Göta livgarde (I 2) var ett infanteriförband inom svenska armén som verkade i olika former åren 1809–1939. Förbandsledningen var förlagd i Stockholms garnison i Stockholm. Åren 1809–1939 var regementet en del av Kungl. Maj:ts Liv- och Hustrupper.Braunstein (2003), s. 149–152Kjellander (2003), s. 267Holmberg (1993), s. 7
Historia Regementets ursprung
mini|left|Georg Gedda i Finska gardesregementets Uniform m/1802. På ett porträtt från ca 1803.|229x229px Regementet härstammar från överste Gustaf David Hamiltons år 1741 värvade regemente med avsikt att minska den garnisonstjänst som åvilade de indelta regementena.Svensk uppslagsbok, Malmö 1932
Regementet överfördes 1753 till Sveaborg i Finland för att 1758 förläggas till Stockholm. År 1762, samtidigt som regementet bytte namn till Prins Fredrik Adolfs värvade infanteriregemente, fördes det åter över till i Finland där det blev kvar.
År 1771 bytte regementet namn till Zöge von Manteuffels regemente och förlades till Sveaborg, men redan året därpå, 1772, bytte regementet namn till Änkedrottningens livregemente. Efter Gustav III:s statskupp samma år införlivades delar av Björnbergska regementet med Änkedrottningens livregemente. Regementet bestod av två bataljoner.
År 1773 sattes en tredje bataljon upp i Stockholm och 1793 bröts den tredje bataljonen loss ur Änkedrottningens regemente och bildade Den värvade bataljonen av livregementets lätta infanteri. Bataljonen bytte 1796 namn till Livregementets lätta infanteribataljon och omorganiserades till Finska gardesregementet 1803. Förbandet förlades till Borgå och Sveaborg men återfördes till Stockholm 1805.
År 1788 bildades de värvade förbanden Ehrenmalms bataljon, Sandels fotjägare, Tornérhjelms bataljon och Storamiralens regemente från Karlskrona för deltagande i det ryska kriget. Efter krigets slut kom dessa kårer att bilda Konungens andra gardesregemente, från 1792 Konungens Göta gardesregemente, och från 1806 Konungens Svea gardesregemente.
Bildandet av regementet miniatyr|vänster|Robert Fredrik von Kræmer 1825 i regementets uniform för en major. Målning av Johan Gustaf Sandberg.|225x225px miniatyr|Andra Livgardets kaserner till vänster i bild. I fonden kaserner för Livgardet till häst i Kvarteret Krubban. I början av mars 1808 överfördes en bataljon med bland annat 200 man ur Svea livgarde, Finska gardesregementet och Svenska gardesregementet till Åland. Bataljonen gjorde i juni 1808 ett misslyckat landstigningsförsök vid Lemo nära Åbo. Efter att truppen förstärkts så att respektive gardesregemente hade en bataljon på Åland gjordes ett nytt misslyckat landstigningsförsök i september 1808 vid Lakolaks och Helsinge. Gustav IV Adolf visade sitt missnöje över gardesregementenas insatser under Finska kriget genom att degradera dem till "vanliga" värvade regementen. Finska gardesregementet döptes i oktober 1808 om efter regementschefen af Palén till af Paléns värvade regemente varvid Svenska gardesregementet delades upp så att halva regementet, fem (fyra) kompanier, överfördes till af Paléns värvade regemente och resterande fem kompanier överfördes till Fleetwoodska regementet, före detta Svea livgarde.
Omedelbart efter Gustav IV Adolfs avsättning i mars 1809 återfick gardesregementena sin rang och Finska gardesregementet, delar av Svenska gardesregementet, samt kvarvarande delar av Änkedrottningens livregemente, som kapitulerade på Sveaborg 1808, sammanslogs under namnet Andra gardesregemente.
