna att ha olika öppettider för herrar och damer, nu tillkom separata omklädningsrum.OFWJ och Oxelösunds badanstalt, artikel av Christina Engström i Spår 2009
Det fanns dåligt med brunnar på Oxelöhalvön som inte var förorenade av havsvatten, och under de första åren måste därför vatten transporteras till samhället i tunnor med järnvägen från Nyköping. I början fanns inte heller något skolhus utan barnen gick i skola vid Stjärnsund. 1886 inrättades första skolan i Oxelösund. 1887 fick Oxelösund en tillförordnad provinicialläkare, vars tjänst 1904 blev ordinarie. 1900 inrättades Oxelösund som municipalsamhälle, samtidigt tillkom en brandstation och en telefon- och telegrafstation.
När municipalsamhället var bildat upptäcktes ganska snart att dess område var alltför litet för att ge utrymme åt fortsatt expansion. Redan 1901 föreslogs inkorporering av villatomterna i Högklint och Breviksund och det område där Krooks Petroleum hade etablerat sig, och några månader senare inkorporerades området. Området där järnverket var beläget kom dock att ligga utanför municipalsamhället ända fram till 1938, då det inkorporerades tillsammans med områdena Dalgången, Gamla Oxelösund, Torphagen och Aspaområdet.Boken om Oxelösund red. Erik Nihlén s. 60.
Oxelösund blev 1950 stad.
1950-talet miniatyr|vänster|Gamla Oxelösund Vid ingången av 1950-talet var Oxelösund en typisk svensk småstad med trähus och lummiga trädgårdar. Som ett av de sista samhällena i Sverige blev Oxelösund stad år 1950. Ortens befolkning uppgick då till 5200 personer. Näringslivet var starkt präglat av industrin och den största arbetsplatsen var järnverket med cirka 700 anställda.
En milstolpe i ortens utveckling blev Grängeskoncernens beslut att 1955 köpa aktiemajoriteten i Oxelösunds Järnverks AB (idag SSAB Oxelösund). Beslutet hade inte bara betydelse för näringslivet utan påverkade hela samhället. Gränges hade redan tidigare intressen i samhället och dess näringsliv, bland annat genom att man förvaltade hamnen och järnvägen, och även genom järnverket som nästan uteslutande använde sig av järnmalm från Gränges gruvor i Bergslagen. Gränges köp av aktiemajoriteten i järnverket kan ses som ett första steg i de investeringar man ämnade göra i Oxelösund. Investeringarna möjliggjordes av att staten tidigare samma år inköpt den andel Gränges hade i gruvbolaget LKAB för en miljard kronor, och ett villkor för denna inlösen var att det kapital som därmed frigjordes skulle placeras i nya aktiviteter och ge sysselsättning i svensk industri. För detta beslut krävdes en riksdagsmajoritet. Socialdemokraterna, vilka satt i regeringsställning, och Bondeförbundet röstade för beslutet medan övriga riksdagspartier röstade emot.
Gamla Oxelösund fick i och med detta ge plats för det nya järnverket men det finns ännu ett par villor kvar som påminner om hur det såg ut på 1920-talet. Ett helt nytt centrum byggdes liksom en motorväg från Nyköping in till staden (riksväg 53), och 1957 invigdes den karaktäristiska S:t Botvids-kyrkan. Sammantaget domineras Oxelösund än idag av 1950-talets omvälvning med hamnen, järnverket och en homogen 1950-talsbebyggelse.
Åren 1962 till 1963 byggdes Femörefortet, ett kustartilleribatteri beläget på halvön Femöre, för att försvara den viktiga hamnen.
1970-talet och framåt