miniatyr|höger|300px|Karta över Erebus och Terrors troliga rutter under Franklins försvunna expedition. Diskobukten(5) ligger omkring 3 200 kilometer från Mackenzieflodens mynning(6). Franklinexpeditionen var en brittisk upptäcktsresa för att utforska Arktis och som under ledning av kapten sir John Franklin lämnade England 1845. Franklin var marinofficer och en erfaren forskningsresande och hade tjänstgjort under tre tidigare Arktisexpeditioner, varav de två sista som chef. Hans fjärde och sista resa genomfördes då han var 59 år gammal och var tänkt att gå genom den sista outforskade delen av Nordvästpassagen. Hela expeditionen, Franklin och 128 besättningsmän, dog till följd av både naturliga och onaturliga orsaker efter att deras fartyg frusit fast i isen i Victoriasundet nära King Williams land i norra Kanada. Expeditionen brukar betraktas som en av de största tragedierna i upptäcktsresandets historia.
Efter påtryckningar från hustrun Jane Franklin och andra skickade amiralitetet 1848 en sökningsexpedition för att leta efter den försvunna expeditionen. Delvis tack vare Franklins berömmelse och amiralitetets erbjudande om en hittelön kom många efterföljande expeditioner att delta i sökandet, som vid ett tillfälle 1850 bestod av 11 brittiska och 2 amerikanska fartyg. Flera av dessa samlades på ön Beecheys östkust där de första kvarlevorna efter Franklinexpeditionen hittades, bland annat gravarna över tre av besättningsmedlemmarna. Då upptäcktsresanden John Rae inspekterade norra Kanada sydost om King Williams land 1854, hittade han kvarlevor och fick höra inuiters berättelser om Franklinsällskapet. Francis Leopold McClintock ledde en sökning 1859 och hittade då anteckningar på King Williams land med detaljer om expeditionens öde. Sökningarna fortsatte under en stor del av 1800-talets andra hälft.
Ett forskningsteam lett av antropologiprofessorn Owen Beattie vid University of Alberta, påbörjade 1981 en serie vetenskapliga studier av gravar, kroppar och andra fysiska bevis efter Franklins besättning på Beechey och King Williams land. De kom fram till att besättningsmedlemmarna vars gravar hade hittats på Beechey sannolikt hade dött av lunginflammation och möjligen tuberkulos samt att blyförgiftning av dåliga lödningar på matkonserver kunde vara en trolig dödsorsak. Skärsår på skelettdelar som hittades på King Williams land sågs som spår av kannibalism. De samlade bevisen av alla studier visade att köld, hunger, blyförgiftning och sjukdomar (bland annat skörbjugg) dödade besättningen under Franklins sista expedition.
Trots den misslyckade expeditionen framställde viktorianska media Franklin som en hjälte. Sånger skrevs om honom, statyer restes i hans hemstad Spilsby och London, och Tasmanien gav honom förtjänsten av att ha upptäckt Nordvästpassagen. Franklins försvunna expedition har varit temat i många konstverk, dikter, noveller, romaner och TV-dokumentärer.
Decennier av efterforskningar och ett stort antal sökexpeditioner försökte förgäves lokalisera de båda skeppen. Det var först 2014 som HMS Erebus återfanns, och två år därefter påträffades även HMS Terror. Den kanadensiska förvaltningsmyndigheten Parks Canada hade givits betydande ledtrådar av inuiter som i egen regi genomfört expeditioner efter uppgifter från muntlig tradition.
Bakgrund miniatyr|stående|Sir John Barrow förespråkade arktiska upptäcktsresor under sin långa period som vice ordförande i amiralitetet. Européernas sökande efter en nordlig genväg från Europa till Asien tog sin början med Christofer Columbus resor 1492 och fortsatte fram till mitten av 1800-talet med en lång rad forskningsexpeditioner som huvudsakligen hade sitt ursprung i England. Dessa mer eller mindre framgångsrika resor bidrog till den europeiska geografiska kunskapen om det västra halvklotet, framför allt Nordamerika, och när den kunskapen ökade vändes gradvis blickarna mot norra Kanada. Bland de upptäcktsresanden från 1500- och 1600-talet som gjorde upptäckter av Nordamerika fanns Martin Frobisher, John Davis, Henry Hudson och William Baffin. Hudson bay-kompaniet bildande 1670 ledde till ytterligare utforskning av den kanadensiska kusten och inlandet samt de Arktiska haven. Bland upptäckarna under 1700-talet fanns James Knight, Christopher Middleton, Samuel Hearne, James Cook, Alexander MacKenzie och George Vancouver. Omkring 1800 visade deras upptäckter att det inte fanns någon farbar nordvästlig passage för fartyg på de kalla breddgraderna mellan Stilla havet och Atlanten.Savours, Ann (1999). The Search for the North West Passage. New York: St. Martin's Press. .
