Kiss (ofta stiliserat KIϟϟ) är ett amerikanskt hårdrocksband som bildades den 3 januari 1973 i New York av Paul Stanley (gitarr), Gene Simmons (bas), Peter Criss (trummor) och Ace Frehley (gitarr). Välkänd för medlemmarnas ansiktsmålningar och teatraliska scenkläder, där de antog serietidningsliknande personas: Starchild (Stanley), Demon (Simmons), Spaceman (Frehley) och Catman (Criss), fick gruppen sitt genombrott i mitten till slutet av 1970-talet. Starkt bidragande till detta var gruppens spektakulära liveuppträdanden innehållande eldsprutning, blodspottning, rykande gitarrer, explosioner, svävande trumset och pyroteknik.
På grund av meningsskiljaktigheter hade både Criss och Frehley lämnat bandet 1982 och Kiss har sedan dess genomgått ett flertal medlemsbyten med Stanley och Simmons som de enda kvarvarande medlemmarna från originalsättningen. År 1983, med de nya medlemmarna Vinnie Vincent och trummisen Eric Carr, började Kiss framträda utan smink och kostymer och som en följd av detta fick bandet ett kommersiellt uppsving. I mitten av 1980-talet ersattes Vincent av Mark St. John som på grund av sjukdom endast kom att medverka på albumet Animalize, varefter han ersattes av Bruce Kulick.
År 1991 avled Carr av en ovanlig form av hjärtcancer och ersattes av Eric Singer. Som svar på en våg av "Kissnostalgi" som spreds i början på 1990-talet tillkännagavs år 1996 en återförening av originaluppsättningen av bandet. I samband med detta återkom sminket och kostymerna och gruppen benämnde sig själva under den följande succéartade turnén som "The hottest band in the world". År 2002 hade Criss och Frehley dock åter lämnat gruppen och ersatts av Singer och Tommy Thayer. I april 2014 blev gruppens fyra originalmedlemmar invalda i Rock and Roll Hall of Fame and Museum. Kiss avslutade sin allra sista turné på Madison Square Garden i New York den 2 december 2023.
Kiss har blivit belönade med 26 certifierade album av RIAA, mer än något annat amerikanskt rockband. Bandet har sålt mer än 21 miljoner album i USA och över 100 miljoner album över hela världen. Några av gruppens mest kända låtar är "Detroit Rock City", "I Was Made for Lovin' You", "Heaven's on Fire", "Rock and Roll All Nite", "Strutter" och "Crazy Crazy Nights".
Historia Originalsättningen 1972–1975: De första åren Kiss rötter går tillbaka till Wicked Lester, ett New York-baserat rock'n'roll-band lett av Gene Simmons och Paul Stanley. Bandet gjorde en handfull konserter och spelade in ett studioalbum, som nobbades av Epic Records. Både Simmons och Stanley kände att man behövde en ny musikalisk riktlinje och övergav Wicked Lester 1972 och började bilda ett nytt band.
I slutet av 1972 uppmärksammade Simmons en annons i tidningen Rolling Stone att en trummis, Peter Criss, sökte ett band. Criss hade tidigare spelat i banden Lips och Chelsea. Simmons och Stanley träffade därefter Criss på en nattklubb där han spelade trummor. Efter att ha hört honom sjunga, började de tänka på att rekrytera honom till bandet. De lät Criss göra en provspelning, vilket resulterade i att han blev medlem i en ny version av Wicked Lester. Trion började spela en hårdare typ av rock än vad Wicked Lester tidigare hade spelat. De experimenterade också med sin image genom att använda smink och olika kostymer och utstyrslar. I november 1972 spelade bandet inför bland andra Don Ellis, som jobbade för Epic Records, för att säkra ett skivkontrakt. Trots att konserten gick bra, ogillade Ellis bandets image och musik. miniatyr|Ändrad KISS-logotyp som används i Tyskland, Österrike, Israel och andra länder som förbjuder nazistiska symboler. I början av januari 1973 höll bandet flera provspelningar för att värva ännu en bandmedlem: gitarristen Ace Frehley imponerade och knöts därför den 3 januari till bandet. Gruppen var nu komplett och bytte, på förslag av Stanley, namn till Kiss kort efter att Frehley anslutit. Stanley kom på namnet då han, Simmons och Criss körde bil i New York. Criss nämnde att han tidigare varit medlem i band som hette Lips, varpå Stanley sade något i stil med: "Vad sägs om Kiss?". Frehley skapade bandets logotyp, och fick de båda S:en att se ut som blixtar, när han skulle skriva det nya bandnamnet över "Wicked Lester" på en affisch utanför en klubb där gruppen skulle spela. Stanley designade logotypen med en Sharpie och en linjal och misslyckades att få de båda S:en parallella då han gjorde det med "ögonmått". Vissa kritiker påstod att bokstäverna på logotypen liknade nazistsymboler. Anklagelsen kan upplevas som absurd då både Stanley och Simmons var av judisk härkomst och Simmons mor överlevde Nazitysklands koncentrationsläger. I Tyskland blev dock logotypen censurerad, och på tyska utgåvor av de tidiga albumen är logotypen förändrad så att de två s:en mer liknar spegelvända z än den gamla SS-logotypen. Denna logotyp används också i Österrike, Schweiz, Polen, Litauen, Ungern och Israel.
