Republik (av latin res publica, allmän sak) innebär i sin mest generella betydelse en stat vars politiska makt innehas av eller utgår från en statschef som företräder folket, som regel genom att denne är folkvald. I vissa fall kan en republik dock vara en självstyrande enhet i en annan stat, vilken åtminstone på papperet kan vara sammansatt som en federation (exempel: Sovjetunionen och SFR Jugoslavien).
Republik och monarki ställs ofta emot varandra som oförenliga.I det inledande kapitlet av Fursten ställer Niccolò Machiavelli dessa som motsatspar, där republiker inbegriper demokratier och aristokratier. Men inte ens Machiavelli själv lyckades upprätthålla denna distinktion. Den kortaste definitionen av republik är att den är en icke-monarki. Ibland förutsätter beteckningen att staten är en demokrati, men ordet förekommer även i form av folkrepublik.
1911 Encyclopædia Britannica och flera andra standardverk, betonar att republiken kännetecknas av autonomi och rättsstatens principer. I äldre tider var oligarki en definition av ett statsskick som varken var republik eller monarki. Vissa definitioner av monarki kan vidare problematisera distinktionen mellan detta och republik. 1755 skrev Samuel Johnson en ordbok, i vilken republik definierades som ett statsstyre av mer än en person, och denna betydelse blev spridd, men i Defence of the Constitutions (1787) alternerar John Adams denna innebörd med andra, som att Storbritannien var en republik eftersom monarken var förbunden till att följa lagarna som den lagstiftande församlingen skapat.
Republikers statsmakter kan vara organiserade på olika sätt.
Republikers utmärkande drag Statsöverhuvudet I de flesta moderna republiker kallas statsöverhuvudet president. Andra titlar som har använts är konsul och doge. Statsöverhuvudet i demokratiska republiker utses genom val. Valet kan vara indirekt, som när ett ministerråd väljs och denna senare utser statsöverhuvud. Ämbetstiden för presidenterna brukar i dessa stater vara i fyra till sju år. Ofta begränsar grundlagen hur många mandatperioder en president kan bli omvald.
Om statsöverhuvudet i en republik även är regeringschef, kallas statsskicket presidentialism. Semipresidentialism innebär att statschefen och regeringschefen är två olika poster: den senare benämnes då premiärminister eller kansler. Beroende på presidentens befogenheter och statens konstitution, kan presidentens handlingsutrymme variera från ceremoniella och opolitiska uppgifter till en mycket mäktig position. Reglerna vid presidentval kräver ibland att presidenten och premiärministern har olika politiska övertygelser: systemet som finns i Frankrike, där medlemmar av regeringen och presidenten tillhör olika politiska partier, kallas kohabitation. I länder som Tyskland och Indien däremot, krävs att presidenten inte är partiansluten.
I vissa länder, som Schweiz och San Marino, är statschefen inte en person utan en kommitté (ett råd) av flera personer som tillsammans innehar posten. Romerska republiken hade två konsuler som valdes årligen av senaten. Under detta år var de statsöverhuvud varannan månad, så att de omväxlande var consul maior (överkonsul) och consul suffectus (underordnad konsul som hade veto i vissa frågor och var oberoende mot den andre).
Republiker kan ledas av sitt statsöverhuvud på ett sätt som påminner om regenter i monarkier. Inte nog med att presidenter ibland installeras på livstid och medges makt som går utöver vad som är vanligt i representativa demokratier, exempel som Syrien under slutet av 1970-talet visar att presidentposten kan bli ärftlig. Historiker är oense om när Romerska republiken övergick till Romerska imperiet; orsaken är att kejsarna inledningsvis utsågs av statsmakten vilket inte nämnvärt skilde sig från hur republiken tillsatte statsöverhuvud. Tacitus Annales, I,1-15.
