thumb|350px|Stockholms första gatureglering på Norrmalm, upprättat av stadsingenjören Anders Torstensson år 1637 (norr är till vänster). 350px|miniatyr|Per Olof Hallmans idealstadsplan för trädgårdsstaden Gamla Enskede från 1907 (genomfördes inte helt). Stadsplanering i Stockholm enligt modern uppfattning, som en medveten övergripande planering, kom inte igång i staden förrän på 1620-talet. Innan dess växte det medeltida Stockholm, som huvudsakligen omfattade Stadsholmen, mer eller mindre fritt. Först med Sveriges tid som stormakt och Stockholms utnämnande till rikets huvudstad 1634 började en systematisk reglering av staden. I likhet med arkitekturen har idéerna hämtats från Europa och USA och sedan anpassats till stockholmska förhållanden.
Stockholms stadsplanering har präglats av tre stora regleringar: Flemings rutnätsplan på 1600-talet, Albert Lindhagens esplanadplaner på 1800-talet och Yngve Larssons modernistiska Norrmalmsreglering på 1900-talet. Alla hämtade sina idéer från sin tids stora stilriktningar inom konsten och arkitekturen: renässansen, klassicismen och modernismen, och alla tre lämnade tydliga spår i stadens stadsbild efter sig.
Stockholms trädgårdsstäders planering började 1907 och byggde inte på reglering av befintliga, bebyggda områden utan på stadsplanering av nyförvärvade landområden utanför stenstaden. Drivande krafter bakom projektet var politikern och borgmästaren Carl Lindhagen, stadsingenjören Herman Ygberg och planarkitekten Per Olof Hallman. Bakgrunden var den låga bostadsstandarden för arbetarfamiljer och den rådande bostadsbristen vid 1800-talets slut, som trots omfattande byggproduktion av hyreshus i innerstaden inte kunde bemästras.
Historik Den medeltida styrningen av byggverksamheten thumb|Rostock på 1200-talet (rekonstruktion), staden är anlagd med ett övervägande rätvinkligt gatusystem efter Lübecks förebild. thumb|Stockholm före 1547. (Norr är till vänster)
Det har funnits många teorier om när Stockholm fick en bebyggelse som liknade en stadsbildning. En av dessa teorier hävdar, med stöd av Erikskrönikan, att Birger jarl "lät bygga Stockholm", numera anser man att Birger jarls betydelse som stadsbyggare främst låg i hans insatser som byggare av befästningsanläggningar på Stadsholmen.Hall & Källström (1999), s. 43
En annan teori går ut på att östersjöstäder som Lübeck, Rostock, Königsberg eller Memel kan ha varit förebilder för Stockholms första stadsplan. Alla dessa städer visar dock upp ett rätvinkligt gatunät runt ett rektangulärt, centralt torg med en bred torggata. Dessa karaktäristika delas inte av Stadsholmens centrala och ursprungliga delar. Stockholms första marknadsplats, Stortorget, är oregelbundet format triangulärt och de äldsta gatorna kring Stortorget och kvarteren Cepheus, Ceres och Cassiopea (Köpmangatan, Svartmangatan, Kindstugatan och Skomakargatan), passar inte alls i ett regelbundet rutnät. Stockholms tidigaste stadskärna är tydligt framväxt efter geografiska och praktiska förutsättningar, utan någon helhetsplan.Hall & Källström (1999), s. 38 Man byggde dock inte helt planlöst; i Byggingalagen i Magnus Erikssons stadslag från omkring 1350 finns följande föreskrift: “Alla allmänna gator skola vara åtta alnar (cirka 4,8 meter) breda, så att man kan på dem både åka och rida".Hall & Källström(1999), ss. 38–41
Enligt 1300-talets stadslagar styrde borgmästare och råd genom särskilda tjänstemän över såväl den allmänna som den enskilda byggverksamheten. Även kungen hade en ämbetsman för att övervaka byggfrågor i staden, men någon övergripande stadsplanering var det inte fråga om.Bedoire & Andersson (1977), s. 13 Kartan över Stockholm från 1547 visar den ursprungliga bebyggelsen innanför den äldsta stadsmuren som ett oregelbundet, glest gatunät i Gamla stans mitt. Under 1300-talets senare hälft och 1400-talet skedde en utbyggnad på holmens ömse sidor som en serie av smala, tätt bebyggda kvarter med trånga gränder som var anordnade vinkelrätt mot stranden, delvis på utfylld mark. Det medeltida Stockholm med sina smala gränder och kvarter var på detta vis unikt i Europa, inget motsvarande exempel finns.Hall & Källström(1999), s. 31
