Carl Johan Alexis Enckell, född 7 juni 1876 i Sankt Petersburg, död 26 mars 1959 i Helsingfors, var en finländsk diplomat och industriledare som räknades till landets ledande utrikespolitiker under första hälften av 1900-talet.Sandström, Allan: Finlands Frihetsväg 1917–1918. Han var Finlands utrikesminister 1918–1919, 1922 och 1924 samt åter 1944–1950. Som sändebud i Paris 1919–1927 ledde han den finländska delegationen vid fredskonferensen i Paris och representerade Finland i Nationernas förbund, bland annat vid behandlingen av Ålandsfrågan. Under andra världskrigets slutskede utsågs han åter till utrikesminister med uppgift att uppnå fred med Sovjetunionen, och var ordförande för Finlands delegation vid fredsförhandlingarna i Paris 1947, då han undertecknade fredsfördraget.

Uppväxt och industrikarriär

Carl Enckell kom från en finländsk officerssläkt; hans far Carl och farfar Carl Gustaf var båda militärer. Även hans bror Oscar blev militär. Fadern tjänstgjorde i trettio år som officer i rysk tjänst och stod sedan i ledningen för kadettskolan i Fredrikshamn, och Carl tillbringade sina sju första år i Ryssland innan familjen återvände till Finland. Han genomgick kadettskolan med toppbetyg och inledde 1896 en officersbana i det ryska livgardets Izmajlovskijregemente, en elittrupp grundad 1730 och stationerad i närheten av det kejserliga hovet i S:t Petersburg.

Eftersom officerslönerna vid sekelskiftet inte längre kunde konkurrera med lönerna inom det expanderande näringslivet övergick Enckell 1899 till ingenjörsstudier vid Dresdens tekniska högskola, där han 1902 avlade en maskiningenjörsexamen. Efter återkomsten till Finland fick han anställning vid Sandvikens skeppsdocka i Helsingfors och vid Maskin- och Brobyggnadsaktiebolaget, vars verkställande direktör han utsågs till 1911. Enckell grundlade sitt rykte som framgångsrik industriledare under metallindustrins högkonjunkturer, dels under det rysk-japanska kriget och dels under första världskriget, när den finländska metallindustrin bland annat levererade torpedbåtar och annan krigsmateriel till det ryska krigsmaskineriiet.

Under åren 1912–1917 var Enckell vice ordförande i såväl Allmänna arbetsgivareföreningen som Metallindustrins arbetsgivarförbund och representerade arbetsgivarna i ekonomisk-politiska förhandlingar med de ryska myndigheterna. Med ekonomiska argument motarbetade han de ryska strävandena att införliva det finländska tull- och myntväsendet med det ryska, och betonade att sådana åtgärder skulle minska de finländska varornas konkurrenskraft.

Tidig diplomatisk karriär

Carl Enckell utsågs 1917 till ministerstatssekreterare för Finland i Petrograd. Han talade ryska sedan barndomen och tjänstgjorde under det ryska revolutionsåret som Finlands officiella representant i Ryssland. I denna egenskap upplöste han riksdagen sommaren 1917, då Finland ensidigt hade antagit den s.k. maktlagen.Lindberg, Sebastian: "Yksinäinen kosmopoliitti. Carl Enckell Pariisin-lähettiläänä ja Suomen ulkopoliittinen kulttuuri 1919–1927", Historiallinen Aikakauskirja 121:3, 2023, s. 270–281. Den 31 december 1917 mottog han av folkkommissarierådets generalsekreterare Bontj-Brujevitj en skrivelse i vilken rådet erkände Finlands självständighet. Senatens ordförande Per Svinhufvud, som befann sig i Petrograd i väntan på det ryska erkännandet, reste i nyårsnatten hem till Finland med skrivelsen, medan Enckell stannade kvar i staden. Den 4 januari 1918 mottog Enckell det slutgiltiga bekräftandet: beskedet att den ryska centralkommittén hade godkänt folkkommissariernas beslut om Finlands självständighet.

Enckell utsågs till det självständiga Finlands första diplomatiska representant i Sovjetryssland 1918. Han var Finlands utrikesminister 1918–1919 och utsågs 1919 till sändebud i Paris, en post han innehade till 1927 med kortare avbrott 1922 och 1924 då han åter tjänstgjorde som utrikesminister. Efter båda dessa perioder erbjöd president Ståhlberg honom att stanna kvar i rollen, men Enckell tackade nej med hänvisning till sin självbild som opolitisk fackman snarare än politiker. Som sändebud ledde han den finländska delegationen vid fredskonferensen i Paris och representerade Finland i Nationernas förbund mellan 1920 och 1926, bl.a. i samband med behandlingen av Ålandsfrågan.