John Barrow blev amiralitetets vice ordförande 1804, en post han innehade till 1845, och började att försöka övertala marinen att slutföra Nordvästpassagen norr om Kanada och navigera mot nordpolen. Under de följande fyra decennierna gjordes framgångsrika resor till det kanadensiska Arktis, bland annat av upptäckarna John Ross, David Buchan, William Edward Parry, Frederick William Beechey, James Clark Ross, George Back, Peter Warren Dease och Thomas Simpson. Bland dessa upptäckare fanns John Franklin, vice befälhavare under en expedition mot nordpolen 1818 med fartygen Dorothea och Trent samt ledare för en landexpedition längs Kanadas arktiska kust 1819-1822 och 1825–1827. Omkring 1845 hade de samlade upptäckterna under dessa expeditioner minskat de viktiga okända delarna av kanadensiska Arktis till ett område på ungefär 181 300 kvadratkilometer. Det var till detta okända område Franklin skulle segla och då resa västerut genom Lancastersundet och därefter väster och söderut när is, land och andra hinder uppstod, för att slutföra upptäckten av Nordvästpassagen. Distansen som skulle genomföras var omkring 1 670 kilometer.Cyriax, Richard (1939) Sir John Franklin's last Arctic expedition; a chapter in the history of the royal navy. London: Methuen & Co.
Förberedelser Befälhavare miniatyr|stående|Sir John Franklin var Barrows motvilliga val att leda expeditionen. Barrow, som var 82 år och i slutet av sin karriär, övervägde noga vem som skulle leda expeditionen för att slutföra upptäckten av Nordvästpassagen och kanske skulle hitta vad Barrow trodde var ett isfritt hav vid nordpolen. Parry, som var hans förstaval, var trött på Arktis och avböjde förfrågan. Även hans andraval, James Clark Ross, avböjde eftersom Ross hade lovat sin nya fru att han var klar med Arktis. Barrows tredjeval, James Fitzjames, nekades av amiralitetet på grund av hans unga ålder. Barrow funderade på George Back men trodde att det skulle bli för mycket diskussioner med honom. Francis Crozier var av för låg börd och irländare vilket talade emot honom. Motvilligt föll valet till slut på den 59-årige Franklin.Sandler, Martin (2006). Resolute: The Epic Search for the Northwest Passage and John Franklin, and the Discovery of the Queen's Ghost Ship. New York: Sterling Publishing Co. . Expeditionen skulle bestå av de två fartygen HMS Erebus och HMS Terror, som båda hade tjänstgjort i Antarktis under James Clark Ross. Fitzjames fick befälet över Erebus och Crozier, som hade haft befälet över Terror under Antarktisexpeditionen, blev befälhavare och kommendör över Terror. Franklin utsågs till befälhavare över expeditionen 7 februari 1845 och han fick sina officiella instruktioner 5 maj samma år.
Fartyg, besättning och förnödenheter HMS Erebus, 378 ton och HMS Terror, 336 ton, var stabila fartyg utrustade med de senaste uppfinningarna. Ångmaskinen på Erebus kom från London and Greenwich Railway och den på Terror kom troligen från London and Birmingham Railway. De gjorde att fartygen kunde ta sig fram i 7,4 kilometer i timmen av egen kraft. Bland den övriga avancerade tekniken fanns bommar förstärkta med tunga bjälkar och stålbeslag, en uppvärmningsanordning för inomhuskomforten, propellrar och järnroder som kunde dras in i järnbepansrade fack för att skydda mot skador, bibliotek ombord med över 1 000 böcker samt tre års förbrukning av konserverad mat. En del konserver tillverkades av Stephen Goldner, som fick kontraktet 1 april 1845, sju veckor innan Franklin satte segel.Beattie, Owen, and Geiger, John (1989). Frozen in Time: Unlocking the Secrets of the Franklin Expedition. Saskatoon: Western Producer Prairie Books. . Goldner arbetade i snabb takt för att kunna leverera 8 000 konservburkar som senare visade sig ha blylödningar som var "tjocka och slarvigt gjorda och droppade som stearinljus på burkarnas insida".
Den största delen av besättningen var engelsmän, många från norra England, samt ett mindre antal irländare och skottar. Vid sidan av Franklin och Crozier var de enda som hade erfarenhet av Arktis en assisterande läkare och två isexperter.Intervju med Michael Smith, författaren av Captain Francis Crozier: Last Man Standing?, av Russel A. Potter, läst 22 augusti 2008
Försvinnande Expeditionen satte segel från Greenhithe i England på morgonen 19 maj 1845, med en besättning på 24 officerare och 110 man. Fartygen gjorde ett kort uppehåll i Stromness Harbour på Orkneyöarna i norra Skottland och därifrån seglade de till Grönland tillsammans med HMS Rattler och fraktfartyget Barretto Junior.Cookman, Scott (2000). Iceblink: The Tragic Fate of Sir John Franklin's Lost Polar Expedition. New York: John Wiley & Sons. . miniatyr|stående|Jane Griffin (senare Lady Jane Franklin), 1815. Hon gifte sig med John Franklin 1828, året innan han adlades.Dictionary of Australian Biography - Franklin, Jane, Lady (1792–1875) , läst 21 augusti 2008 På en ö i Diskobukten utanför Grönlands västkust slaktades 10 oxar som hade fraktats dit av Baretto Junior, för färsk mat. Förnödenheter flyttades från Terror till Erebus och besättningsmännen skrev sina sista brev hem. Innan expeditionen slutligen avgick, avskedades fem man ur besättningen och skickades hem med Rattler och Barretto Junior, vilket minskade fartygens slutliga besättning till 129 man. Expeditionen sågs sista gången av européer i augusti 1845 när kapten Dennet och kapten Robert Martin på valfångstfartygen Prince of Wales respektive Enterprise såg Terror och Erebus i Baffinbukten, där de väntade på bättre förutsättningar för att ta sig till Lancastersundet.