På liknande sätt kan monarkiers egenskaper påminna om republiker. Monarkens politiska roll kan vara obefintlig, begränsad till ceremoniella uppgifter, och folket kan i vissa fall kontrollera monarken till den grad att folket kan byta en monark mot en annan.Så abdikerade till exempel Leopold III av Belgien till förmån för Baudouin 1951 genom trycket från folket.
Det postuleras ofta en essentiell skillnad mellan republiker och monarkier som regeringsformer. Gränserna mellan dem bör dock inte tas alltför bokstavligt, utan betraktas i samband till en rad omständigheter: Autokrater kan framstå som demokrater genom att kalla sig president (eller princeps eller princeps senatus som i antikens Rom), och benämna sin stat republik i stället för att använda en monarkiorienterad terminologi, vilket ofta anses vara fallet med Mobutu Sese Seko. I stater med representativ demokrati är den ultimata frågan om det spelar någon roll om statschefen kallas president eller monark. Vidare hur viktigt det är vad olika funktioner kallas. Andra faktorer, som till exempel religion, kan vara av större betydelse vid jämförelser av statsskick.
Av dessa orsaker finns flera konkurrerande definitioner av republik i statsvetenskapen. Dessa definitioner har vanligen ett outtalat ideal, varför ibland monarkier inbegrips i begreppet, vilket dock hör till undantagen, åtminstone i vardagligt tal.
Vidare kan tilläggas att antimonarkism, opposition mot monarkin som sådan, inte alltid spelade någon större roll i republikanismens historia. I vissa stater kunde valet av statsskick bero på praktiska snarare än politiska faktorer, som till exempel att det inte fanns en lämplig kandidat till monark. De republiker som grundades under och strax efter upplysningen hade dock liberala skäl: republiker etablerades av skäl som bar drag av antimonarkism. Så var delvis fallet när Förenta staterna förklarade sig självständigt från Storbritannien, och likaså när första franska republiken utropades; vid den femte republikens tillkomst var dessa tendenser mindre uttalade. De utrikespolitiska relationerna skulle inte påverkas av huruvida landet var en monarki eller inte.
Religionens roll Före reformationen i Europa, spelade religionen ingen större roll i fråga om statsskick. Till exempel hade övergången från polyteism till kristendomen i antikens Rom frambringat nya härskare, men inte förändrat uppfattningen att monarkin var det bästa statsskicket. På ett likartat sätt grundades republikerna under medeltiden, utan att de religiösa dogmerna som Romersk-katolska kyrkan framställt ifrågasattes.
Detta skulle emellertid förändras. Ett talande exempel på detta är cuius regio, eius religio vid fördraget i Augsburg 1555. Detta fördrag stadgade att medborgarna i stadsstaterna i Tysk-romerska riket skulle följa den lära deras regent hade, oavsett vilken, så länge som regenten inte var kalvinist. I Frankrike förbjöd kungen religiös relativism till förmån för katolska läran genom ediktet i Nantes 1598 och ediktet i Fontainebleau 1685. Såväl England som Spanien hade etablerat deras respektive kristna lära i landet. Vid tiden för upplysningen fanns ingen absolut monarki i Europa eller kolonierna som tillät någon annan religion än statens.Detta stycke bygger på information från bland annat Geschiedenis der nieuwe tijden av J. Warichez och L. Brounts, 1946, Standaard Boekhandel (Antwerp/Brussels/Ghent/Louvain) samt Cultuurgetijden, Dr. J. A. Van Houtte et. al.,, Van In (Lier).
Republikerna minskar statsreligionens betydelse En viktig orsak till att människor valde republiker som statsskick var målsättningen att minska statsreligionens betydelse; med detta synsätt verkar den absoluta monarkin som statsform oftare leda till statligt sanktionerad religion. Alla stora monarkier hade sin statsreligion, och i fråga om faraonerna och några kejsare kunde till och med denna religion innebära att upphöja härskarna till gudar. Sedda från en annan synvinkel, kunde vissa stater förknippas med vissa religioner: katolicismen i Belgien, Svenska kyrkan i Sverige, Rysk-ortodoxa kyrkan i Ryssland, och flera andra exempel.
