höger|miniatyr|300px|Norska kvarstadsbåtar ligger förtöjda längst in i Göteborgs frihamn i början av andra världskriget. Stävarna mot land för att försvåra "rymning". Kvarstadsbåtarna är ett samlingsbegrepp för de norska handelsfartyg som låg i svenska hamnar vid det tyska angreppet på Norge den 9 april 1940 och som både den norska exilregeringen i London och den tyska ockupationsregeringen i Oslo gjorde anspråk på.
Dragkampen om fartygen mellan de krigförande parterna, Storbritannien och Tyskland, ledde till att båtarna belades med kvarstad och inte fick lämna svenskt vatten förrän juridiska oklarheter utretts i svensk domstol. De norska handelsfartygen påverkade också Sveriges önskan att vara neutralt under andra världskriget, framförallt i samband med kvarstadsbåtarnas två dramatiska försök att från Göteborg under brittisk ledning bryta igenom den tyska Skagerrakspärren till England kallade Operation Rubble och Operation Performance. Vid hemliga förhandlingar mellan svenska myndigheter och de krigförande parterna kopplades frågan om kvarstadsbåtarnas möjlighet att lämna svenskt vatten också till frågan om lejdtrafiken, det vill säga tillåtelse för vissa svenska handelsfartyg att passera de krigförandes minfält i Nordsjön och Skagerrak, med last från andra inte krigförande länder in till Göteborg. Eftersom kvarstadsbåtarna lastades med för de allierade viktiga varor från Sverige, framförallt kullager, inför sina försök att bryta den tyska blockaden så var det också av stor betydelse för tyskarna att hindra dem från att nå fram med sin last.
Bakgrund Då Tyskland invaderade Norge 9 april 1940 låg ett trettiotal norska handelsfartyg i svenska hamnar, och sex var under byggnad på svenska varv. Den norska regeringen i London rekvirerade under april och maj alla norska fartyg som befann sig utanför Norge och vars ägare befann sig i Norge, och ställde dessa under en norsk sjöfartsdirektion i London, (Nortraship). Detta gjordes dels för att inte tyskarna skulle få tillgång till fartygen, men också för att de skulle kunna sättas in i konvojtrafik för de allierades räkning. Sedan rekvisition genomförts skulle båtarna chartras av den engelska regeringen.Stendahl 2002, s. 189-195ff Samtidigt hävdade de tyska ockupanterna i Oslo att fartygen hörde hemma i Norge och ville dirigera dem dit.Fontander 2006, s. 189 För att förhindra rekvisitionen tvingades många norska fartygsägare till i Sverige instängda fartyg, av den tyska ockupationsmakten att utfärda fullmakter till svenska advokater för att kunna processa vid svenska domstolar om besittningsrätten till dessa. Cirka 25 norska redare som inte ville samarbeta med tyskarna, förhördes och fängslades.Fontander 2006, s. 193 Tyskland ställde också krav på att Sverige skulle hindra fartygen från att löpa ut. En del norska befälhavare åtlydde rekvisitionsbeslutet, medan andra fartyg som var instängda i Sverige följde order av sina redare och gick till Norge eller till annat tyskockuperat område. Nio fartyg kom efter underhandlingar med den norska regeringen att rekvireras av den svenska regeringen, ett medgivande som den norska regeringen senare skulle återta. Kvar var då 15 fartyg som var förhindrade att löpa ut på grund av den tyska blockaden.
Operation Rubble Under december 1940 och början av januari 1941 utlöpte de fem fartygen i den engelska Operation Rubble: Elisabeth Bakke, John Bakke, Ranja, Tai Shan och Taurus individuellt från Göteborgs hamn och samlades i Brofjorden nära Lysekil. Avsikten var att blanda sig med andra ankarliggande, på grund av kriget upplagda fartyg för att inte väcka uppmärksamhet, och avvakta ett tillfälle att därefter obemärkt segla till England.Fredh 1977, s. 33 Operationen leddes av brittiske diplomaten, affärsmannen och före detta upptäcktsresanden George Binney. Han var biträdande handelsattaché vid brittiska legationen i Stockholm, men också knuten till den hemliga brittiska militära organisationen Special Operations Executive (SOE).Wulvaricht 2009, s. 36
När det norska fartyget Elisabeth Bakke lämnade Göteborg i mitten av december åtföljdes hon av den svenska jagaren . Ombord på jagaren fanns två officerare med tyska sympatier som varskodde tyska konsulatet och personal från Abwehr. Eftersom svenska polisen hade teleavlyssning på några av de inblandade kunde uppgiftslämnarna snabbt gripas.Wulvaricht 2009, ss. 43-46 Stämningen i svenska marinen var allmänt tyskvänlig,Fontander 2006, s. 229Wulvaricht 2009, s. 43Lundberg 2012, s. 54 speciellt efter det engelska försöket att beslagta fyra svenska jagare i juni 1940, den så kallade Psilanderaffären.