När Stockholm 1436 i ett privilegiebrev första gången omnämndes som Sveriges huvudstad hade staden redan vuxit i över 200 år. Stockholm hade utvecklats till en viktig handelsplats inom Hansan och den ursprungliga trähusbebyggelsen ersattes mer och mer av stenhus i Stockholms centrum, som då utgjordes av nuvarande Gamla stan (alltså Stadsholmen, Riddarholmen, Helgeandsholmen och Strömsborg).Lundevall (2006), s. 25
Stormaktstidens första stadsplan thumb|Den venetianska modellstaden Palmanova, tidigt 1600-tal. left|thumb|140px|Axel Oxenstierna thumb|140px|left|C.L. Fleming thumb|Norrmalm, Gamla Stan och Södermalm enligt Flemings rutnät. (Norr är till vänster) thumb|Generalplan för Norrmalm och Ladugårdslandet från 1640 thumb|Regleringsplan för Södermalms norra delar, 1641 eller 1642 thumb|Werner von Rosenfeldts karta från 1702 miniatyr|Petrus Tillaeus mycket exakta karta från 1733 (norr är till höger) Med 1600-talets stormaktstid utvecklades Stockholm till en huvudstad av europeisk betydelse. Krigen hade till en början varit mycket lönsamma för Sverige och kraven på att Stockholm skulle vara en representativ storstad växte.Pemer (2006), s. 15 1634 blev Stockholm officiellt Sveriges huvudstad med en omfattande inflyttning av såväl vanliga medborgare som köpmän, politiker, ämbetsmän, militärer och en växande intellektuell elit. Stockholm var även militärstaden; här låg rustningsindustrin och krigsflottans utskeppningshamn, här fanns den centrala förvaltningen och rikets styre. Samtidigt uppmuntrades bildandet av handelskompanier. Mer än två tredjedelar av utrikeshandeln gick via Stockholm.Abrahamsson (2004), s. 47
Bebyggelsen längs Skeppsbron var ”till nytta och prydnad” och landets första och främsta skyltfönster utåt, väl synligt för alla besökare som anlöpte Stockholm med fartyg. Exakt när projekt "Skeppsbron" beslutades är okänt men tomtförsäljningen började 1629. Handelsmannen Robert Rind var den förste som fick sitt fastabrev den 6 november 1630 och byggde huset Skeppsbron 24Hellbom’s Weblog: Gamla stan - Skeppsbron, som fortfarande finns kvar. Den sista tomten uppläts 1669 till Nicodemus Tessin d.ä.Lundevall (2006), s. 61
Omfattande stadsplaneringar påbörjades under 1620-talet. Den Stora branden 1625, eller "stora vådelden", härjade västra delen av Stadsholmen. Där lades sedan ut ett av stadens första rätvinkliga gatunät längs de båda nord-sydliga Nygatorna (se Stadsplanering i Gamla stan).Lundevall (2006), s. 31
Innan omdaningen av Stockholms malmar satte igång besöktes staden 1634–1635 av den franske legationssekreteraren Charles Ogier. Han noterade i sin dagbok: ”12 april vandrade vi uppåt bergen i öster. När vi härifrån såg ut över staden tänkte vi undrande på hur denna huvudstad i ett vitsträckt rike […] är bunden vid några kala klippor”. Ogier förvånades över hur enkelt bebyggelsen var och att även de stora svenska fältherrarna bodde i hus som inte var bättre än de som vanliga köpmän och hantverkare uppförde åt sig i Paris.Friman & Söderström (2008), s. 50
På 1630- till 1640-talen utvecklades under amiralen och överståthållaren Clas Larsson Fleming de första regleringarna på Norr- och Södermalm, allt under överinseende av hans chef Axel Oxenstierna. Idéerna kom från renässansen, det skulle vara regelbundna och rätvinkliga rutnät av gator och kvarter. Föreställningen om den ideala staden tillhörde renässansens främsta idéer.Lundevall (2006), s. 37 Förebilderna fanns i det antika Rom med raka gator och offentliga torg som hade utformats av den romerske arkitekten Vitruvius. Som komplement till fyrkantiga städer föddes förslag till runda, stjärnformiga städer med radiella gator utstrålande från ett centrum. Ibland kombinerades planen med en cirkelform, som i den venetianska modellstaden Palmanova. Råberg (1987), s. 26