Den rangordning som hade fastställts i 1634 års regeringsform började halta och skapa luckor efter freden i Fredrikshamn den 17 september 1809, då Finland tillföll Ryssland och de svenska regementen i Finland upplöstes. Därmed fanns det ett behov med att skapa ett nytt system. Under kronprins Karl Johans tid infördes 1816 ett nytt numreringssystem, där de svenska regementena genom en generalorder den 26 mars 1816 tillfördes ett officiellt ordningsnummer, till exempel № 2 Andra gardesregementet.von Konow (1987), s. 19 Till grund för numreringen låg inte bara ett regementes status, utan också de svenska landskapens inbördes ordning, samt att Svealand, Götaland och Norrland skulle varvas. De lägsta ordningsnumren tilldelades liv- och hustrupperna. Dessa nummer hade dock ingenting med rangordningen att göra, vilket bland annat framgår av gamla förteckningar där infanteri- och kavalleriförband är blandade just med hänsyn till rang och värdighet.Björkenstam (1994), s. 10-11 År 1818 antog regementet namnet Andra livgardet och 1874 antogs namnet Göta livgarde.
I samband med 1914 års härordning justerades 1914 samtliga ordningsnummer inom armén. För Göta livgarde innebar det att regementet blev tilldelad beteckningen I 2. Justeringen av beteckningen gjordes för att särskilja regementen och kårer mellan truppslagen mot bakgrund av att namn och nummer som till exempel № 3 Livregementets grenadjärkår och № 3 Livregementets husarkår kunde förefalla egendomliga för den som inte kände till att förbanden ifråga tillhörde skilda truppslag.von Konow (1987), s. 18
Första avvecklingsbeslutet Inför försvarsbeslutet 1925 hade regeringen föreslagit att regementet skulle avvecklas den 31 december 1927 och att Svea livgarde skulle överta fästningsinfanteriet från Vaxholms grenadjärregemente samt att ett garnisonskompani skulle organiseras. Vidare skulle stridsvagnsverksamheten som påbörjats vid Svea livgarde 1922 fortsätta och utvecklas. Men med beslutet så skulle Svea livgarde både bli oproportionerligt och oformligt stort, då det både skulle sätta upp egna fältförband, svara för krigsbesättning av Vaxholms fästning, som enda förband bedriva stridsvagnsutbildning, samt svara för garnisonstjänst. Göta livgardes dåvarande sekundchef John Nauckhoff kom i slutet av 1925 med ett förslag, som gick ut på att Svea livgarde skulle ombildas till Livgardet och sedan bestå av regementsstab och två förbandsdelar, Svea och Göta livgarde.
I 1927 års riksdag hävdes beslutet om avvecklingen av Göta livgarde, istället beslutades det att Svea livgarde skulle delas till två regementen, det ena regementet under namnet Svea livgarde och organiserat som ett "normal infanteriregemente" och det andra under namnet Göta livgarde bestående av två bataljoner och ett självständigt kompani. Den nya organisationen trädde i kraft den 1 januari 1928.
Andra avvecklingsbeslutet Den 11 juni 1936 behandlade riksdagen den försvarsproposition som låg som grund till försvarsbeslutet 1936. I beslutet framgick att regementet skulle avvecklas och var dessutom det enda regemente som avvecklades i samband med beslutet. Innan avvecklingen tillfördes regementet extra resurser i samband med att den pansarorganisation som fanns vid regementet skulle ta form innan den skulle delas upp i två pansarbataljoner och fördelas till Skaraborgs regemente (I 9) och Södermanlands regemente (I 10). Fästningsbataljonen i Vaxholm avvecklades i sin helhet och Garnisonskompaniet överfördes till Svea livgarde. Den 24 september 1939 genomförde regementet en avskedsparad i Stockholm inför den avveckling av regementet som skulle vara genomförd den 30 september 1939. Från den 1 oktober 1939 övergick de kvarvarande delarna vid regementet till en avvecklingsorganisation. Den 31 mars 1940 upphörde avvecklingsorganisation.
I och med genomförandet av 1925 års försvarsbeslut bröts väsentliga delar av det tidigare rangordningssystemet sönder, något som även fortsatte med 1936 års försvarsbeslut. Detta skedde genom att truppförband med höga stamnummer flyttades in i låga nummer som blivit vakanta efter avvecklade eller sammanslagna regementen och därvid även fick tillgodoräkna rang i enlighet med platsen i nummerserien.von Konow (1987), s. 31 Värmlands regemente som hade ett högt stamnummer, övertog från den 1 oktober 1939 det nummer som Göta livgarde innehaft, det vill säga I 2.