Fyra av de utbrytande fartygen var på cirka 5 000 brt, samt tankern Ranja på cirka 12 000 brt.Lundberg 1999, s. 80 Fartygen kunde, med början på eftermiddagen den 23 januari, i skydd av dimma smyga nära den norska kusten i Norska rännan eftersom faran för förankrade minor var obefintlig där på grund av det stora djupet.Barker 1976, ss. 80-84 I samband med att fartygen började sin genombrytning bröts teleförbindelserna under några timmar i Västsverige på initiativ från Binneys medhjälpare, den svenske sjökaptenen Ivar Blücker.Barker 1976, s. 82 De norska handelsfartygen kunde slutligen smita igenom den tyska Skagerackspärren och nå Kirkwall den 25 januari 1941. Lasten bestod av för engelsmännens krigsinsats mycket viktiga varor, maskiner, kvalitetsstål och kullager. Ranja blev upphunnen av tyska attackflygplan och fartygets svenske 1:e styrman, Nils Rydberg, träffades av en kulsprutesalva innan engelska jagare och flygplan slutligen hann fram till beskydd. Styrmannen dog 4 dagar senare i Kirkwall. De tyska slagkryssarna Scharnhorst och Gneisenau hade lämnat Kiel den 23 januari för att anfalla allierade konvojer i Nordatlanten och kom av en tillfällighet nära de norska fartygen, men utan att parterna kom inom synhåll för varandra.
Reaktioner på Operation Rubble George Binney mottog sympati- och glädjeyttringar på den lyckade operationen från Foreign Office, den brittiska industrivärlden och militära chefer.Barker 1976, s. 93-95ff
Ett annat budskap till Binney kom från brittiska marinstabens vice chef, amiral Thomas Phillips och löd: "Varför sänkte ni inte Scharnhorst och Gneisenau medan ni var i farten?" Barker 1976, s. 94
Tyskarna blev mycket förbittrade över de norska handelsfartygens lyckade genombrytning, och då denna skedde mitt under pågående handelsförhandlingar mellan Sverige och Tyskland om att tillåta svensk sjöhandel västerut, den så kallade lejdtrafiken, hotades ett tag denna uppgörelse. Den tyske utrikesministern von Ribbentrop hotade med att ett upprepande med norska utbrytande fartyg skulle mötas med att tyska flottan skulle gå in i Göteborgs hamn och ta återstående fartyg med våld.Fontander 2006, s. 191
Ett resultat av Operation Rubble blev också att tyskarna fick igenom ett svenskt löfte om att alla norska fartyg som fanns kvar i Sverige skulle dras samman till Göteborg, underförstått för att bevakningen av dem skulle underlättas.
Befäl från skeppen som lyckades att ta sig till Storbritannien blev i december 1941 bland de första mottagarna av den nyinstiftade norska orden Krigskorset. De som blev hedrade av de norska myndigheterna i exil i London var befälhavaren Carl I. Jensen på M/S Taurus, befälhavaren Einar F. Isaachsen och maskinchefen Reidar O. Paulsen på M/S Tai Shan samt maskinchefen Hans Gustav Hansen på M/S John Bakke.Krigskorset och St. Olavsmedaljen med ekgren, s. 29–31. Styrman Rydberg på Ranja tilldelades postumt Member of the Order of the British Empire (MBE).Barker 1976, s. 93 Sjökapten Blücker kunde inte belönas officiellt, utan fick kung George VI:s egna manschettknappar i guld med namnchiffer, som belöning för sitt initiativ att bryta teleförbindelserna i Västsverige under en kritisk tidsperiod.Barker 1976, s. 95
Domstolsförhandlingarna Sommaren 1941 skrevs kontrakt mellan norska Nortraship och den brittiska regeringen. Engelsmännen skulle få hyra ett tiotal av de norska fartyg som låg i Göteborg. I avtalet skrevs att engelska kaptener skulle ha huvudansvaret ombord med norska kaptener som Nortraships representanter.Fontander 2006, s. 192 Tyska myndigheter skärpte kraven mot UD i Stockholm att utlämna fartygen till sina redare i det tyskockuperade Norge, då de genom spioner i Göteborg tyckte sig ha bevis för att båtarna skulle avgå.