Den 30 januari 1973 gjorde gruppen sitt första liveframträdande på Popcorn Pub (som strax efter bytte namn till "Coventry") i Queens, New York, inför en publik på tre personer. Under bandets tre första framträdanden bar de väldigt lite, eller inget smink alls: de ikoniska sminkningarna gjorde debut den 9 och 10 mars samma år. Några dagar senare, den 13 mars, spelade bandet in en femspårig demo tillsammans med producenten Eddie Kramer. Demon innehöll låtarna "Deuce", "Cold Gin", "Strutter", "Watchin' You" och "Black Diamond". Den tidigare TV-regissören Bill Aucoin hade sett bandet under ett flertal framträdanden under sommaren 1973 och erbjöd sig i oktober samma år att bli bandets manager. Aucoin blev bandets manager med löftet om att ordna ett skivkontrakt åt Kiss inom två veckor. Den 1 november blev bandet det första att skriva på för det, av Neil Bogart, nystartade skivbolaget Casablanca Records. Bara några veckor tidigare, 10 oktober, hade bandet äntrat Bell Sound Studios i New York för att påbörja inspelningarna av gruppens debutalbum. På nyårsafton samma år spelade Kiss sin omtalade konsert på Academy of Music i New York då de agerade förband till Blue Öyster Cult. Det var under denna konsert som Simmons råkade sätta eld på sitt hår då han försökte spruta eld. Simmons skulle senare under åren komma att göra fler missar i samband med eld och konserter. miniatyr|Kiss 1974, från vänster: Stanley, Criss, Simmons och Frehley. I februari 1974 påbörjade bandet sin första nordamerikanska turné på Northern Alberta Jubilee Auditorium i Edmonton, Kanada, som förband. Samma månad, 18 februari, gavs bandets första, självbetitlade, album ut. Casablanca och Kiss marknadsförde albumet hårt under våren och sommaren 1974. Bandet uppträdde den 19 februari med låtarna "Nothin' to Lose", "Firehouse" och "Black Diamond" från det nya albumet i TV-programmet ABCs In Concert, vilket blev deras första nationella TV-framträdande. Den 29 april framförde man "Firehouse" på The Mike Douglas Show som även innehöll en intervju med Simmons. Trots all publicitet och gruppens konstanta turnerande, sålde Kiss bara drygt 75 000 exemplar. Samtidigt förlorade både bandet och Casablanca snabbt pengar. I augusti 1974, medan de turnerade, stannade Kiss i Los Angeles för att påbörja inspelningarna av Hotter Than Hell, bandet andra studioalbum. Albumet gavs ut 22 oktober samma år och singeln "Let Me Go, Rock 'n' Roll" misslyckades att ta sig in på singellistan i USA, medan albumet som bäst nådde plats 100.
