miniatyr|upright|Ernst Lohmann Ernst Bernhard Lohrmann, född 30 juni 1803 i Westfalen, död 17 juni 1870 i Stockholm, var en tyskfödd finländsk arkitekt. Som arkitekt koncentrerade Lohrmann sig speciellt på kyrkor och offentliga byggnader. Han arbetade även som direktör för intendentkontoret och senare som överdirektör för Överstyrelsen för allmänna byggnaderna.

Biografi

Utbildning och tidig karriär Lohrmann kom från en godsägarfamilj och studerade vid Bauakademie i Berlin, dåtidens ledande arkitekturakademi. Han avlade lantmätarexamen 1827 och arkitektexamen 1836, vilket behörighetsförklarade honom som inspektör för land- och vattenbyggnader. Innan han kom till Finland ledde han ett omfattande nybyggnadsprogram för direktionen för Berlins sjukhusinrättningar. Till hans bevarade verk i Berlin hör huvudbyggnaden för veterinärmedicinska skolan (1840) vid Luisenstrasse, ett representativt exempel på den så kallade Schinkelska klassicistiska arkitekturskolan.

Han gifte sig omkring 1838 med Caroline Julie Stagge.

Chef för intendentskontoret Efter Carl Ludwig Engels död 1840 sökte kejsaren en efterträdare inom den preussiska arkitektkåren. Det ryska sändebudet i Berlin, Peter von Meyendorff, skötte rekryteringen, och Lohrmann utnämndes 1841 till chef för intendentskontoret. Utnämningen innebar en garanti för fortsatt ledning på hög arkitektnivå i landet, och under perioden närmast efter Engel var han den enda arkitekten i Finland med en utbildning som helt motsvarade arbetsuppgifterna.

Lohrmanns ankomst medförde en stilbrytning i finländsk arkitektur. Engels epok hade präglats av den palladianska nyklassicismen, men Lohrmann introducerade nya strömningar, däribland rundbågsstil och nygotik. Den nya kyrkan i Hattula, projekterad 1851, var en av de första nygotiska helgedomarna i Finland uppförd i rödtegel. I Helsingfors representeras hans kyrkliga tegelgotik av den katolska S:t Henriks-kyrkan, från senare hälften av 1850-talet. Totalt ritade Lohrmann 64 nya kyrkor och klockstaplar samt fullbordade enligt egen utsago mer än tvåhundra övriga byggnadsprojekt.

En av Lohrmanns viktigaste insatser var införandet av länebyggnadskontor 1848. Senaten hade föredragit att använda väg- och vattenbyggnadsstatens ingenjörsofficerare som regionala representanter, men Lohrmann hävdade att uppgifterna nödvändigt förutsatte arkitektonisk utbildning. Generalguvernör Alexander Menschikoff tog parti för Lohrmann, och särskilda länearkitekttjänster inrättades. Bland dem som rekryterades märks svenskarna G. T. Chiewitz och C. A. Setterberg, som blev länearkitekter i Åbo respektive Vasa. Systemet lade grunden för en regional arkitekturutveckling som motvikt till centralstyrningen från Helsingfors.

Lohrmann utökade även kännbart antalet elevplatser vid intendentskontoret och verkade aktivt för att stärka den inhemska arkitektkåren. De mest begåvade bland eleverna – Carl Albert Edelfelt, Axel Hampus Dalström och Ludvig Isak Lindqvist – kom i tur och ordning att leda ämbetsverket. Under senare hälften av 1850-talet började Lohrmann också kräva att sökande till intendentskontorets tjänster skulle vara infödda finländare, i syfte att gynna de egna eleverna.

Lohrmann var även ledamot av byggnadskommittéer och av de kommittéer som utarbetade städernas allmänna byggnadsordning och utredde byggandet av Saima kanal. Han var också med och grundade Finska konstföreningen 1846 och Tyska församlingen 1858.

Senare år År 1865 omorganiserades intendentskontoret till Överstyrelsen för allmänna byggnaderna, ett resultat av en beredning som på Lohrmanns initiativ påbörjats redan i slutet av 1840-talet. Han tjänstgjorde kort som förste överdirektör innan han 1867 fick avsked med statsråds rang och flyttade med sin familj till Stockholm, där han avled 1870.

Vid avresan medförde Lohrmann hundratals byggnadsritningar som inte tillhörde intendentskontorets tjänstearkiv, däribland ett betydande antal ritningar av Engel. Samlingen föll efter hans död i glömska, tills den 1963 av en händelse återfanns på Värmdö i Stockholms skärgård. Upphittarna, Lohrmanns dottersons dotter Gun Åkerfeldt (född Wibom) och hennes make hovintendent Ivar Åkerfeldt, donerade 1966 den arkitekturhistoriskt viktiga samlingen till finska staten.

Verk Villa Hagasund, Helsingfors, 1843 Länsfängel­set i S:t Michel, 1846 Borgå lyceum, 1849 , Seinäjoki, 1852 Lappfjärds kyrka, Lappfjärd, 1851 Utsjoki kyrka, Utsjoki kommun, 1853 Sankt Henriks katedral, Ulrikasborg, Helsingfors, 1860 Kristinestads rådhus, Kristinestad, 1865 Myntverket, Helsingfors, 1867

Bilder

Källor

Kategori:Finländska arkitekter under 1800-talet Kategori:Män Kategori:Födda 1803 Kategori:Avlidna 1870 Kategori:Personer från Nordrhein-Westfalen