Tvisten om Åland mellan Sverige och Finland drog ut på tiden, i hög grad till följd av Enckells medvetna förhalningstaktik: han sköt gång på gång upp ett avgörande i frågan, så länge de internationella sympatierna gynnade minoritetsfolkens rätt till självbestämmande och därmed ögruppens anslutning till Sverige. Framgången berodde enligt historikern Cecilia af Forselles på tre samverkande faktorer: Enckells lobbyarbete och informationsinsatser, gynnsamma internationella omständigheter – den svenska regeringen föll hösten 1920 – samt att de allierade makterna önskade hålla Finland nöjt med tanke på en eventuell interventionsoption mot det bolsjevikiska Ryssland. Strategin ledde 1921 till en kompromiss där Finlands suveränitet erkändes och Åland fick garantier för nationalitetsskydd och självstyre.

Under Parisåren förespråkade Enckell konsekvent Finlands integrering i Västeuropa och såg Nationernas förbund som det främsta instrumentet för att trygga landets säkerhet. Han var utpräglat fransksinnad och ansåg Frankrike vara den enda stormakt utan egna militära intressen i Östersjöregionen.

Näringsliv

År 1927 lämnade Enckell utrikesförvaltningen och återgick till näringslivet. Den officiella orsaken till avfärden från Paris uppgavs vara hans önskan att säkra en finsk utbildning för sina barn; troliga bakomliggande faktorer var också frustration över tidens språkstrid – han hade fått kritik för att skriva sina rapporter på svenska i stället för finska – samt över politiska systemets hantering av hans råd. Han tillträdde en post som biträdande verkställande direktör i Ab Unionbanken, och när denna bank 1931 uppgick i Helsingfors aktiebank kvarstod han i direktionen. Därefter tillträdde han tjänsten som verkställande direktör för Industriidkarnas Ömsesidiga Brandförsäkringsbolag. Han var också styrelseledamot i flera bolag, däribland i Wärtsiläkoncernen, och innehade ett flertal statliga och kommunala förtroendeuppdrag. År 1946 avgick han från posten som verkställande direktör, men hade då redan återinträtt i det politiska livet.

Utrikesminister under andra världskriget

På sommaren 1944, efter att Carl Gustaf Mannerheim valts till Finlands president under pågående krig, utsågs Enckell till utrikesminister i regeringen Antti Hackzell med huvuduppgift att uppnå fred med Sovjetunionen. När Hackzell insjuknade under vapenstilleståndsförhandlingarna i Moskva övertog Enckell ordförandeskapet i den finländska förhandlingsdelegationen. Han hade också en central roll i förhandlingarna med den i praktiken sovjetledda internationella kontrollkommissionen som övervakade att Finland betalade sitt krigsskadestånd. Han deltog i fredskonferensen i Paris i augusti–september 1946 och undertecknade som ordförande för Finlands delegation fredsfördraget den 10 februari 1947.

Under efterkrigsåren 1944–1948 medverkade Enckell till att utforma den så kallade Paasikivi-Kekkonen-linjen – en ny utrikespolitisk kurs grundad på realpolitik, med utgångspunkt i att Finland var granne med en stormakt och saknade mäktiga bundsförvanter. Han deltog i de förhandlingar som 1948 ledde fram till vänskaps- och biståndspakten med Sovjetunionen, som kom att bli hörnstenen i den nya östpolitiken. Han avgick som utrikesminister 1950.

Utmärkelser

Källor

Vidare läsning

Enckell, Carl: Politiska minnen I–II. Helsingfors 1956. Lindberg, Sebastian: "Yksinäinen kosmopoliitti. Carl Enckell Pariisin-lähettiläänä ja Suomen ulkopoliittinen kulttuuri 1919–1927", Historiallinen Aikakauskirja 121:3, 2023, s. 270–281.

Externa länkar

Finland blir självständigt Carl Enckells kartsamling Rysslands erkännande av Finland nyårsaftonen 1918

Kategori:Födda 1876 Kategori:Finlands utrikesministrar Kategori:Finländska diplomater Kategori:Avlidna 1959 Kategori:Män Kategori:Finländare från Sankt Petersburg Kategori:Kommendörer med stora korset av Vasaorden Kategori:Kommendörer av Hederslegionen Kategori:Storofficerare av Hederslegionen Kategori:Kommendörer av första klassen av Finlands Vita Ros’ orden Kategori:Storkorset av Finlands Vita Ros’ orden Kategori:Storkorset av Dannebrogorden Kategori:Storkorset av Belgiska Kronorden Kategori:Storkorsriddare av Isländska falkorden Kategori:Storkorset av Polonia Restituta Kategori:Mottagare av Frihetskorsets första klass med kraschan Kategori:Mottagare av Frihetskorsets första klass Kategori:Mottagare av Estniska Frihetskorset