Då Hotter Than Hell snabbt försvann från albumlistan i USA, avslutade Kiss turnerandet för att snabbt spela in ett nytt album. Chefen för Casablanca, Neil Bogart, producerade albumet och bytte ut det mulna, distade soundet från föregående album till ett renare och lite poppigare sound. Dressed to Kill gavs ut den 19 mars 1975 och var en kommersiell framgång jämfört med Hotter Than Hell. Albumet innehöll också vad som kom att bli Kiss signatursång "Rock and Roll All Nite". Trots att Kiss album inte visat sig bli några storsäljare, blev bandet snabbt populärt genom sina liveframträdanden. Konserterna innefattade bland annat att Simmons spottade "blod" (blodeffekten fick han till från råa ägg, jordgubbssirap och röd karamellfärg) och sprutade eld (han spottade en särskild vätska på en fackla), Frehley spelade gitarrsolon medan hans gitarr började brinna (ljus- och rökbomber hade placerats inuti gitarren), Stanley slog sönder sina gitarrer, samt pyroteknik genom hela showen.
I slutet av 1975 var skivbolaget Casablanca nästan bankrutt, och Kiss var därmed nära att förlora sitt skivkontrakt. De både lägren var i desperat behov att ett kommersiellt genombrott för att överleva. Det genombrottet kom ganska oväntat genom ett dubbelt livealbum.
1975–1977: Kommersiellt genombrott Kiss ville förmedla samma känsla man fick på deras konserter (vilket deras studioalbum misslyckats med) på deras första livealbum. Albumet innehåller liveupptagningar från konserter i Detroit, Cleveland och Wildwood mellan maj och juli 1975. Alive! gavs ut 10 september 1975 och blev guldcertifierat i USA. Albumet gav också gruppen dess första singel att nå topp-40 med en liveversion av "Rock and Roll All Nite". Detta har kommit att bli den mest kända versionen av låten, och det var också den första versionen av låten att innehålla ett gitarrsolo. På senare år har bandet medgivit att man lagt till publikljud, samt lagt på både sång- och gitarrdubbar på vissa ställen för att ge albumet mer "spänning och realism". miniatyr|Criss framför "Beth" live 1977. Framgången med Alive! gav inte bara Kiss det genombrott man väntat på: det räddade också skivbolaget Casablanca som var nära att gå under. Kiss började därefter arbeta med producenten Bob Ezrin, som tidigare bland andra arbetat med Alice Cooper. Resultatet av detta samarbete blev bandets mest ambitiösa studioalbum, Destroyer, som gavs ut den 15 mars 1976. Destroyer skiljde sig från gruppens tidigare råa utgivningar, då man använde sig av en orkester, körsångare och ett antal olika effekter. Albumets omlag designades av Ken Kelly, som tidigare hade ritat Tarzan, Conan samt albumomslag till bland andra Rainbow och Manowar. Initialt sålde album bra och blev bandets andra album att guldcertifieras i USA, men föll ganska snart ur albumlistan i USA. När balladen "Beth", som var b-sida till singeln "Detroit Rock City", började få mer speltid på radio studsade försäljningen av albumet tillbaka, som i slutet av 1976 platinacertifierades. "Beth" gavs ut som singel, denna gång med "Detroit Rock City" som b-sida och nådde som bästa plats 7 på Billboard Hot 100. Kiss höll sin första konsert i Sverige den 26 maj By Country: Sweden, Kiss konserhistorik /kissconcerthistory.com (läst 2 september 2025) 1976 på Scandinavium i Göteborg.
I oktober 1976 uppträdde Kiss på The Paul Lynde Halloween Special och mimade till låtarna "Detroit Rock City", "Beth" och "King of the Night Time World". Programmet, som producerades av bland andra Bill Aucoin, hjälpte till att introducera Kiss för en ännu större publik. Kiss gav därefter ut ytterligare två studioalbum på mindre än ett år: Rock and Roll Over (11 november 1976) och Love Gun (30 juni 1977). Den 14 oktober 1977 gavs ett andra livealbum ut, Alive II, och alla tre album blev platinacertifierade kort efter att de givits ut. Mellan 1976 och 1978 tjänade Kiss 17,7 miljoner dollar från skivförsäljning och musikförlag. En Gallupundersökning som genomfördes 1977 påvisade att gruppen var det mest populära bandet i USA. Efter utgivningen av Love Gun genomförde man en turné i Japan där man bland annat spelade fem utsålda konserter på Budokan Hall, bandet slog därmed The Beatles tidigare rekord på fyra utsålda konserter.