På sensommaren försökte samlingsregeringen Per-Albin Hansson att klara sig undan ett diplomatiskt beslut genom att de återstående norska fartygen belades med kvarstad, och frågorna om äganderätt, dispositionsrätt och besittningsrätt gjordes till rättssak i svensk domstol. Enligt regeringen kunde endast domstol eller överexekutor, efter prövning, ge myndigheterna rätt att stoppa fartygen. Rent juridiskt gällde målen om en svensk domstol, genom överexekutor, kunde handlägga mål mot engelska eller norska staten. Av intresse var också att pröva om de av de norska redarna utfärdade fullmakterna kunde godkännas med hänsyn till omständigheterna vid deras tillkomst. Parterna var formellt Nortraship å ena sidan och berörda norska redare å andra sidan, i praktiken de krigförande Storbritannien och Tyskland. Förhandlingarna blev under ett halvår en följetong i pressen, och i amerikansk och brittisk press kom de i några tidningar att kallas the Kvarstad Comedy. Processen fördes genom det svenska rättssystemet ända upp till Högsta domstolen.
Lex Cervin Den 19 september 1941 kom första ansökan om kvarstad in till överexekutor, och gällde fartyget Rigmor. Ansökan handlades av tillförordnade rådmannen Sten Linquist, medan övriga kvarstadsansökningar handlades av den orädde överexekutorn och rådmannen Andreas Cervin. Den 25 oktober 1941 inkom till överexekutor en begäran om interimistisk kvarstad för ytterligare nio norska fartyg.Barker 1976, s. 117 Cervin biföll inte begäran, utan förordade att ansökan också skulle delges de brittiska och norska regeringarna, eftersom deras rätt till fartyget kunde beröras av ansökningen. Ett avslag på begäran om interimistisk kvarstad kunde vid denna tidpunkt inte överklagas. Ett antal liknande beslut tidigare under hösten hade gjort att regeringen agerade snabbt med förslag till lagändring vilket skulle innebära att ett avslag kunde överklagas till högre instans. Den 24 oktober hade förslaget behandlats i såväl statsrådsberedningen som lagrådet, och lagrådet lämnade samma dag förslaget utan erinran. Efter behandling i lagutskottet togs propositionen upp i riksdagen den 29 oktober och antogs utan debatt. Den 30 oktober blev lagen, som kom att kallas Lex Cervin, tryckt. På rekordtiden sex dagar var alltså den nya lagen klar och den 31 oktober distribuerades den till myndigheterna.
Ifrån den allierade sidan protesterade den brittiska regeringen, och framhöll att lagändringen var i strid med den svenska regeringens linje om att inte ingripa i rättegången.Andresen 1948, s. 23 I efterhand är det tydligt att den svenska regeringen inte höll sig neutral i frågan om kvarstadsbåtarna, utan stödde den tyska sidan i rättstvisten.
Efter att Andreas Cervin på kort tid och vid upprepade tillfällen hade omprövat begäran om interimistisk kvarstad på ett antal norska fartyg och i samtliga fall vägrat att bifalla ansökningarna, biföll Göta hovrätt dessa. Hovrättens beslut skulle gälla tills överexekutor meddelade slutgiltigt beslut.
Vid denna tid kallades Cervin in till sin chef, tillförordnade borgmästaren Gustaf Bergqvist, vilken meddelade att statsrådet Rosander sagt till honom att överexekutor borde ytterst noggrant granska och pröva frågan om de norska båtarna. Det vore av högsta vikt att ett klokt avgörande träffades i detta, för hela landet viktiga ärende. Skedde inte detta så skulle tyskarna kunna äventyra landets försörjningsmöjligheter och möjligen även på andra sätt göra sig påminda.