Finns ingen absolut monark finns ingen som kan driva fram religiös enhet. Eftersom detta var någonting upplysningstiden kände till, blev republiken för somliga den ideala statsformen. Jean-Jacques Rousseau var härvidlag ett undantag och menade att statsreligionen skulle bytas mot en medborgarreligion.
Flera stater som kallat sig republiker har varit våldsamt antireligiösa. Detta gäller särskilt kommunistiska stater som Sovjet, Nordvietnam, Nordkorea och Kina.
Republiker som tillskyndat en statsreligion Å andra sidan har vissa republiker grundats i syfte att skapa en statsreligion, stadgad i författningen. Islamiska republiker har ofta denna framtoning, och så även den judiska staten Israel, samt vissa protestantiska stater i historien och den katolska iriska republiken. Sådana föresatser har lett till att störta monarkin, som shahen av Iran. Denna revolution medförde att en sträng muslimsk lagstiftning infördes och att de religiösa ledarna kom att kontrollera både lagstiftning och domstolsväsende. Begreppet teokrati var inte en korrekt beskrivning, och detta ledde till att statsvetare och journalister nödgades att uppfinna en beteckning som beskrev det nya statsskicket i Iran: islamistisk republik.
Demokratin som legitimitet Republiker förknippas ofta med demokratier, vilket synes självklart om man härleder ordet etymologiskt, res publica. Detta samband mellan republik och demokrati är dock inte alltid självklar.
Förståelsen av demokrati som ”en röst per medborgare” är inte den ursprungliga, utan den skapades på 1900-talet. Innan dess berodde rösträtten på ekonomiska faktorer, kön, ras, eller en kombination av dessa faktorer. Många äldre demokratier, som den i antikens Grekland, skulle med dagens synsätt klassas som plutokratier eller vidare, oligarkier, på grund av hur rösträtten bestämdes.
Med ett västerländskt synsätt, grundades de representativa demokratierna med antikens varningar för den direkta demokratin som hos Platon och Xenofon, och influerade av dess demokratiideal, varför det grundades flera konstitutionella monarkier och republiker. I vissa republiker, som Schweiz, har man dock anammat den direkta demokratin, genom att flera frågor avgörs direkt av folket genom referendum varje år.
Marxismen påverkade vid tiden för kalla kriget utvecklingen av statliga organisationer till former som endast hade yttre likheter med västvärldens demokratier. Detta innebar med en omstridd tolkning, att marxismen och kommunismen strävade till att ge proletariatet makten. Kommunistiska republiker som Fidel Castros Kuba inrättade ”folkkommittéer” för att öka det medborgerliga deltagandet, men större frågor emanerade inte ur detta system. Denna metod brukar kallas ”grunddemokrati”, men termen är diffus; den har drag av direkt demokrati och gräsrotsdemokrati, men innebörden kan variera.
Några av dessa totalitära republiker fortlevde i Öst även efter att järnridån föll. Ibland kan de fullständiga namnen på dessa republiker vara missvisande; att ha ett namn med ”Folkets” och ”Demokratiska” kan sakna allt samband med hur demokrati uppfattas. I själva verket var ”Folkets demokratiska republik” ofta synonymt med diktaturerna under kalla kriget. Det bör även påpekas att dessa ”östliga republiker” inte faller in under den gängse definitionen av republik, som innebär att statschefen är folkvald av majoriteten - så vida inte folkets accepterande av sin ledare är autentisk med detta kriterium.
Republikanismens reella betydelse
I likhet med antimonarkism och religiösa överväganden, kan inte republikanism alltid sägas ha spelat samma roll vid bildandet av republiker. Fram till medeltiden saknas ofta pålitligt och tillräckligt källmaterial om republikerna, varför det faller tillbaka på akademiska spekulationer att avgöra hur dessa statsskick gestaltade sig, och om de kvalificerade sig inför den moderna förståelsen av begreppet.