Gustav II Adolf och hans män var väl medvetna om renässansens stadsplaneideal med en radialplan.Abrahamsson (2004), s. 48 För Stockholms del skulle slottet Tre Kronor finnas i centrum. Lägger man in en regelbunden tolvkantig polygon över Flemings rutnät med slottstornet Tre Kronor i centrum finner man att stadsplanen med gatornas riktning och avstånd från centrum mycket noggrant följer renässansens stadsplaneideal. Det gjorde konsthistorikern Marianne Råberg och hon kunde finna ett mönster som kan tyda på en, numera försvunnen, generalplan för den fysiska planeringen av Stockholms första stadsplan. Intressant i detta sammanhang är placeringen av de 1622 beslutade tullstaketen. Dessa ingår i en vid cirkel runt malmarna och Ladugårdslandet med samma avstånd från tornet Tre Kronor.Råberg (1987), s. 150 Stadsgränsringen var dock inte helt rund, utan snarare avfasad med tolv kanter som en regelbunden polygon. Men ett Stockholm med en stjärnformig, av sten uppbyggd befästningskrans enligt modellstaden Palmanova, gick inte att genomföra på öarna mellan Mälaren och Östersjön, även om möjligtvis idén och viljan fanns.
Stockholms malmar (Norrmalm och Södermalm) var vid 1620-talet ingen obebyggd barmark, utan här hade staden växt fritt. På kartan från 1637, som visar stadens första gatureglering, syns vid närmare granskning ett virrvarr av gator och vägar under det nya rutnätet, och bebyggelsen skulle idag kunna betecknas som en kåkstad. Norrmalms historia sträcker sig längre tillbaka än Stockholms egen och Norrmalm var till och med en självständig stad mellan 1603 och 1635, dock utan stadsprivilegier. Befolkningen på Norrmalm bestod huvudsakligen av kronans soldater och sjömän, och uppgick till 4 713 individer år 1634.Persson m.fl. (1975), s. 12 På Norrmalm skulle efter återföreningen med Stockholm den första stadsregleringen genomföras. Stadsplaner på 1600-talet handlade i huvudsak om nya gator och torg, deras riktning och bredd, därför är Stockholms första stadsplaneändring just en gatureglering. Bedoire & Andersson (1977), s. 14–15
År 1636 erhöll generalkvartermästaren Olof Hansson Örnehufvud, som var Flemings närmaste man, regeringens uppdrag att göra "en dessein på gatorna så på malmarna som här i staden, tagandes dem så breda som han någonsin kan".Friman & Söderström (2008), s. 55 Örnehufvud var elev och medhjälpare till generalmatematicus och kartografen Anders Bure och båda hade tidigare utarbetat planer för Jönköping och Göteborg. Till sin hjälp hade de även experter från främst Holland.
Ett resultat av regeringens uppdrag var stadens första gatureglering på Norrmalm, där Örnehufvud drog upp den första regleringsplanen på hösten 1636 som visade ett ganska enformigt rutnät i nord-sydriktning. Man skulle idag kalla hans stadsplan för en fantasilös skrivbordsprodukt.Hall & Källström (1999), s. 64 I mars 1637, när planen skulle omsättas, hade den uppenbarligen modifierats av medarbetaren och stadsingenjören Anders Torstensson. Det var inga stora förändringar men Torstenssons anpassning till verkligheten förvandlade ett fantasilöst ingenjörsprojekt till en arkitektonisk gestaltad plan som fortfarande idag präglar gatubilden på Norrmalm. Torstenson skulle under ett par decennier stå i spetsen för den stockholmska planeringen.Hall & Källström (1999), ss. 64–66
I mars 1637 restes de första mätpinnarna nedanför Hötorget för att staka ut Stoore Konnungz gatun (senare Drottninggatan). Stoore Konnungz gatun drogs rakt över den befintliga trähusbebyggelsen. Klara kyrka fick stå kvar i ensam majestät. Många av de som hade bott här förpassades till kronans jord på Ladugårdslandet och bebyggelsen där kom alltså igång i samband med Norrmalms första reglering.Stockholms kartor, Rabén & Sjögren, 1992, s. 24