Vid försvarsbeslutet 1942 återuppsattes regementet, men då som pansarregementet Göta pansarlivgarde (P 1) och förlades till Enköpings garnison.
Ingående enheter Genom 1901 års härordning fastställdes att tillgång till trupp skulle regleras genom allmän värnplikt, vilket bland annat resulterade i att infanteriregementena utökades med en bataljon och kom att omfatta tre infanteribataljoner. I samband med krigsutbrottet 1914 fastställdes försvarsbeslutet 1914, vilket bland annat medförde att linjeregementet I 2 organiserades och mobiliserades. I likhet med övriga infanteriregementen skulle också ett reservregemente sättas upp, dock kom dessa aldrig att mobiliseras. Vidare infördes en brigadorganisation inom armén, där två infanteriregementen bildade en brigad. I 1 tillsammans med I 2 bildade 7. infanteribrigaden, ingående i IV. arméfördelningen. Genom försvarsbeslutet 1925 reducerades försvaret kraftigt. Bland annat så utgick reservregementena samt att antalet arméfördelningar reduceras med två. Vidare reducerades samtliga infanteriregementen med en bataljon och kom att från den 1 januari 1928 bestå av två infanteribataljoner. De tidigare linjeregemente ersattes samtidigt med begreppet fältregemente. Genom att Göta livgarde omorganiserades den 1 januari 1928, kom dess tre infanteribataljoner ersattes av två bataljoner samt fristående kompani.
7. infanteribrigaden 7. infanteribrigaden var en infanteribrigad inom IV. arméfördelningen som verkade åren 1915–1927 och bestod av Svea livgarde och Göta livgarde.
Göta livgardes fästningsbataljon Göta livgardes fästningsbataljon (I 2 V) eller Göta livgardes detachement i Vaxholm, var åren 1928–1939 regementets första bataljon. Bataljonen bestod av en bataljonsstab, samt Livkompaniet, 2. kompaniet och Ksp-kompaniet. Bataljonen hade sin förläggningen på Rindö vid Vaxholm och var i praktiken delar av före detta Vaxholms grenadjärregemente.
Stridsvagnsbataljonen Stridsvagnsbataljonen (Strvbat I 2 S) var åren 1928–1939 regementets andra bataljon. Bataljonen bestod av en bataljonsstab, samt 5. kompaniet och 6. kompaniet och var förlagd till kasernetablissement på Linnégatan.
Garnisonskompaniet Garnisonskompaniet (7. komp) var åren 1928–1939 ett självständigt kompani och lydde direkt under sekundchefen. Kompaniet hade som uppgift att utbilda värnpliktiga för garnisonstjänst, vilken i huvudsak bestod av tjänstgöring vid Högvakten i Stockholm.
Förläggningar och övningsplatser Förläggning miniatyr|De 1888 (I 1) och 1890 (I 2) ingivna palatsliknande fotgardeskasernerna vid Linnégatan i Stockholm. Som värvat livgarde var man till en början inkvarterat hos borgerskapet i Stockholm inom Stockholms garnison. År 1833 inköpte kronan det tidigare skeppsvarvet Terra Nova och utmed Grev Magnigatan lät man enligt arkitekten Carl Christoffer Gjörwells ritningar uppföra tre stora kasernbyggnader i tre våningar som möjligen var inflyttningsklara redan 1829.
År 1890 flyttade regementet in i ett nytt kasernetablissement på Linnégatan med Svea livgarde som granne. Här hade man uppfört två i allt väsentligt lika kasernetablissement för Göta livgarde och Svea livgarde med huvudfasader mot Linnégatan. Byggnaderna uppfördes efter ritningar av Ernst Jacobsson som var en av Sveriges ledande kasernarkitekter. De båda kasernetablissementen färdigställdes med två års mellanrum, 1888 stod Svea livgarde klart och 1890 stod Göta livgarde klart.
Detachement